Sammanfattning
Läraryrket är oerhört komplext. Skolan har en samhällsbärande funktion, som är avgörande för både individ och samhälle.
Men från en lärares synvinkel är det ändå barnen som gör det mödan värt. Den här texten är en hyllning till läraryrket, och till alla fina barn som varje dag tar sig till skolan - redo att ta sig an nya utmaningar.
Det är snart dags att säga hejdå till mina treor. Hur i hela friden ska det gå till? Jag har ju fått följa de här unga människorna i tre år nu. Vi har fått uppleva mycket tillsammans. Vardagen har pågått, mitt under covid – kris och år där vi har fått uppleva krig på närmare håll än på länge.
Jag lyfter blicken och tittar ut över klassrummet. Vad långa de blivit, mina treor. Stora nu, kloka också. Jag har precis gått igenom vad eleverna kan arbeta med på lektionen. Vi har haft ett delprov i NP innan lunch och nu får eleverna välja fritt efter behov vad de behöver träna på eller göra klart. Någon smyger iväg till en kamrat en bit bort, tar inte med stolen – de vill sitta bredvid varandra på samma stol. De hjälps åt med matten. Några tar matteboken med sig och lägger sig på mattan med några kuddar. Myslektion känns det som. Ett ganska lugnt myller fyller klassrummet. Barnen jobbar på – i sin egen takt. En vänlig atmosfär. En snabb reflektion far igenom mitt huvud, vad skönt att de fixar sånt själva nu. Jag behöver inte säga mer, de vet vad de ska göra och hur de vill göra det. En annan elev reser sig och går bort till mig med penna o papper i högsta hugg, behöver få sitta nära och arbeta.
På tiorasten kommer det fram några förskoleklassare och frågar om de får vara med på fotbollen, och jag blev överraskad över hur små de var, tänk om de blir nersprungna av mina stora “nästantonåringar”? Det kan ju gå vilt till på planen. De springer in. Tittar upp på de stora treorna. Skyddande, vänliga, stora, passar de de yngsta på skolan, måste ändå ibland visa hur bra de är med bollen och dribblar förbi de små – och dessa små ……deras leenden går från öra till öra. Få spela fotboll med treorna! Jag känner en klump i halsen, stolt som en tupp känner jag mig. Vilka fina ungar! Jag tittar på sexåringarna. Är det de här små jag ska ta emot efter sommaren? Så små var väl ändå inte mina treor när jag fick ta emot dem? Eller var de det? Tänk att få vara med och bygga deras liv i tre år. Hur kommer det bli?
Jag känner behov av att sätta ord på det jag känner. Av att få tala om hur underbart det är att få vara lärare. Att få följa dessa unga människor på en del av deras barndom. Jag blir både ödmjuk och känner stor respekt inför ansvaret och förtroendet.
Genom åren har jag fått kommentarer från människor i andra yrken. De fattar inte hur vi lärare orkar. De har hört om problem som medierna basunerar ut, oroligheter och stök, eller egna upplevelser eller arbetsmiljöproblem som de borde fått vara utan. Både skola och samhälle har utmaningar att jobba med, men det betyder inte att vi inte får uppskatta det positiva. Det är ju barnen som gör det värt allt jobb. För det vi lärare ser, är era barn som våra barn. Vi ser inte andras ungar. Vi ser våra ungar. De som en dag ska styra samhället. Vi skapar en plats tillsammans där alla ska känna sig trygga. Där barnen kan bli så stora de bara kan bli. Drömma sina högsta drömmar om sig själva och våga kämpa, våga tro att de klarar det.
För många barn är skolan en konstant, tryggheten i tillvaron. När livet är tufft hemma, då är det extra viktigt att skolan är en plats att landa i. Där man vet vad som ska hända och man kan komma som man är. Bara det räcker långt, men tänk att komma till skolan och lära sig en massa nya spännande saker, och vara trygg där. Flera föräldrar jag haft genom åren berättar att det är som att hela världen plötsligt öppnar sig för deras barn när de börjar skolan och lär sig läsa. Det vi arbetar med i skolan blir som en ögonöppnare för eleverna. Det kan upplevas som att lärarna och skolan har nyckeln till en hel värld av skatter och att barnen är inbjudna att få ta del av allt det som finns därute. Så oerhört löftesrikt.
Med eleverna bygger vi en skola med ett klimat som är präglat av nyfikenhet, kunskap, vänlighet och ömsesidig respekt. Det är lärarnas magiska kraft tänker jag, ett hantverk. Vi rustar barnen med kunskap och värderingar, och tar dem med på en gemensam upptäcksfärd genom både verklighet och fantasi.
Mina elever har genom åren bjudit mig på både skratt och tårar. Jag har bjudit in dem i min värld, och de har bjudit in mig i deras. Aldrig en tråkig stund! Jag får hålla mig alert, på tå ibland! Deras frågor eller konstateranden håller min hjärna i trim och mitt hjärta varmt. Tänk att efter 23 år som lärare fortfarande få känna så i sitt yrke! Det är utmanande, ibland känner jag att jag trollar med knäna, grubblar över hur jag ska få ihop morgondagen, men så flyttar jag blicken från det som känns svårt och försöker se barnen istället , och på nåt sätt tar man sig framåt.
Jag ska njuta av de sista månaderna med mina treor. Låta hjärtat svälla över och drömma tillsammans med dem om deras framtid. Tacksam över att ha fått vara med och bygga upp nån form av inre stomme. Rusta dem för det som kommer och nya äventyr på nästa skola. Nya erfarenheter.
Efter sommaren tar jag och mina kollegor emot nya små människor i våra liv och klasser. Och så är cirkeln på nåt vis sluten, vi börjar om, tror och hoppas tillsammans, ett nytt bygge påbörjas.
Att fundera vidare på:
- Dela med dig till dina kollegor vad du tycker är ljusglimtarna i ditt jobb.
- Hur kan vi kollegor hjälpas åt att peppa varandra när arbetsbördan känns lite extra tung?
