Vad säger man när man inte vet vad man ska säga?

Det senaste året har jag arbetat mycket med resonemang och diskussioner. När Lgr11 kom och jag första gången skulle göra bedömningar fastnade jag direkt på meningen : “… för samtalen och diskussionerna framåt och fördjupar eller breddar dem.” Hur bedömer jag det? Ger jag eleverna möjlighet att träna på detta? Vet de hur man gör? Jag arbetar med mellanstadieelever och tyckte nog i början att det var lite mycket begärt av dem. Det första jag började med var att låta eleverna regelbundet träna diskussion i samma grupper. Under en period på 5-7 veckor fick eleverna förbereda sig hemma genom att läsa utdrag ur olika böcker där huvudpersonen sattes i valsituationer eller olika dilemma. De skulle tänka efter och skriva ner hur de själva skulle valt eller gjort. Sedan fick de diskutera i sin grupp i skolan. För dem som redan var duktiga på att göra sin röst hörd gick det bra och de utvecklades i att framföra åsikter.

Men jag var inte nöjd. Några få elever dominerade diskussionen och andra satt tysta eller framförde snabbt sitt argument och sedan inte mer. Då fick jag se en reklamfilm på TV om möten där man föreslog att man fick spelmarker som “pratmynt”.  Jag köpte in och testade detta. Alla i gruppen fick 5 “pratmynt”. När man ville säga något la man in ett mynt i mitten. När mynten var slut fick man inte prata mer. Första gången blev det inte så bra. De som brukade prata på gjorde det och de tystare eleverna kom inte in på linjen utan avvaktade. När mynten var slut för de pratiga satt den eller de tysta där med fem mynt och att diskutera med sig själv blir inte bra. Vi tog en diskussion om att det var hela gruppens ansvar att det inte blev så här. De tysta måste ta mer plats och inte vänta till slutet och de pratiga måste hushålla med sina mynt och inte hoppa på alla trådar (de var nämligen besvikna över att de inte haft mynt nog till allt viktigt de velat säga). Vi bestämde lite regler:

  • Man behöver inte lägga in ett mynt för att säga: mmm, a-ha, eller jag håller med. Om man däremot utvecklade det genom att ställa motfrågor eller gick vidare på den andres spår la man in mynt.
  • Man måste hålla koll på att ingen sitter kvar med alla mynt. Om man ser någon som gör det och frågar vad tycker du NN för att få med denne i diskussionen behöver man inte lägga in mynt.
  • Man måste vilja delta
  • Man måste visa att man lyssnar när alla pratar (även om ens mynt är slut)
  • Om det bara är en kvar kan man låna mynt i potten för att svara denna, så att även den sistas inlägg får diskuteras.

Både jag och eleverna var nöjda och många utvecklades fantastiskt, men den där meningen: “…för samtalen och diskussionerna framåt och fördjupar eller breddar dem.” Föra samtalen framåt och fördjupar dem det kändes bra, men breddar? Vi lät det vila ett tag och tog nya tag i vårt kroppentema. Efter att ha slängt ut en del trådar bland kollegor och bekanta hur de gjorde fastnade jag för matrisen i  språket på väg i svenska 7-9. Nu byggde vi i arbetslaget upp en hel vecka där eleverna fick öva på att diskutera med olika ämnesinnehåll. Vi tittade på matrisen tillsammans med eleven och diskuterade börjameningar som man kunde ha för att öva sig på att fördjupa en diskussion och hur man breddar diskussionen. Hela veckan övade vi och i slutet av veckan kom bedömningen i form av att eleverna skulle spela in sin diskussion på iPaden. Det var mycket engagerade elever och utvecklingen var enorm.

Det som sedan hände hade jag inte räknat med. En grupp kom tillbaka och sa att de tittat igenom sin inspelning, men de hade även tittat på andra gruppers inspelningar och de var inte nöjda. De kunde bättre sa de. “Så som den och den sa vill vi också prova”, “ de var mycket duktigare på att få med alla i gruppen”,  “de tog bara en fråga men pratade mycket om bara den, det tyckte vi var bättre” “får vi göra om?” Detta spred sig och plötsligt började fler att titta på varandras inspelningar och raster användes för att göra ett andra försök. Nu utvecklades inte bara de som redan kunde. Visst låter det lite konstlat när en elvaåring vänder sig till en annan och säger:”du har suttit tyst ett tag. Vad tänker du om det som NN just sa. Har du varit med om något liknande?” men där är vi just nu. Det var till och med en av eleverna som sa att det är lika bra vi lär oss att diskutera på vuxensätt och med vuxenord. Det måste vi ju ändå kunna sedan. Argumentera som barn kan vi ju redan.

Share Button

10 reaktioner på ”Vad säger man när man inte vet vad man ska säga?”

  1. Verkligen bra att du delar med dig historien om hur du utvecklar alla i klassen! Denna typ av samtal utvecklar både synen på världen och egen identitet; som Sokrates, Vygotskij och nu Sjöberg för fram med bravur!

  2. Tack för att du delar dina erfarenheter och tankar! Har också funderat på just den formuleringen och ditt inlägg var inspirerande. Ska visa den för mina kollegor och diskutera vidare!

  3. Fantastiskt! Och rubriken fångar precis kärnan i problemet. I skolan kan vi inte bara bedöma om eleverna kan eller inte kan
    “…föra samtalen och diskussionerna framåt och bredda eller fördjupa dem.”
    Allt vi bedömer ska vi också ha undervisat i. Det är alltför vanligt att vi lämnar de elever som är tysta ifred i de yngre åldrarna för att i äldre åldrar vända det emot dem när det är dags för betyg. Eller klassikern “du måste räcka upp handen mer”. Vi måste börja jobba med den muntliga förmågan från allra första början, och då inte bara av typen berätta om något utifrån sig själv i lågstadiesamlingarna. Det här pratas och skrivs det allt för lite om, men det är så viktigt! Fortsätt gärna att skriva om det här, eller länka om du hittar mer intressant i ämnet.
    Tack för att ni delar med er, från en annan förstelärare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *