Tre steg framåt för ett bättre ledarskap i klassrummet

Vilka framgångsfaktorerna är för ett gott ledarskap i klassrummet har det skrivits en hel del om. För ett kort tag sedan läste jag om en norsk studie där forskarna hade filmat och närstuderat 100 lärare i deras klassrum. Syftet var att få syn på vad särskilt framgångsrika gör som är bra och detta utifrån tre kategorier: Emotionellt stöd, Klassrumsorganisation, samt Inlärningsstöd. När jag läste artikeln började jag fundera på om jag kunde använda forskningsresultaten för att utveckla mitt eget ledarskap i klassrummet. Hur bär man sig åt för att som enskild lärare utnyttja skolforskning för att vässa sin egen yrkesutövning egentligen?

I grund och botten tänker jag mig att det handlar om tre steg: Att skapa mig en förståelse för vad forskningen säger, att sätta det i relation till hur det ser ut i mitt klassrum just nu och att fundera över hur jag kan förändra min yrkespraktik i riktning mot vad forskningen beskriver som framgångsrikt.

När jag nu tänker försöka mig på att utveckla mitt ledarskap i linje med vad den här studien säger, följer jag dessa tre steg relaterat till var och en av framgångsfaktorerna. Då ser det ut så här:

 

Emotionellt stöd

Vad forskningen säger: Med emotionellt stöd menar forskarna att det råder ett positivt klimat i klassrummet och att läraren är uppmärksam på elevernas behov och är öppen för deras intressen, motivation och åsikter. När jag läser detta ser jag framför mig en lärare som vågar kliva ut ur sin roll och vara människa inför eleverna. Att inte vara en robot som stelt håller fast vid manus, utan vara lyhörd, stanna upp och lyssna och ta eleverna på allvar.

Nuläget i mitt klassrum: När det gäller relationen till eleverna och att sprida god stämning i elevgruppen, har jag bloggat om detta tidigare, här och här. På dessa punkter känner jag gott självförtroende. Att skolan och undervisningen är något roligt är helt centralt för mig och det är mitt ansvar att se till att eleverna känner detsamma. Som ledare i klassrummet är det jag som sätter tonen. När det däremot gäller öppenheten inför elevernas intressen, motivation och åsikter kan det bli bättre. För ett par år sedan var jag inne i en intensiv fas där jag utvecklade och omformade min undervisning rätt så radikalt. Lektionerna innehöll ofta många korta moment och fokus låg på tid, struktur och effektivitet. Det var säkerligen positivt för elevernas kunskapsinhämtning, men för att uppnå en sak måste ibland något annat offras och med facit i hand tror jag tyvärr att jag offrade dialogen med eleverna. Jag hade fullt upp med att genomföra min agenda och missade att stanna upp och lyssna in. Det har jag blivit bättre på sedan dess, men mer kan göras.

Hur min utveckling skulle kunna se ut: Att säga att jag ska bli mer lyhörd inför elevernas behov, intressen, motivation och åsikter är inte så svårt, men riskerar samtidigt att stanna vid vackra ord. Hur ska jag se till att det faktiskt händer i verkligheten? Jag tänkte försöka måla upp en bild av hur det ser ut i mitt klassrum när jag har utvecklats på den här punkten. Då har jag infört som rutin att avsluta lektionen (eller räcker det med skoldagen?) med att fråga eleverna hur de upplevt undervisningen, vad som varit lätt respektive svårt, vad de lärt sig och om de har några förslag på hur vi ska göra nästa gång för att det ska bli (ännu) bättre. Utöver detta ska jag försöka vinnlägga mig om att ta elevernas spontana frågor och synpunkter på allvar och visa detta i mina svar.

 

Klassrumsorganisation

Vad forskningen säger: Med klassrumsorganisation menar forskarna att läraren använder effektiva metoder för att förebygga och hantera dåligt uppförande hos eleverna, samt att hen organiserar arbetet i klassrummet effektivt så att så mycket tid som möjligt går till lärande. När jag läser detta tänker jag på en av de viktigaste uppgifterna för en lärare: att garantera eleverna arbetsro. Oavsett om ett moment handlar om att läsa, skriva eller samtala ska eleverna uppleva att de kan ägna sig åt detta utan att bli störda. Den andra delen handlar om att planering, upplägg och genomförande riktas mot att hålla eleverna aktiva i utmanande aktiviteter under hela lektionen. Att inte låta eleverna falla in i passivitet och lämna över t.ex. muntliga insatser åt klasskamraterna.

Nuläget i mitt klassrum: På de här punkterna har jag lite svårare att hitta utvecklingsområden. Jag upplever att dåligt uppförande är sällsynt i mitt klassrum och det förebyggande arbetet för att skapa arbetsro har jag bloggat om här. När negativt beteende ändå förekommer,  känner jag mig trygg i att bemöta sådant, vänligt och mycket bestämt. Jag gör tidigt klart för eleverna vad jag förväntar mig av dem i klassrummet och är sedan konsekvent när de utmanar ordningen. När det gäller att se till att så mycket tid som möjligt går till lärande, har jag tidigare bloggat om detta här. En sak skulle dock kunna förbättras: Jag har ibland för långa genomgångar. Faller ibland för frestelsen att ta sidospår, vilket gör att genomgångarna blir onödigt långa, vilket i sin tur gör att eleverna inte orkar lyssna mot slutet, samt att andra moment blir lidande mot slutet av lektionerna, då den långa genomgången gjort att vi hamnat i tidsnöd.

Hur min utveckling skulle kunna se ut: Om något ska förbättras här, är det genomgångarna. Åtgärden får bli att jag sätter fast en bild av en klocka i hörnet av min kateder (eller vad vi nu ska kalla det bord där jag sitter ibland). Klockan ska påminna mig om att sätta en gräns för hur lång min genomgång ska vara. Detta kan förstås variera från fall till fall, men innan lektionen börjar ska jag ha sagt mig själv hur lång jag tänker mig att genomgången ska vara. Förhoppningsvis kan denna tidsbegränsning leda till att jag håller ett hårdare fokus på kunskapsstoffets kärna och att jag uttrycker mig koncist kring denna.

 

Inlärningsstöd

Vad forskningen säger: Med inlärningsstöd åsyftas varierad undervisning där läraren verkar för diskussioner som syftar till att utveckla elevernas tänkande och där feedback ges för att utveckla förståelse och inte i form av rätt eller fel. Här talas det om att utveckla förståelse i motsats till innantillinlärning. Det är lätt att hålla med. Det är också lätt att associera innantillinlärning till mors och fars berättelser om hur de som barn fick lära sig psalmverser i skolan. Sånt sysslar vi väl inte med längre? Nja, i ämnen som SO eller NO finns det säkert moment av förmedling och reproduktion som hade kunnat ersättas med att att t.ex. uppmuntra eleverna att ställa frågor, att problematisera och att arbeta utifrån öppna frågor, med en djupare förståelse som resultat.

Nuläget i mitt klassrum: Under de första skolåren (jag undervisar för närvarande i årskurs 2) finns det trots allt ett ganska stort undervisningsinnehåll som har en mer mekanisk natur: ordavkodning, stavning, skrivandets form, automatiserandet av huvudräkning, etc. Detta kräver moment av mängdträning och kanske, kanske spiller den inställningen över även på andra delar av undervisningen? I mitt klassrum skulle det nog kunna finnas utrymme för mer av strukturerade diskussioner utifrån öppna frågeställningar. Kanske gäller detta i alla ämnen. När jag arbetade i årskurs 4 och 5 var detta mer frekventa inslag, men när jag sedan hamnade i årskurs 1, fick de nog stå tillbaka lite. Vad feedback beträffar har jag under en längre tid försökt vara noga med att denna ska ges på ett sätt som för lärandet framåt. Detta var också lättare i årskurs 4 och 5, där eleverna hade starkare läsfärdigheter och större förmåga att på egen hand ta till sig feedback och utnyttja den i sitt skolarbete. I årskurs 2 ger jag feedback i muntlig form vid grupparbete, samt i helklass under och efter skrivövningar. Jag försöker också hitta system för att ge feedback enskilt, så att det ska komma alla till del och inte bara ske slumpmässigt och spontant.

Hur min utveckling skulle kunna se ut: Som jag skriver ovan finns det utrymme för mer diskussion och reflektion utifrån öppna frågeställningar. Ett arbetssätt med så kallade ”feta frågor” som först behandlas i bikupor eller smågrupper och därefter i helklass genom no hands up-diskussioner skulle säkerligen gynna lärandet hos mina elever. För att se till att det blir en verklig förändring och inte bara vackra ord, tänker jag från och med nu se till att denna typ av undervisningsmoment finns med i varje arbetsområdesplanering, gärna vid ett flertal tillfällen.

 

Om jag nu tolkat studien rätt, om mina åtgärder ligger i linje med vad som sades i studien, och om jag förmår genomföra mina åtgärder, så skulle detta innebära att jag utvecklat mitt ledarskap på ett sätt som kommer mina elever till del.

 

Att diskutera

  1. Ser du emotionellt stöd, klassrumsorganisation och inlärningsstöd som centrala områden i ditt yrke? Saknas något område, tycker du?
  2. Hur ser ditt yrkesutövande ut inom dessa tre områden?
  3. Vilka konkreta steg framåt skulle du kunna ta inom dessa områden?
Share Button

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *