Tekniksamtal

Jag gillar att kunna sätta in saker i ett sammanhang. Jag ser helheter mer än detaljer. Ibland kan jag bli förundrad över hur andra kan komma ihåg så många detaljer. Jag får påminna mig själv om att titta närmare och bli mer uppmärksam. Det är ganska spännande när man väl börjar för det är ju detaljerna som gör helheten, men för mig är det känslan och helheten som är mitt första fokus. Jag börjar utifrån och zoomar in. Det påverkar förstås hur jag undervisar. Jag vill ge helheter och sammanhang. Jag vill få med allt på en gång så att pusslet blir helt. Med åren har jag insett att det kan bli lite för mycket. Ibland behöver vi ta en sak i taget och studera detaljen lite närmare innan vi kan lägga hela pusslet. Under höstens NO-lektioner bestämde jag mig för att fokusera på en detalj jag inte är nöjd med i min undervisning, nämligen slutsatsen i en laborationsrapport.

När jag läser elevernas laborationsrapporter upplever jag ofta att tyngdpunkten ligger på att beskriva utförandet, medan jag önskar att det ligger på slutsatsen. Jag tycker förstås att jag varit tydlig och tjatat om detta till jag blivit blå, att jag vill att de ska lägga mer energi på slutsatsen än på att beskriva genomförandet. Så varför gör de inte som jag säger? Klasserna jag undervisar nu är fjärdeklassare och även om vi skriver på dator skulle ju skrivorken kunna vara en förklaring, slutsatsen ligger ju ofta sist. Det var min första teori, därför bestämde jag mig för att testa min teori. Jag riggade därför ett vad jag tyckte tydligt experiment och delade sedan ett dokument med eleverna där jag redan hade skrivit i material och genomförande och eleverna skulle bara skriva slutsatsen. Det blev inte ett dugg bättre. Eleverna blev snabbt klara och var nöjda, men inte jag. Vad är det de inte förstår? Nytt försök med att modellera. Jag demonstrerade ett experiment och vi skrev en slutsats tillsammans på smartboarden. Denna delades med eleverna och sedan fick de en liknande uppgift igen med uppmaningen att använda sig av modellen vi skapat tillsammans. Visst hjälpte det en del, men fortfarande var många inte med. Kan de göra det muntligt? Kanske är det förmågan att formulera det i skrift som är knuten. Därför fick eleverna vid nästa tillfälle förbereda sig utifrån samma stödstruktur som vi använt skriftligt och sedan fick eleverna komma in i grupprummet och muntligt framföra sin labbrapport.

Eleverna hade arbetat med en uppgift där de skulle skapa ett vattenhjul som skulle snurra upp en legobit så högt som möjligt. Upplägget gick ut på att jag hade en mikrolektion om hur ett vattenhjul fungerade, vilka delar det bestod av samt den påverkan yttre faktorer har, såsom fallhöjd på vattnet och hur mycket vatten man häller i taget. Eleverna hade blomsterpinnar, tungspatlar, potatis, mjölkkartonger, snöre och limpistoler att bygga av. De fick ganska kort tid på sig att göra en planering, ritning och sin första prototyp. Uppgiften var nämligen att därefter testa sin konstruktion och sedan försöka förbättra den så mycket som möjligt. När de förbättrat den hade vi en tävling där vi jämförde hur högt varje grupps vattenhjul snurrade upp legobiten. Därefter diskuterade vi tillsammans för- och nackdelar med olika gruppers konstruktionssätt, samt materialval. Eleverna fick sedan i sina grupper utifrån stödfrågor förbereda sig för en muntlig presentation i labbrapportsform vi kallade det tekniksamtal. Det var verkligen skillnad! Elever som tidigare haft svårt att förstå vad de skulle fokusera på i slutsatsen gjorde muntligt analyser av hur val av materialet påverkade hållfastheten och hur olika delars placering påverkade funktionen. De kunde beskriva hur de prövat och omprövat olika lösningar samt vilka för- och nackdelar dessa hade. När eleverna sedan skulle skriva sina labbrapporter var det en helt annan energi i klassrummet. Det knattrades av tangenter och det formulerades längre och bättre slutsatser. Tyngdpunkten hade förskjutits. Genomförandet blev mer sakligt beskrivet och i slutsatsen vände och vred man på orden. Det var härligt att läsa dessa labbrapporter. Varför blev det då bättre? Jag tror att en del av svaret ligger i min egen planering. Bara att analysera en detalj tror jag förändrar min undervisning. Tydligheten ökar. Jag försökte förutse vilka frågor eleverna skulle ha, vilka förkunskaper de kunde tänkas ha och lyssnade efter dessa när eleverna arbetade. Jag uppmuntrade dem att förklara mer och frågade vidare när jag hörde försök på jämförelser eller analys. Vid ett par tillfällen bad jag en elev upprepa en förklaring inför klassen när vi samlade ihop i slutet av lektionen. Jag valde laborationer noga för att eleverna skulle ha goda förutsättningar att kunna dra slutsatser. Laborationerna hade vardagsanknytning och fenomenet de skulle analysera hade alla upplevt. En annan faktor jag tror påverkade resultatet var att de förberedde sig inför sitt tekniksamtal två och två. De fick modeller för förklaringar av varandra som de sedan kunde använda när det var dags att skriva. För de elever som ändå tyckte att själva formulerandet i skrift var en svårighet använde vi funktionen röstinmatning. De kunde då, utifrån sina stödord de haft till den muntliga presentationen, tala in texten och kvaliteten höjdes markant. Helheten blev bättre efter att vi fokuserat på en detalj.

Att diskutera

  • Vilken detalj är du inte nöjd med i din undervisning just nu?
  • Vad krävs för att du skulle kunna förändra den?
Share Button

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *