”Jag ler inte mot mina elever förrän mitten av vårterminen.”
Citatet är från en lärare som jag träffade under mina första år som lärare. Det visade på hur hen bemötte sina elever och att det var bäst om de inte visste så mycket om hen. Samt att i klassrummet var eleverna för att lära sig inte för att socialisera sig. Idag kan detta citat tyda sig ganska märkligt. Varför? Det är det som jag tänkte reda ut i denna text. Fortsätt läsa Relationer i klassrummet
I vårt utvecklingsarbete på NFU, har vi de senaste åren arbetat med temat elevers kognitiva motivation. Vi har tagit oss an ämnet från flera olika håll, bland annat via lektionsdesign men även via vikten av repetition. Nu har vi närmat oss temat ur relationell synvinkel. Att relationen mellan lärare och elev är av väldigt stor vikt, har jag skrivit om tidigare men det är en aspekt av pedagogik som förtjänar att lyftas igen. Fortsätt läsa Goda relationer i klassrummet
Didaktik – Ledarskap – Relationer ⇒ Studiero
På agendan för vårt systematiska kvalitetsarbete, SKA, står Studiero som ett prioriterat mål för läsåret. Inget nytt precis, ett viktigt tema på alla skolor alltid. Men det självklara är inte så självklart, utan är tolkningsbart, situationsbetonat och mångfacetterat. I detta inlägg utgår jag från vår profession, alltså lärarens perspektiv.
Skolverkets definition av studiero är:
”att det finns goda förutsättningar för eleverna att koncentrera sig på undervisningen”.
Kan man egentligen åstadkomma studiero för alla? Finns det råd att ge? Finns det verktyg? Finns det en röd tråd?
Ja, det finns det. Varje lärares personlighet är förvisso en stark faktor i dennes profession men det finns ledstjärnor och tips att ge.
På min arbetsplats har vi genom diskussioner, enkäter m.m. utkristalliserat vissa begrepp som ledord för vårt arbete. Jag nämner tre, …så klart:
Jag har tittat igenom mina inlägg och många relaterar till någon form av klassrumsatmosfär som ska kunna bidra till ökad studiero. Så jag behöver inte skriva ett inlägg till. Däremot har jag valt ut tre inlägg som jag kanske kan låta vara ett exempel vardera på trion ”didaktik-ledarskap-relationer” samtidigt som jag binder ihop dem till en enhet, för den ena kan i längden inte isoleras från de andra.
Didaktik:
Nalle Puh säger så här: ”Om man inte vet vart man ska, är det ingen idé att skynda sig. Man vet ändå inte när man kommer fram.”
Jag tror att många av våra ”störiga” elever känner just så. De har – trots genomgång – inte förstått vad de ska göra och känner ingen delaktighet kring situationen de befinner sig i. Eller så tycker de att det verkar för jobbigt att börja ”klättra uppför kunskapens berg”. De kan vara fler än en, så vem ska jag börja hjälpa? Vem ska vänta och vad händer under tiden? Mina tips: skynda långsamt vid genomgången av lektionsinnehållet. Gör den tillsammans, interagerande! Ge något exempel! Sätt upp differentierade små delmål som går att nå under lektionstiden. Och ha alltid med i beräkningen att vissa inte har, vad vi kallar, nödvändigt material med sig.
Om du vill, läs inlägget ”Fungerande rutiner – välbefinnandets profit”.
Ledarskap:
Alla elever, påstår jag, är från början nyfikna på mig som ny lärare. Det gäller att utnyttja denna nyfikenhet. Men det innebär också, att jag måste skapa och bevara en egen vilja att vara ambassadör för just nyfikenhet och intresse. Jag kan bara rekommendera att hela tiden reflektera runt den egna yrkesskickligheten, att inte fastna i Lärarlegitimationens ”nu är jag färdigutbildad-tanken” eller ”orkar inte, har för mycket att göra-varianten”.
En negativ upplevelse kan sänka ens entusiasm, det vet jag, men ledarskapet är en del av vår profession, så jag får kraft av det, reflekterar som sagt, ändrar på nånting.
Om du vill, läs inlägget “Att utveckla lärarskickligheten gör jobbet roligare”
Relationer:
Nu kommer det svåraste. Hur ska man kunna ge tips om skapandet av relationer, om konsten att arbeta fram ömsesidig respekt? Vi är ju alla så olika. Det som fungerar för mig, är kanske en kollega helt främmande inför. Sant! Men det finns grundläggande likheter, som vi människor har gemensamt. Den jag tänker främst på är att vi tenderar att ta situationer personligt och inte sakligt. Tänk bara om jag skulle sitta i personalrummet med en kopp kaffe och någon ivrig, väldigt mycket arbetande kollega går förbi för andra gången, och säger: ”Nämen, sitter du här ännu?” Uuugh, tänker jag, va’…? Det blir personligt direkt, eller hur? (Skojar lite!)
Insikten om skillnaden mellan sak och person har givit mig ett verktyg att möta de eleverna på, som straffar ut sig själva och ofta stör harmonin i klassrummet.
Om du vill, läs inlägget ”Självsaboterande handlingar hos pojkar…”
Att diskutera:
Kommer vi ha sexualkunskap i femman? Det är inte enkelt att undervisa elever i årskurs 5 när det kommer till ämnen som pubertet, sexualitet och kroppsideal. Det är inte helt okomplicerat var nivån ska ligga. Mognaden i en klass i åk 5 varierar sig lika mycket individuellt som från år till år. Undervisningen om puberteten/kroppen eller som vi nu benämner det som sexualitet, samtycke och relationer brukar därför hamna på våren. För en del av eleverna är det lite väl sent och för andra på tok för tidigt. Jag vet inget annat område som är så svårundervisat då det är så starkt kopplat till person och mognad. För ett par år sedan uttryckte en pojke: “Jag är inte redo för det här! Jag vill inte veta mer, för då vill jag inte bli tonåring.” I samma klassrum satt elever som tyckte vi behövde prata mycket mer och hade massor av frågor. Det är en svår balansgång. Det finns dessutom mycket åsikter både från kollegor och föräldrar om när det är rätt tid och hur mycket man ska säga. Vi vill ju inte att de får några idéer, eller vill vi inte det?
I mitt tidigare blogginlägg skrev jag om barns tidiga signaler på energiläckage. I det här inlägget kommer jag ge några metoder och exempel från en undervisningsvardag där jag försökt möta upp mina elevers olika behov där den differentierade undervisningen varit en del av lösningen.
Vi vet alla vilken mångfald av olika personligheter vi har i våra klasser. Behoven är ofta lika många, om inte fler, som det finns individer i ett klassrum. Lägg sen till olika förväntningar, dagsmående, förutsättningar och andra saker som våra elever har med sig i ryggsäcken. Fortsätt läsa Ett axplock av tips
