Spara på orden för en inkluderande studiemiljö!

Om jag i början av min lärarbana hade fått lista mina styrkor som lärare, hade jag nog ganska snabbt skrivit ”verbalt stark”. Precis som många andra lärare gillar jag att prata. Jag har alltid haft lätt för att uttrycka mig i både tal och skrift och har inga problem med att hålla långa utläggningar inför andra människor. Det är väl ändå något man har nytta av som lärare?
Det tog mig några år, men idag måste jag tyvärr säga att det där i bästa fall är en sanning med modifikation. I sämsta fall skulle jag nog kunna säga att min verbala styrka är en av mina stora svagheter som lärare. Jag skulle till och med kunna sträcka mig så långt som att säga att min svada emellanåt kan sabotera en del elevers möjlighet att förstå och prestera i skolan.

Ta elevernas perspektiv!

När man undervisar elever med autism, adhd, nyanlända elever som ännu är nybörjare i svenska språket, samt elever som bara inte kommit så långt i sin språkliga utveckling, kan det vara en god idé att stanna upp och försöka föreställa sig en skoldag ur deras perspektiv. Skolan är en oerhört auditiv miljö. Lärarens främsta verktyg är munnen. Det talas helt enkelt förbaskat mycket i ett klassrum och de elever som har begränsat ordförråd, begränsad förståelse för andra språkliga strukturer eller begränsad förmåga till koncentration och/eller uthållighet, sitter med Svarte Petter på hand. Hur är det egentligen ställt med deras möjlighet att lyckas i skolarbetet? Om du ska tävla i löpning och din stora svaghet här i livet är att du är långsam och har dålig kondis, hur skulle du då uppleva ett lopp?

 

En smärtsam film

För några år sedan provade jag att filma mig själv under en lektion. Då var syftet att få syn på helt andra saker (detta har jag bloggat om här), men inför denna bloggtext tittade jag på filmen igen och den här gången var det något som chockade mig! På filmen bekräftas det jag skriver i inledningen till denna text: Jag har talets gåva. Jag kan svänga mig med ord och formuleringar och pratar gärna både länge och för all del intressant, men herre gud vad jag pratar! Jag dränker eleverna i ord. Det syns tydligt att de tappar fokus efter en stund. Jag drar en alldeles för lång bakgrund, jag kommer in på sidospår, jag lägger in ett litet skämt här och var, jag berättar plötsligt en anekdot som inte på något sätt bidrar till elevernas förståelse av lektionsinnehållet, jag tar för många exempel, osv.

 

Less is more

Idag är jag lyckligtvis en annan lärare och det kan jag tacka vissa elever för. Framför allt de nyanlända, samt de med autism eller adhd. För att nå dessa elever och göra undervisningen begriplig, gäller regeln ”less is more”. Var du än läser om t.ex. autism, snubblar du snabbt över rådet ”ge tydliga instruktioner”. Vad är då tydliga instruktioner? Ja en dimension av detta är förstås att ge instruktioner i visuell form, att använda whiteboard eller projektor (Skriv och rita! Tveka inte för att du tycker det verkar onödigt – det är det nästan aldrig!). Detta gynnas förstås också nyanlända av (och förmodligen resten av klassen också – jag gillar själv när föreläsare använder bilder i stället för att bara babbla).

Ett annat sätt att vara tydlig är att hålla dig kort och koncis. Om jag får lust att säga: ”Nu har jag stått här en lång stund och pratat, så nu är det hög tid att ni får komma igång och jobba. Gå och hämta era böcker så ska jag bara gå igenom ett par grejer först så att ni vet vad ni ska göra, det tar inte så lång tid”, säger jag numera i stället: ”Hämta era böcker och sätt er på era platser. Låt boken vara stängd”. Längre och fördjupande resonemang är naturligtvis viktigt att föra ibland, men när det gäller instruktioner håller jag mig mycket koncis. Elever med autism behöver mycket kort och konkret information. Elever med adhd har ofta inte uthålligheten eller koncentrationsförmågan att lyssna i evigheter och sedan sålla ut vad som var viktigt och nyanlända elever har självfallet inte tillräckliga kunskaper i svenska språket för att förstå långa utläggningar.

Jag talar numera så kort och koncist jag kan. Som bonus frigör detta dessutom tid som eleverna kan använda till att vara aktiva!

 

Att diskutera

  1. Vilka metoder kan vi använda för att få syn på oss själva och hur vi agerar i klassrummet?
  2. Hur kan vi göra för att stödja kollegor och oss själva för att ta elevernas perspektiv i olika sammanhang?
  3. Tror du att det skulle gynna dina elever om du tog mindre del av talutrymmet?
Share Button

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *