Etikettarkiv: Problemskapande beteende

Aggarpsskolan, Höga förväntningar, Inkludering, Ledarskap, Mind the gap, Specialpedagogik

Min utmaning – Problemskapande beteende i skolan

1 kommentar

Att framhäva läraryrket, dess roll och uppdrag är viktigt för mig. Det är ett för betydande yrke för att inte bli belyst, betraktat och förmedlat. Jag försöker vara en positiv kraft samtidigt som är jag otroligt ödmjuk inför dess utmaningar, besvikelser och sorger.

I detta inlägg kommer jag att belysa arbetet kring elever som utmanar skolan med problemskapande beteende. Inte mitt första, och heller inte mitt sista inlägg inom samma område. Det är dessutom ett led i min skolas SKA-arbete, att skapa lärmiljöer som möjliggör för alla. Likväl en stor drivkraft för mig personligen. En skola för alla våra elever oavsett om deras förutsättningar, förmåga och/eller behov kräver mer.

Jag utgår oftast ifrån det arbete som jag kan utföra i klassrummet,  tillsammans med mina elever. För det går att göra mycket, lärare och elev emellan. Fortsätt läsa Min utmaning – Problemskapande beteende i skolan →

Inkludering, Ledarskap, Mind the gap, Röda skolan, Specialpedagogik

Lågaffektivt bemötande – En miniserie i två delar (del 1)

3 kommentarer

Under våren har jag besökt grundskolor och förskolor runt om i Svedala kommun med uppdrag att sprida kunskap och erfarenhet kring elever som utmanar skolan med utmanade och problemskapande beteende. Nya möten som inspirerat mig oerhört. Jag har även skrivit inlägg (läs här) där jag beskrivit mitt arbete i klassrummet, tillsammans med eleverna, med fokus på ett Låg-affektivt förhållningssätt. Men efterfrågan om mer kunskap, bemötande och arbetsmetoder är fortfarande stor och behöver ständigt föras vidare och lyftas fram. Vad är t.ex. Låg-affektivt bemötande och hur kan man tillämpa det? I detta och i nästkommande inlägg gör jag några nedslag kring förhållningssätt, arbete och metoder såväl utifrån forskning som inifrån mitt klassrum.  Fortsätt läsa Lågaffektivt bemötande – En miniserie i två delar (del 1) →

Inkludering, Ledarskap, Mind the gap, Röda skolan, Specialpedagogik

Lågaffektivt bemötande – Vilse i klassrummet

Lämna en kommentar

Vid arbete med barn är det lätt att köra i diket, lätt att göra fel och det är alldeles för lätt att känna sig misslyckad. Misslyckad över en arbetssituation, ett undervisningsmoment, ett bemötande, en klass/elev, ett kollegium, alla goda intentioner om att lyckas till trots.  Men min känsla av misslyckande är troligtvis inte i närheten av hur en elev kan känna sig. I synnerhet inte i jämförelse med de elever som ofrivilligt utmanar skolan med krävande och problemskapande beteende. De som aldrig känner att de lyckas, de som föräldrar kan arbeta för att få bort, de som ingen vill leka med.  I vardagen som lärare att det lätt att hamna vilse, vilse i arbetet.  För att hamna på rätt väg har Ross W. Greene och Bo Heljskov Elvén blivit mina vägvisare. Deras arbete och böcker vägleder mig i en vardag där mycket kan gå och går fel, såväl för mig, mina kollegor och våra elever. Utifrån deras forskning och böcker försöker jag skapa en plats där jag och mina elever faktiskt kan lyckas, utifrån ett kognitivt, humanistiskt förhållningssätt.

Fortsätt läsa Lågaffektivt bemötande – Vilse i klassrummet →

Inkludering, Ledarskap, Röda skolan, Specialpedagogik

CPS – Collaborative Proactive Solutions (del 2)

Lämna en kommentar

I mitt senaste inlägg här valde jag att belysa grunderna i PhD. Ross W Greenes modell CPS (Collaborative Proactive Solutions – Problemlösning i samförstånd) utifrån hans samlade erfarenheter, kliniska arbete och forskning om barn med explosiva beteenden vid Harvard Medical School, Boston Massachusetts.

Sedan dess har mitt arbete fortskridit, dels den vanliga undervisningen men jag har även blivit tillfrågad, utifrån Greenes tankar, att föreläsa och delta i andra skolors gemensamma utvecklingsarbete under deras pedagogiska konferenser och APT. Därav kommer detta inlägg att handla om fortsättningsarbetet utifrån Greenes samlade erfarenheter och forskning. Fortsätt läsa CPS – Collaborative Proactive Solutions (del 2) →

Ledarskap, Röda skolan, Specialpedagogik

En modifierad historia – Om tillrättavisningar, utskällningar och straff.

Lämna en kommentar

Detta inlägg handlar om straff, tillrättavisningar och utskällningar. ”Ickeverktyg” som inte har visat sig ha någon positiv effekt hos den som straffas, blir tillrättavisad eller utskälld. I synnerhet inte för barn med särskilda behov. Däremot konsekvenserna det för med sig, de negativa effekterna. Psykolog Bo Hejlskov Elvén påvisar att,

  • Entusiasmen blir lägre
  • Uthålligheten mindre
  • Svagare koncentrationsförmåga
  • Depression och låg självkänsla
  • Fysiska sjukdomar som kräver behandling

Här nedan följer ett exempel på hur mitt handlande under en lektion fick förödande konsekvenser för en av mina elever. I detta inlägg är det en modifierad historia,  en påhittad elev med påhittade svårigheter. Dock en verklighetstrogen situation men inte den som hände på riktigt. Jag vill trots det belysa hur mina handlingar, min stress och oförmåga satte min elev i problem. En elev som behövde mig allra mest. Den eleven svek jag.

Det är lektionen efter första rasten. Samtliga elever kommer in, glada och fyllda med energi efter en stunds lek och rörelse. I den klass jag undervisar i är intresset, nyfikenheten och lusten att lära stor. En matematiklektion, introduktion av bråk. En helt vanlig genomgång följt av elevaktiva arbetsuppgifter.  För att fånga elevernas intresse hade jag skrivit “Nu blir det bråk” på tavlan. Jag hörde hur några elever försökte avläsa texten. Att se deras miner när de förstod ordens innebörd var fantastiskt. En positiv känsla spred sig i klassrummet och eleverna väntade intensivt. Planeringen var noga genomarbetad med nivåanpassade uppgifter och bestämda arbetspar. Lektionens mål stod uppskrivet. Vad kunde gå fel?

“Nu blir det bråk”

Redan under genomgången började en elev att skruva på sig. Inte så farligt men jag märkte av dess oro, ignorerade den dock. Någon minuts skruvande följdes av ljud och visslingar. Detta var fog nog att tillrättavisa och inför övriga klassen be eleven att snällt sluta göra ljud och istället delta i genomgången. Blicken jag möttes av var fylld av oro. Men även detta ignorerade jag, fast besluten om att fullfölja min genomgång/planering. Efter ytterligare någon minut började ljuden igen samt att eleven även börjat att bita i sin tröja. Visslingar växlat med bitande på ärmar och halskrage. Ljuden blev så påtagliga att det störde och jag surnade till. Jag använde min röst för att sätta ned foten och få ett slut. Nu störde det såväl genomgången som övriga elever.

“Men kan du vara snäll och sluta nu, det stör alla! Du kan gå ut och sitta inne på rasten och göra klart istället!”

Högt och inför hela klassen röt mina ord. Det gick inte att ta miste på vem orden var riktade till. Direkt förvandlades klassrummet från något lustfyllt och glatt till ett rum fyllt av rädsla och oro. Inte ett ljud hördes. Förutom från eleven, som hållandes för öronen nu gömde sig i en kubformad hylla, blundandes och rädd.

Allt gick fel.

Barn gör rätt om de kan. Efter denna lektion bestämde jag mig för att aldrig hamna i en liknande situation igen. Jag skulle aldrig utsätta en elev för ett handlande likt detta. Jag bestämde mig istället för att  skaffa “verktyg” för att i fortsättningen kunna hantera situationer likt denna. Mitt allra första steg mot en förändring var dock att be eleven om ursäkt, att säga förlåt.

Som stöd under min resa har jag b.la. använt boken Beteendeproblem i skolan av psykolog Bo Heljskov Elvén. Den har gett mig ovärderliga insikter, ökat min förståelse och gett mig nya och konkreta “verktyg” att använda. Jag har erhållit kunskaper kring hur jag skall arbeta för att bemöta samtliga av mina elever. Hur jag skall hantera situationer likt ovan nämnda. Hur jag genom utvärderingar av situationer, ett lågaffektivt bemötande skapat trygghet och elever som givits möjlighet att lära.  Jag har ställt frågor, såväl till mig själv som till kollegor och elever, skrivit handlingsplaner och byggt förtroendefulla relationer. Och med stöd från elevhälsan, rektor, vårdnadshavare, ny kunskap är förutsättningarna för att inte hamna i liknande situationer långt mycket större.

Idag känner jag igen elevens varningsbeteende, vi följer en handlingsplan som eleven själv varit med och tagit fram. Jag utgår från elevens behov och förutsättningar redan i lektionsplaneringen och skapar redan där situationer/aktiviteter som eleven kan lyckas med. För i skolan är jag till för ALLA elever. I mitt uppdrag ingår att bemöta samtliga utifrån deras förutsättningar och behov. Det är min skyldighet och mina elevers rättighet.

Min elev tar snart studenten. Det är ganska ballt ändå!

Att diskutera:
  1. Hur arbetar du/din skola med ledarskap i klassrummet?
  2. Hur arbetar du/din skola för att öka förståelsen, optimera bemötandet samt erhålla kunskap kring elever med beteendeproblem i skolan?
  3. Vad skulle du kunna förändra/göra mer av för att ytterligare stärka ditt/din skolas bemötande, kunskap och förståelse för elever i behov av särskilt stöd?