Vakta din tunga, men tala ur skägget!

Ord kan väga lätt och tungt

Alla lärare känner sig någon gång tjatiga (ibland något för ofta…). Du tycker att du varit tydlig, att du sagt en sak minst fem gånger, att du dessutom sagt samma sak i flera veckor, att du verkligen tycker att du har förvissat dig om att alla har hört. Ändå verkar det som att ingen mer än du fanns i rummet varje gång du yttrade dig… Som om alla såg att din mun rörde sig men att det inte kom något ljud från den…

Den här känslan kan kännas tröstlös och även den mest ihärdige kan vackla och börja misstro sin egen förmåga.


Samtidigt är du som lärare en viktig röst som förutom att förmedla kunskap ska förmedla demokratiska värderingar, guidning i livet, ordning och struktur, lugn och trygghet och objektiv syn på tillvaron. Du ska också kunna använda dina ord för att medla, förklara, inspirera, väcka tankar och mana på.


Du personifierar värdegrunden

Läroplanens första del, Skolans värdegrund och uppdrag,  vittnar om allt ovanstående under sina rubriker:

Förståelse och medmänsklighet, saklighet och allsidighet, likvärdighet, rättigheter och skyldigheter.

Det är dessutom du som lärare som ska personifiera detta.

Ett mäktigt och viktigt uppdrag. I många fall träffar du som lärare ett barn under fler timmar i vardagen än vad deras föräldrar gör. Därför är det fullt rimligt att du får vara med och axla detta ansvar.


En anekdot…

När jag för många år sedan jobbade på Gamla Väster i Malmö brukade jag ibland promenera genom Kungs- och Slottsparken för att besöka Stadsbiblioteket tillsammans med mina elever. Alldeles intill kanalen växer det på en plats ovanliga och exotiska träd. Det finns bland annat ett barrträd (en korea-gran om jag minns rätt) som längst ut på sina grenar har kottar som växer rakt upp i luften. En lustig syn. När vi vid ett tillfälle passerade detta träd var det en pojke i klassen som uppmärksammade detta:

-Kolla! Kottarna växer rakt upp!

Jag var på skojhumör och förklarade med allvar i rösten att det inte alls var kottar det rörde sig om utan ekorrbajs och att det inne vid trädets stam bodde ekorrar som givetvis ville hålla rent i sitt bo och när det trängde på därför balanserade ut på grenarna satte sig på huk och sedan reste sig långsamt efterhand som själva ekorrbajsen kom ut.

*** Pang! ***

Kanske minns jag den här episoden eftersom killen jag förklarade för strax därefter gick in i en stolpe och fick näsblod. Kanske berodde det i sin tur på att han hade ögonen på de där kottarna och var helt inne i sina egna tankar. Hursomhelst fick vi släppa diskussionen om ekorrar och ta hand om näsan.


Många år senare, en härlig sommarlovsdag, låg jag på en filt med en bok och latade mig i parken på en gräsyta strax intill det där trädet. Ett fritidshem som var på väg till någon aktivitet passerade på gångbanan när jag hörde en pojke säga:

– Kolla! Kottarna växer rakt upp!

Strax därefter hörde jag en jämnårig flicka säga:

-Nej nej, det där är inte kottar. Det är ekorrbajs. Du förstår att…

Trots sommarvärmen frös jag till där på filten. Kunde det vara så att…? Det behöver ju inte vara så, men möjligheten finns ju att mina ord tagits på allvar och förts vidare bland andra knattar som passerat det där trädet i knattegeneration efter knattegeneration. Jag började genast tänka efter vilka fler dumheter jag dittills hade sagt som lärare…


Dina ord väger tungt!

Du har många som lyssnar på dig varje dag därför ska du också vara ett föredöme. Tänk på att dina ord och hur du förmedlar dem landar hos någon som tar dem till sig, sparar dem och bär dem med sig genom livet. Förhoppningsvis förmedlas orden vidare och de frön du planterat kan blomma. Det kan man ju tyvärr dock aldrig få något bevis för.

Eller…?


Att diskutera

  • Förutom ämneskunskaper – vad förmedlar du till dina elever via ord i vardagen?
  • Vad skulle du vilja förmedla mer av?
  • Finns det något du skulle vilja förmedla mindre av?

Bilder: Pixabay

Share Button

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *