När man lyssnar på den nationella skoldebatten handlar den ofta om vad vi borde göra mer av. För några år sedan var det till exempelvis en het debatt om att det behövdes mer katederundervisning i svenska klassrum. Då och då blossar också läxdebatten upp, där olika debattörer pläderar för fler eller färre läxor. Det problematiska med den här debatten är att vi har ett skolsystem där undervisningen är väldigt oreglerad. Läraren har ett stort frirum att välja metoder (och faktiskt också innehåll, till viss del) själv. Det innebär förstås att det kan se väldigt olika ut från klassrum till klassrum och från lektion till lektion. Det blir då svårt att prata om vad vi behöver göra mer av. En del kanske redan gör jättemycket av just det, medan andra aldrig gör det. Det är viktigt att definiera ett nuläge innan vi börjar dra slutsatser om i vilken riktning vi behöver förflytta oss. Så bör vi lärare också resonera kring vår egen undervisning.
Nuläget för mina elever och min undervisning
En orsak till att jag valde att bli svensklärare en gång i tiden, var att jag själv älskar att skriva. Jag ville uppmuntra eleverna att uttrycka sina tankar och känslor i skrift, och att använda sin fantasi och kreativitet. När jag förra våren satt och bedömde deras texter på nationella provet för årskurs 6, blev det också tydligt att detta hade präglat elevernas lärande. De var duktiga på att fantisera ihop berättelser och ge uttryck för både tankar och känslor. Innehållsmässigt höll de skönlitterära texterna god kvalitet. Värre var det med form och språk. Trots att de gått i skolan så många år, var texterna fortfarande fulla av språkliga fel. Här fanns stort utrymme för utveckling när det gällde stavning, interpunktion, meningsbyggnad, variation och ordval. Här kan vi säga att jag hittade mitt nuläge. Min skrivundervisning hade innehållit ett stort mått av kreativt skrivande med fokus på berättargrepp, miljö- och personbeskrivningar, osv. Men andra saker hade fått stå tillbaka. Språket hade främst bearbetats genom att eleverna fått individuell feedback på sina texter och på så sätt fått korrigera språkliga fel. Detta var uppenbarligen inte tillräckligt. Jag bestämde mig då för att när jag skulle ta nya fyror till hösten, införa några moment som kanske inte var så lustfyllda, men som skulle komma åt det jag ville, nämligen att utveckla elevernas skriftspråk med fokus på skrivregler.
Diktamen
Ordet låter gammaldags, absolut. Men kanske var detta precis vad min förra kull elever hade behövt? I min nya klass blev det här ett återkommande inslag i undervisningen. Jag valde ut en bit av en text vi tidigare hade läst gemensamt och så gjorde vi på forna dagars vis: Jag läste en bit högt och eleverna skrev, med penna och papper, det jag läste. De fick då, precis som vid ”eget” skrivande, själva sitta och brottas med stavning, skiljetecken, och så vidare. Efter lektionen kunde jag snabbt ögna igenom texterna och skaffa mig en uppfattning om elevernas nuläge. Den stora vinsten kom dock dagen efter. Då delade jag ut deras papper och så gick vi igenom texten, en mening i taget. Jag skrev på tavlan och så fort jag kom till ett ställe där många gjort fel, frågade jag eleverna hur det skulle vara. Ibland blev det diskussioner om språkliga regler och så fort det blir diskussioner om ett ämnesinnehåll, tror jag att vi är på rätt väg. Eleverna suddade och ändrade. På så sätt fick alla både se, höra och göra texten igen, på rätt sätt. Genom att inte välja för enkla texter, fick även de högpresterande eleverna kämpa med svårstavade ord och att få alla kommatecken på rätt ställe. Så här har vi gjort vid många tillfällen under läsåret. Kanske inte den aktivitet eleverna jublar högst inför, men det finns andra moment som väcker lust och intresse.
”Rätta texten”
Här valde jag återigen ut en bit av en text som vi läst gemensamt. Därefter smög jag in ett ganska stort antal språkliga fel, för att sedan dela ut texten till eleverna och be dem rätta. Genom att välja fel av olika slag, kunde jag återigen se till att alla elever utmanades, oavsett kunskapsnivå. Efter momentet gick vi åter igen igenom texten tillsammans, mening för mening, och eleverna fick då muntligt visa vilka fel de hittat. Ibland kunde jag säga: ”I nästa mening finns faktiskt fyra fel. Vem vill börja?”. Detta fick eleverna att tagga till: ”Va? Jag som trodde att jag hade hittat alla, men jag har bara hittat två”. Återigen fick vi till stånd diskussioner om språkliga regler, ord och uttryck. Också denna aktivitet har återkommit gång på gång under läsåret.
…och var står vi nu då?
När jag skriver det här, känner jag att jag hela tiden vill be om ursäkt för att jag tråkat ut eleverna och bedyra att min svenskundervisning innehåller andra moment också, som är helt väsensskilda från dessa. Jag förväntar mig att reaktionerna på den här bloggtexten ska handla om att det här är ett exempel på formaliserad undervisning som inte är utvecklande för elevernas tänkande, saknar meningsfullt sammanhang och dödar deras lust och kreativitet. Men utifrån det nuläge jag definierat i min undervisning, var detta vad mina elever behövde. När läsåret nu snart är slut, kan jag konstatera att de utvecklat sitt skrivande mycket. Jag roade mig också med att gå tillbaka och jämföra med de texter min förra elevkull skrev i slutet av årskurs fyra och när det gäller stavning, interpunktion och meningsbyggnad är skillnaderna faktiskt ganska påtagliga.
Att diskutera
- Hur arbetar du för att befästa skrivregler hos eleverna?
- Vad är dina elever generellt bra på och vad har de svårare för?
- Vad säger detta om din undervisning och vad behöver du utveckla?
