Så har halva höstterminen gått och jag har på gott och ont börjat lära känna min etta. En brokig och trevlig klass med 25 elever. Det här med 25 elever går nog bara att konstatera att det är för många i en etta. Inte att man inte hinner med att undervisa för det går om man planerar därefter och forskning visar ju att klasstorleken inte är avgörande för resultatet, men att hinna med individen är svårt. Hur ska man hinna se alla 25 varje dag? Snart får jag plocka fram klasslistan och bocka av att jag pratat med alla mina elever varje dag. Mina tidigare klasser har legat mellan 27 och 18 elever och min erfarenhet har lärt mig att runt 20 är mer rimligt, i alla fall ur perspektivet att ”se” alla. Nu är det dock inte klasstorleken det ska handla om, utan tjat!

Vissa dagar har jag dessa veckor känt mig som den tjatigaste läraren i världen. Med tjat menar jag att säga samma sak om igen och till slut med ett ganska irriterat tonfall. Jag blir så trött på mig själv och undrar om inte mina elever blir det också? Jag vet ju att det inte fungerar, att jag bara borde luta mig tillbaka, följa min plan och ha tålamod. Jag tror lite ligger i att jag med de nya kursplanerna känner en större press att nå resultat och att jag därför snabbt vill nå arbetsro i klassen och få alla mina individer med på banan. Vi (jag i alla fall) pratar ofta om våra små elever som nyfikna och med glittrande ögon. Visst är det så till viss del, men sanningen är ju att vi hos vissa av våra små måste tända glittret för de är inte riktigt där ännu, skolmognad kallas det visst. Nåväl, jag och vi ska dit! Mina elever är indelade i familjegrupper, utifrån Barbro Goldingers tankar, och jag vet ju att om jag bara låter dessa grupper sköta sitt arbete så ökar barnens förmåga till ansvarstagande och att visa hänsyn. Fortsätt läsa Tjat, tjat och lite tjat till! →