Hur gör vi lärare när vi hamnar i situationer då elever uppvisar beteendesvårigheter? Det är en fråga som dyker upp i olika sammanhang. Att ge råd och stöd till lärare som vill veta hur de ska göra i olika situationer är spännande och inte alltid helt enkelt…

Emellanåt uppstår riktigt komplicerade situationer i skolan och vi lärare kan uppfatta att vår egen kompetens inte räcker till. Vi kan då hamna i ett läge när vi inte längre vet vad vi ska ta oss till, när vi möter en elev i beteendeproblematik. Bo Hejlskov Elvén, psykolog och författare till boken Beteendeproblem i skolan, kallar det för metodtaket. Vi slår i taket för vår egen kompetens och har svårt att veta hur vi ska komma vidare med en elev eller elevgrupp. När detta inträffar faller vi pedagoger ibland tillbaka på vår personliga uppfattning eller till det sättet vi själva blivit uppfostrade och bemötta på av våra föräldrar/ under vår uppväxt. Risken med det är att vi blir amatörsmässiga. Hejlskov Elvén menar att vi istället måste behålla vår professionella yrkesroll där vi använder lämpliga metoder och verktyg för att möta elever på ett fungerande och respektfullt sätt.

Genom att tänka att de metoder, verktyg och förhållningssätt vi använder för att komma till rätta med beteendeproblematik ska vila på vetenskaplig grund blir det enklare att hantera svåra situationer.  ”Jag kan inte ha den eleven i mitt klassrum”, ”jag orkar inte mer”, ”jag klarar inte det här”, får en helt annan dimension om jag istället förhåller mig professionellt. Då skulle samma tankegång tacklas genom att resonemanget blir ”jag har ingen fungerande metod”, ”dessa verktyg fungerar inte”. Det som händer när jag använder vetenskapligt beprövade metoder vid beteendeproblematik är att jag som person blir mindre involverad med mina känslor och åsikter och jag har lättare att förhålla mig professionellt genom att t ex fråga en kollega vilka metoder hon/ han använder, besöka ett annat klassrum för att få inspiration kring olika pedagogiska verktyg, söka en utbildning i ämnet, leta litteratur och be om stöd i hur jag ska göra.

Den amerikanske psykologen Ross W. Greene, som skrivit boken Vilse i skolan, menar att man ska börja med att utgå ifrån att barnet ­redan är motiverat och redan vet skillnaden mellan rätt och fel vid beteendeproblematik. Det vuxna ska göra, enligt Greene, är att ta reda på vilka tankefärdigheter eleven saknar så att vi vet vad vi behöver lära honom/henne. Om det då visar sig att det finns beteendeproblematik som hindrar elevens inlärning gäller det att ha ett pragmatiskt förhållningssätt som pedagog. Vi prövar, följer upp, prövar nytt, prövar igen.

I stället för att ha personliga och känslomässiga åsikter om att beteendeproblem ligger hos eleven t ex genom att hävda att eleven är omotiverad, eleven inte vill, eleven ska bara ha sin vilja igenom, eleven söker uppmärksamhet, så kan vi använda oss av vetenskapligt beprövade metoder och agera professionellt. Vi lärare har kommit en bra bit på vägen när det gäller vårt förhållningssätt till ungdomar som ännu inte uppvisar det beteende som förväntas av dem i skolan, men vi har fortfarande en bit kvar till mål.

Att diskutera

• Hur gör vi lärare när vi hamnar i situationer då elever uppvisar beteendesvårigheter?
• Vilka tankefärdigheter saknar mina elever som vi behöver lära dem?