“Nu sprang barnen så fort de kunde med varulven efter sig. De sprang fort och tittade på varulven som jagade dem. Då krockade de plötsligt med något hårt, stort och lurvigt. Framför dem stod en till varulv som de trodde var ond. Men vad de inte visste var att detta var varulvens goda tvilling! Nu visste inte barnen vad de skulle göra. Den goda varulven räckte ut händerna för att barnen skulle klättra upp i dem. Barnen tittade förvirrat på varandra, de visste inte om de kunde lita på den nya varulven. Då sa den goda varulven.
– Kom igen! Ni får välja nu om ni vill bli uppätna av min tvilling, eller om ni vill följa med mig för att kunna överleva.”
Utdrag ur “Det halvonda tivolit” skriven av elever i år 3.
Vi är många som använder oss av kamratrespons i våra klasser på olika sätt. Ibland kanske mer strukturerat med förutbestämda kriterier, med hjälp av ”two stars and a wish” eller checklistor. Ibland kanske barnen bara byter texter med varandra och läser igenom dem, för att ge kort muntlig respons kring tex läsbarhet – går texten att förstå?
För några år sedan var jag väldigt inspirerad av Dylan Wiliam och av BFL. Min professionella utveckling kretsade mycket kring de 5 nyckelstrategierna och hur mina elever skulle kunna bli mer medvetna om hur de presterade i förhållande till kunskapskraven och som en effekt av detta kunna reglera sitt eget lärande. I höstas var det dags att ta emot en ny etta och mitt fokus flyttades till andra saker: ledarskapet i klassrummet och den tidiga läs- och skrivinlärningen. Ett par månader in på läsåret började tankarna dock återvända och jag ställdes inför en ny utmaning: BFL med 7-åringar som knappt kan läsa och skriva, hur funkar det egentligen?