Skolverkets bedömningsstöd i år 1 håller inte måttet

Den 1 juli 2016 blev det obligatoriskt för huvudmän i grundskolan, sameskolan och specialskolan, att använda Skolverkets nationella bedömningsstöd i svenska och svenska som andraspråk i årskurs 1. Syftet med kartläggningsmaterialet är att tidigt kunna identifiera elever som riskerar att hamna i läs- och skrivsvårigheter. Materialet ingår i Läsa, skriva, räkna – en garanti för tidiga stödinsatser. Det låter ju fantastiskt! Men, vad händer om bedömningsstödet inte håller måttet? Och vad kan det då få för konsekvenser?

För ett par veckor sedan läste jag ett mycket intressant inlägg i Anna Eva Hallins blogg  Forskningsbloggen om just bedömningsstödet. Anna Eva Hallin är logoped, forskare och föreläsare med en Ph.D. i logopedi från New York University. Anna Eva Hallin har specialiserat sig på språk-, läs- och skrivsvårigheter hos barn och ungdomar och är forskare vid Karolinska Institutet i Stockholm. För några år sedan jämförde Hallin bedömningsstödet med andra screeningmaterial som syftar till att tidigt upptäcka elever som riskerar att utveckla läs- och skrivsvårigheter. Det hon fann då, var att Skolverkets Bedömningsstöd i år 1, inte håller måttet. 

Under januari 2022  bjuder Hallin in Inger Fridolfsson att skriva som gästbloggare i Forskningsbloggen. Inger Fridolfsson är speciallärare med en fil. mag. i specialpedagogik, författare till två böcker om läs- och skrivinlärning samt redaktör för Dyslexiföreningens tidskrift Dyslexi. Med hjälp av fyra systematiskt genomförda studier/examensarbeten*, gör Fridolfsson en fördjupad jämförelse mellan Skolverkets bedömningsstöd i år 1 och andra screeningmaterial, vars syfte är att tidigt upptäcka elever som riskerar att utveckla  läs- och skrivsvårigheter. Samtliga studier/examensarbeten uppvisar samma resultat som Inger Fridolfsson själv fann, nämligen att det finns brister i bedömningsstödet, som kan leda till att ett flertal elever med risk att hamna i läs- och skrivsvårigheter inte upptäcks.  

Så här skriver Fridolfsson: “I Skolverkets bedömningsstöd bedöms avkodning med hjälp av endast nio stycken ord som står i en ruta bredvid en bild och en kort text. Först ska eleven läsa orden, sedan läsa texten, och därefter återberätta vad det läst. Orden är: är, ett och en som de flesta elever lärt sig som ordbilder. Orden äpple samt träd kan eleverna gissa sig till genom att titta på bilden, och de uppmanas till och med att ta hjälp av bilden. Sedan återstår tre ord (ser, Tanja, Teo) för att bedöma om eleverna klarar av ljudande läsning. När eleverna läser texten har de också stor hjälp av kontexten.” 

Enligt Fridolfsson är ambitionen att samtliga elever ska klara av att läsa cirka 40 ord per minut i slutet av årskurs 1. Det hon har kunnat konstatera efter genomförandet av bedömningsstödet och jämförelse med Lästestet H4 (Lindahl, 1963), är att elever som läst så få ord som 21 ord på en minut i Lästest H4, har blivit godkända enligt kriterierna i Skolverkets bedömningsstöd i år 1. Elever som visar så låga resultat menar Fridolfsson, har mycket stora svårigheter med avkodningen. Om inte rätt stöd sätts in i tid,  kommer de med stor sannolikhet att få bestående svårigheter. Enligt kursplanerna i svenska, ska eleven i slutet av årskurs 3 bland annat kunna “läsa bekanta och elevnära texter med flyt genom att använda lässtrategier på ett i huvudsak fungerande sätt”. Fridolfsson menar att om eleverna ska ha chans att nå detta mål i år 3, behöver eleverna ha kommit längre i sin läsutveckling än de kriterier som Skolverkets bedömningsstöd kräver. 

Om Hallin och Fridolfsson har rätt i sin slutsats, att bedömningsstödet inte är ett tillförlitligt verktyg, så får detta naturligtvis konsekvenser på olika plan. Dels behöver Skolverket, med hjälp av expertis, ta fram ett tillförlitligt material som fyller sin funktion. I kollegiet behöver vi tillsammans reflektera över om det finns tillräckligt med kvalitativt underlag för att kunna göra en sanningsenlig bedömning av varje elevs läs- och skrivutveckling. Om läskraven är för lågt satta i år 1, som Fridolfsson uttrycker  och vi dessutom riskerar att inte identifiera elever i svårigheter i tid, kommer detta på sikt att skapa ännu större svårigheter både på individ- och skolnivå. 

Jag har själv utifrån min erfarenhet vid flertalet tillfällen undrat hur i hela världen, elever som från första dagen i årskurs 1,  som har varit i stort behov av extra stöd, ändå klarat läsmålet. Lite cyniskt, skulle man kanske kunna påstå att det inte finns något behov av  stödinsatser, eftersom eleven når målet. Och när “lägsta nivå” i år 3, inte håller måttet inför läsfärdigheten i år 4, (då eleverna går från att lära sig att läsa, till att läsa för att lära) undrar jag hur det ska gå för eleverna på mellanstadiet. 

Nu både hoppas och tror jag att bedömningsstödet i årskurs 1, inte är det enda materialet som används för att fånga upp elever som är, eller riskerar att hamna i dessa svårigheter tack och lov. På Baraskolan lämnar förskoleklassernas pedagoger över ett gediget arbete där de har kartlagt språkutvecklingen hos eleverna med hjälp av Bornholmsmodellen. Viktigt och värdefullt material som underlättar för oss som arbetar i år 1-3. 

I läraryrket utvecklas genom åren både kunskaper och erfarenheter som ibland kan kännas lite subtila och svåra att sätta ord på eller att förklara. Det är inte ”magkänslan” som säger att det finns något som behöver penetreras eller utredas ytterligare, utan erfarenheten. Elever hittar många gånger egna strategier för att komma runt sina svårigheter  i läsningen. Det kan vara att gissa, upprepa något som en annan elev precis läst eller sagt, eller att lära sig texter/fraser utan till. Dessa kreativa lösningar kan göra det svårt för oss att tidigt uppmärksamma eventuella svårigheter.  Jag tror att vi i det kollegiala lärandet skulle kunna vara en stor tillgång för varandra, genom att dela med oss av våra erfarenheter av “subtila signaler”.

En viktig del i läsutvecklingen är att känna igen ordbilder (logografisk läsning) som såklart avlastar arbetsminnet. Vad som bör uppmärksammas är att en elev med stort förråd av ordbilder, kan upplevas som en god läsare, men det betyder inte att eleven kan läsa. Grunden för läsutveckling ligger i förmågan att ljuda ihop bokstavsljud till ord (ortografiska läsning). Finns inte denna förmåga kommer eleven att hamna i stora svårigheter och därför tänker jag att  Skolverkets bedömningsstöd i år 1, borde i första hand vara att identifiera den ortografiska avkodningen hos eleven. Med tanke på alla anpassningar som vi gör, för att underlätta för våra elever, (exempelvis att samtala kring texter för att skapa förkunskap och användandet av bildstöd) gör det än mer angeläget att använda rätt screeningmaterial.

Att diskutera:

  • Hur gör du/ni för att tidigt identifiera elever som riskerar att hamn i läs- och skrivsvårigheter?
  • Är kraven i årskurs 1 för lågt ställda?
  • Har vi egentligen någon nytta av Skolverkets obligatoriska bedömningsstöd i år 1? 

Källor:  

  • ”Skolverkets bedömningsstöd – ett effektivt verktyg för att identifiera elever i behov av stöd?” Examensarbete vid speciallärarutbildningen i Umeå av Marika Nykäinen och Maria Bäckström (2019)
  • Skolverkets bedömningsstöd – ett alltför grovmaskigt nät.” Susanne Rådström Drougge (2017)
  • ”Att mäta avkodning” Examensarbete för speciallärarprogrammet vid Linköpings universitet, Adegren & Aidanpää (2019)
  • ”Nationella bedömningsstödet i läsutveckling för årskurs 1 – Ett värdefullt verktyg för pedagoger?” Examensarbete vid logopedutbildningen i Umeå av Frida Andersson och Olivia Karlsson (2019)
Share Button

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *