Vetenskapen, religionen och existensen – ett seminarium.

I mitt sista inlägg för i år tänkte jag dela med mig av ett uppskattat moment i min religionsundervisning. När årets två grupper utvärderade kursen fick jag liknade respons från bägge grupperna: ”Jättebra med diskussionsseminarium innan den skriftliga examinationen!” ”Jag fattade mer efter att vi pratat om det och då gick det lättare att skriva”

Av erfarenhet vet jag att den del av religionskursen som behandlar ”olika uppfattningar om relationen mellan religion och vetenskap” känns svår för många elever. Svårigheten ligger ofta i nyanseringen. Det är en vanligt förekommande uppfattning att religion och vetenskap är varandras motsatser och att de därför står i konflikt till varandra. Det är just bara en av alla uppfattningar om hur relationen mellan religion och vetenskap kan se ut och det är det som är det svåra för många elever. Ämnet är abstrakt och handlar även om de stora livsfrågorna som elever kanske inte diskuterar så ofta och därför känner sig ovana att formulera tankar kring. Vad innebär det att vara en god människa? Finns det ett liv efter detta? Hur vi svarar på dessa frågor handlar till viss del om hur vi ser på relationen mellan religion och vetenskap och det är detta jag vill förmedla till eleverna och det är detta de behöver kunna redogöra för samt analysera enligt kursens kunskapskrav.

Arbetsområdet består av tre delar. Första delen handlar om kunskapsinhämtning och består av: filmklipp (Bibeln vs Darwin), artikelläsning, gruppdiskussion och föreläsning. Jag brukar även på tavlan rita upp olika uppfattningar om hur människor kan se på relationen mellan religion och vetenskap i form av fyra olika modeller. Modellerna har jag hämtat från Ulf Jämterud och Ola Björlins lärobok Under samma himmel (2013) och de hjälper mig att konkretisera de olika synsätten för eleverna. När detta är gjort får eleverna ett antal instuderingsfrågor som de ska läsa på inför arbetsmomentets andra del som är ett diskussionsseminarium. Seminariets första syfte är att förbereda eleverna inför den avslutande skrivuppgiften. Seminariets andra syfte är att jag ska kunna se vilka elever som har förstått och vilka som behöver mer stöd inför slutuppgiften. Jag är noga med att betona att seminariet i sig inte bedöms utan är en förberedelse. Detta eftersom att jag vill att eleverna ska känna sig fria att våga fråga, diskutera och använda sig av varandras kunskaper för att få grepp om ämnesområdet. Seminariet går till så att varje elev får dra en fråga, förbereda sig ett par minuter och sedan besvara frågan. När eleven känner sig klar med sitt svar får övriga deltagare i seminariet komplettera, ställa frågor eller ge sin syn på frågan därefter avslutar eleven som inledde med en kort sammanfattning av vad som sagts innan turen går över till nästa elev. Jag tycker om den här seminarieformen eftersom alla elever får en chans att komma till tals och även den elev som kanske inte lyckades svara så bra på sin egen fråga kan få hjälp att utveckla sitt svar när den sammanfattar frågan innan ordet går över till nästa talare. När elever får möjlighet att samtala med varandra om människans existens, skillnaden mellan tro och vetande, livets uppkomst och livet efter detta händer det saker. Vissa uttrycker frustration, förvirring och en önskan om enkla svar, andra engagemang och entusiasm inför livets stora frågor.

Efter seminariet går vi över i arbetsområdets sista fas, den avslutande skrivuppgiften. Den skriver eleverna enskilt och lämnar in via Classroom. Resultatet på skrivuppgifterna blev i år betydligt bättre än tidigare år då jag inte har låtit den föregås av ett diskussionsseminarium. Det är i samtalet och interaktionen lärandet sker.

Att diskutera

  • Hur tydliggör vi för elever när de bedöms och när de övar/tränar?
  • På vilka olika sätt kan muntliga moment organiseras för att alla elever ska komma till tals?
Share Button

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *