Nytt år, ny termin och nya möjligheter men jag håller fast vid språkutveckling i ett inlägg till i alla fall.

Under vårterminens uppstartsdagar besökte Naverlönnskolan Sätoftaskolan i Höör för att diskutera begreppet språklig sårbarhet. I det begreppet inkluderades också språkliga diagnoser vilket diskuterades både för och emot. Det vi alla var rörande överens om är att vi möter elever som befinner sig  i språklig sårbarhet varje dag i många olika konstellationer.

Det är ju även så att vuxna, svenskfödda, utan diagnoser och med akademisk utbildning hamnar i språkligt sårbara situationer ibland. Sätt mig i en verkstad så ska ni se att jag är i ett språkligt sårbart läge. Men det är ju då, för mig, lite lättare att ta till mig dessa nya ord då jag har en del språklig erfarenhet med mig i min ryggsäck och strategier för att lära mig. Däremot hade varit lite svårare om jag hade varit en andraspråkselev, haft läs- och skrivsvårigheter, koncentrationssvårigheter eller haft svårt att motivera mig för inlärning av nya områden. Att vara i en språkligt sårbar situation kan med andra ord te sig på väldigt många sätt och vara mer eller mindre komplex. Jag kommer i detta inlägg  fokusera på våra       andraspråkselever.

För en del år sedan var de nya rönen att våra andraspråkselever skulle “språkbada” och det var inte ovanligt att man hade regler som förbjöd andra språk än svenska i klassrummet och till exempel i matsalen. Inga onda tankar i detta då alla pedagoger vill sina elever det bästa och så även då. Man tänkte att om eleven får omge sig av det nya språket och tvingas till att använda det så kommer språkutvecklingen att gå fort.  I takt med att forskningen går framåt har man kommit fram till att det ena inte behöver utesluta det andra. Våra andraspråkselever befinner sig i en språkligt sårbar situation, med eller utan diagnoser, och behöver därför också få med sig sitt modersmål in i det nya språket. Andraspråkselever ska inte bara lära sig ett nytt språk utan de ska också lära på ett nytt språk.

Gudrun Svensson är universitetslektor på Linnéuniversitetet och har tagit med sig begreppet translanguaging in i klassrummet. I en artikel ur Grundskoletidninngen #6 2016 berättar Gudrun fördelarna med att se flerspråkighet som en resurs. Elevens modersmål behöver korsas med det nya språket så att hela ordets betydelse blir konkret. En andraspråksinlärare ska inte bara lära sig att avkoda och översätta utan även lära sig den känsla som det nya ordet för med sig. Vad jag menar är att ett ord som snö är lätt att avkoda och översätta men ordet är inte komplett förrän den dagen man vet hur det luktar när snö faller, hur dagsljuset bryts mot den vita marken eller hur det knakar under skorna när man går i snö. Genom att ta in modersmålet i klassrummet kan eleven direkt göra en transfer även i dessa känslor i ord som också finns i modersmålet.  Det blir således en röd tråd för eleven i inlärningen mellan modersmålet och det nya språket.

Jag känner att jag hade kunnat skriva en avhandling i ämnet, så roligt tycker jag att det är. För att inte bli alldeles för långrandig i detta inlägg tipsar jag om att läsa artikeln  för att diskutera vidare i frågan.

Att diskutera:

• När upplever ni att era andraspråkselever är i en språkligt sårbar situation?
• Hur arbetar ni för att underlätta i dessa situationer?
• På vilka sätt kan undervisande lärare underlätta i klassrummet så att inlärarens språk korsas och befruktar varandra, alltså se till så att translanguaging uppstår?