Självsaboterande handlingar hos pojkar…

…och flickor, givetvis, hur ändrar man dem?

Nyligen, på mitt medarbetarsamtal, fick jag frågan vad jag är speciellt nöjd med eller stolt över under det gångna året. En sådan fråga är inte lätt att besvara spontant, man är ju inte beredd på den. Jag var inget undantag men fick fram ett bra svar – tycker jag själv, i alla fall –  tack vare en föreläsning om personligt ledarskap med Torkild Sköld.

Han inspirerade mig i drygt två timmar, men jag ska bara nämna några saker, som kan passa här. Mitt svar var att jag känner mig nöjd och stolt över att ofta lyckas påverka negativt inställda pojkar till att ändra inställning runt sin anti-studiekultur.

Allt jag gör går ut på att alla elever ska känna sig välkomna för att utveckla sin potential. Så hur gör jag när Pelle glider in utan material, med dunjackan på, sjunker ner på stolen som om han saknade skelett med huvudet vilande på armen på bänken och nätt och jämt orkar svara på frågan om böckernas eventuella befintlighet:
– Vet inte, skiter i det.

Hm, ett typiskt fall av självsaboterande handling, eller hur? Han straffar ut sig själv, isolerar sig från gemenskapen och det räcker inte att bjuda in honom igen. Den sociala kostnaden skulle bli för stor. Han har ju etablerat en viss respekt hos klasskamraterna för att han är så tuff och cool.

För att så småningom kunna nå honom är det av vikt att mitt första steg att närma mig honom faller väl ut. Pelle är egentligen vänlig, så jag kan be honom att stanna en stund efter lektionen för att prata med honom. Andra elever, som är som han, måste man kanske låta gå, för att sedan ”av en slump” prata med dem i korridoren eller vid cykelstället (ni förstår vad jag menar).

Viktigt är nu att jag är förberedd. Intuition har jag och det är bra men utan mina proffsredskap blir det positiva resultatet jag hoppas på minst sagt vanskligt och oförutsägbart. Det kan gå hur som helst, inte så bra bas för ett samtal, eller hur?

Torkild Sköld säger:

En kaxig attityd döljer en ocean av dålig självkänsla.
Ett fejkat självförtroende döljer ett hav av osäkerhet.

Dessa ord beskriver de flesta ”Pelle”-killar, eller hur? Vad vill jag alltså åstadkomma med att tala med honom efter lektionen?

  • Vill jag veta var böckerna är?   -Nej!
  • Vill jag fråga honom varför han är så slarvig?   -Nej!
  • Vill jag berätta att han riskerar sänkt betyg?    -Nej!
  • o.s.v.
  • Vill jag berätta för honom att jag inte gillar vad och hur han GÖR? -JA!

Att skilja på SAK (=göra) och PERSON (=vara) är det som gör den stora skillnaden. Det är viktigt att hitta formuleringar som tydligt talar om för Pelle att jag högaktar och respekterar honom som person men att jag ibland inte gillar det han gör. Känner han sig inte attackerad i sitt väsen, kan han slappna av och ändra sina handlingar. Men de flesta människor, även vuxna, reagerar med att känna sig personligt angripna när de kritiseras för någonting de har gjort. Härskartekniker går ut på att utnyttja just detta fenomen som leder till osäkerhet, brist på självkänsla och tron på den egna förmågan. Så för att hjälpa Pelle ur sina självsaboterande handlingar, bryta hans anti-pluggkultur måste jag göra följande klart för honom:

  • Han kan göra fel men han är inget fel.
  • Han kan begå misstag men han är inget misstag.
  • Han är så mycket mer än det han gör.

Har ni provat att använda rösten enligt Monika Heins råd (se mitt förra inlägg)? Jag har och tycker att det funkar jättebra. När jag märker att rösten kanske vill sticka iväg, hittar jag den igen och låter den spinna på.

Rösten är således en aktiv del av samtalet. Jag använder det så välfungerande lugna, fina ”vibrationsläge” som Monika Hein så tydligt demonstrerar i sin föreläsning. Undret sker. Pelle lyssnar, det märker jag.

Intuitivt har jag, som sagt, ofta haft rätt bemötande i samtal med elever, men ju fler redskap som står till mitt förfogande i mötet med eleven, desto säkrare och proffsigare blir resultatet.

Torkild Sköld pratar också om att ”se – höra – känna” leder till en individs verklighetsbild. Och visst är det viktigt att Pelle ser och hör och känner att jag gillar honom men kanske inte alltid det han gör. Vet du att du är bra precis som du är, är en handling lätt att ändra på med hjälp av rätt tanke. Pelle har redan börjat. Böckerna är återfunna och jackan är av. Vi kan börja jobba med varandra.

Förresten, det som hjälper Pelle, hjälper nog vemsomhelst.
Vilket fantastiskt jobb jag har!

Att diskutera:

  • Hur arbetar du för att vissa pojkar ska slippa hamna i en anti-pluggkultur?
  • Vilka verktyg använder du för att nå en elev som lägger tid och kraft på självsaboterande handlingar?
  • Hur kan man få hela skolan att jobba preventivt mot en anti-pluggkultur?
Share Button

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *