Tjat, tjat och lite tjat till!

Så har halva höstterminen gått och jag har på gott och ont börjat lära känna min etta. En brokig och trevlig klass med 25 elever. Det här med 25 elever går nog bara att konstatera att det är för många i en etta. Inte att man inte hinner med att undervisa för det går om man planerar därefter och forskning visar ju att klasstorleken inte är avgörande för resultatet, men att hinna med individen är svårt. Hur ska man hinna se alla 25 varje dag? Snart får jag plocka fram klasslistan och bocka av att jag pratat med alla mina elever varje dag. Mina tidigare klasser har legat mellan 27 och 18 elever och min erfarenhet har lärt mig att runt 20 är mer rimligt, i alla fall ur perspektivet att ”se” alla. Nu är det dock inte klasstorleken det ska handla om, utan tjat!

Vissa dagar har jag dessa veckor känt mig som den tjatigaste läraren i världen. Med tjat menar jag att säga samma sak om igen och till slut med ett ganska irriterat tonfall. Jag blir så trött på mig själv och undrar om inte mina elever blir det också? Jag vet ju att det inte fungerar, att jag bara borde luta mig tillbaka, följa min plan och ha tålamod. Jag tror lite ligger i att jag med de nya kursplanerna känner en större press att nå resultat och att jag därför snabbt vill nå arbetsro i klassen och få alla mina individer med på banan. Vi (jag i alla fall) pratar ofta om våra små elever som nyfikna och med glittrande ögon. Visst är det så till viss del, men sanningen är ju att vi hos vissa av våra små måste tända glittret för de är inte riktigt där ännu, skolmognad kallas det visst. Nåväl, jag och vi ska dit! Mina elever är indelade i familjegrupper, utifrån Barbro Goldingers tankar, och jag vet ju att om jag bara låter dessa grupper sköta sitt arbete så ökar barnens förmåga till ansvarstagande och att visa hänsyn.

Vi, hela mitt arbetslag, arbetar utifrån tanken att barn gör som vi gör och inte som vi säger och om jag bara bär med mig denna tanke i alla situationer och bemöter mina elever med respekt och ett lugn så vet jag att det ger resultat. Ändå står jag där och tjatar! Det finns ju forskning på lågaffektivt bemötande och vad det har för effekt och detta gäller ju alla våra barn och inte bara dem med speciella behov. Så jag borde bara arbeta vidare och ta samtalen om vad som gick fel och hur vi ska rätta till det och inte tjata.

Så här i ettan ska man lära eleverna att gå i led och det är inte alltid det lättaste. Vi vill kunna ge oss ut i trafiken och på utfärder med eleverna och då måste de kunna denna ädla konst. De ska inte kunna marschera som i lumpen, men hålla ihop och gå ordentligt så man tryggt kan ge sig iväg ut i världen. Jag började med att prata, sedan tjata och till sist tänkte jag – vad sysslar du med! Då började jag istället berömma dem som stod fint, precis som jag gjort förr om åren, och vips ett fint led. Så kära kollegor, ser ni mig stå där med stål i blicken, irriterad röst och fingret höjt så snälla… kom fram och säg till mig att jag borde veta bättre! När jag har fokus på det som fungerar och inte på det som inte fungerar, då når jag resultat – inte med tjat!

Share Button

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *