Säkerhetstänk med eleverna

foto: Bengt Christensson
foto: Bengt Christensson

”Hur vågar du ställa elever vid slöjdsalens maskiner? Är du inte rädd att de skadar sig”?  Den frågan får jag från olika håll och med jämna mellanrum. Inte särskilt rädd, däremot observant – brukar jag svara – det handlar till stor del om hur jag instruerar eleverna, detta i kombination med hur pass väl jag känner dom. Vilken tilltro jag har till att de agerar på ett tryggt sätt.

Tittar man till statistiken visar det sig att de det är just i träslöjdsalen och idrottshallen där de flesta olyckorna sker i svenska skolor.

Och visst tänker man tanken ibland hur obekvämt det skulle vara att behöva ringa någon förälder och meddela att sonen/dottern är på väg i ambulans in till sjukhuset. Och att journalisterna är på väg till skolan. Liksom polisen och arbetsmiljöverket. Jag kan lätt tänka mig situationer som skulle kännas bekvämare.

Ändå tycker jag att det här är en riktigt spännande del av min profession. Det känns liksom som det är skarpt läge hela tiden. Går budskapet hem? Har jag nått fram till alla elever i mitt säkerhetsprat?

Första gången mina elever får använda en golvfast maskin är i åk3. Redan vid slöjdtillfälle tre eller fyra berättar jag för mina nya elever att vi ska jobba vid figursågen. Oftast tycker de att det låter spännande samtidigt som det verkar farligt. Jag brukar avdramatisera momentet genom att fråga hur många som vågar skära en skiva bröd med en brödkniv. Eller om de tror att figursågen är farligare än det faktum att man som elev dagligen tar sig till skolan i buss, bil, på cykelstig, korsar bilväg eller annat. Det gäller ju att sätta ett riskmoment i rätt perspektiv!

Om jag för eleverna visar på säkerhetsaspekterna vid t.ex. svarven vet jag att det i nästan varje grupp finns elever som inte tar till sig de utpekade faromomenten på rätt sätt. Elever tycker kanske att jag överdriver, elever kanske inte ger sig tid att komma ihåg vilka skyddsåtgärder som ska vidtas före svarvningen, det viktiga är ju att komma igång med detta spännande moment så fort som möjligt. I samma grupp finns det då de elever vars rörelsemönster i maskinrummet signalerar att maskinen skulle kunna hugga efter den som gick för nära. Båda exemplen finns ofta i en och samma grupp, Respekten för faromomentet kan vara helt olika, detta trots att man hört exakt samma instruktioner och förmaningar  komma från mina läppar. Men man har helt enkelt tolkat budskapet olika!

Det är här jag tycker att pedagogiken blir så spännande. Jag säger en sak som då uppfattas på helt olika sätt. Och där det sedan blir min uppgift att korrigera allmäninstruktionen till individnivå. Till den rädde måste jag avdramatisera det jag tidigare sagt. Tala om hur många som svarvat tidigare utan att skada sig på minsta vis. Till den modige/virrige/slarvige måste jag däremot bli tydligare och peka på konsekvenserna av ett uteblivet skyddstänk.

Hur vet jag då vem som är den modige eller den rädde? De flesta elever signalerar på förhand mer eller mindre tydligt om man har någon typ av rädsla. Däremot visar sig oräddhet eller nonchalans sällan förrän man är inne i sitt moment vid sin maskin.

Här kommer aspekten in hur pass bra du känner dina elever. Kan du på något vis krypa in under skinnet på var och en och intuitivt känna hur din elev uppfattar uppgiften. Personkännedomen blir en väldigt viktig pusselbit för ett säkerhetsmässigt bra lärarjobb.

foto: Bengt Christensson
foto: Bengt Christensson

Jag har fått uppfattningen att det systematiska skyddsarbetet ser ganska olika ut på olika skolor. Jag har arbetat fram ett system som jag tycker håller hög kvalitet och som med regelbundenhet tydliggör riskmomenten för eleverna. Varje termin har jag en skyddsgenomgång som omfattar utrymning, brand i material, brand i kläder eller hår, säkerhet vid varje maskin, nödstoppens funktion, hur man bär och överlämnar vassa handverktyg, vikten av hörselskydd m.m. m.m. Vi pratar om nöddusch, ögondusch, brandfilt, brandsläckare, skyddsglasögon, risker med långt hår, ringar, klockor, halsband, och vad olika säkerhetsskyltar i salen vill berätta för oss. Vi går runt i slöjdsalen och tillhörande maskinrum och kollar på alla detaljer. Här är det viktigt att det inte blir envägskommunikation. Släpp fram elever som vill tala om sina erfarenheter. Det finns alltid flera i en slöjdgrupp som känner någon som råkat ut för en olycka eller skada, ofta relaterat till någons arbetsplats. Externa exempel från eleverna gör mitt säkerhetsprat mera trovärdigt. Jag brukar undra hur många som har en brandsläckare hemma, och hur många som skulle kunna starta den direkt utan att först behöva läsa bruksanvisningen. Det är aldrig svårt att få igång en intressant diskussion. Ibland säger en elev något i stil med ”Jag ska be mina föräldrar skaffa en brandsläckare”. Då känner jag att jag åtminstone bidragit med dagens goda gärning, kanske i händelse av brand t.o.m. bidragit till att indirekt ha räddat liv eller egendom.

Som alltid är det ju viktigt att lägga säkerhetspratet på rätt nivå beroende på årskurs. Hur tydlig ska jag t.ex. vara med eventuella konsekvenser av att man glömmer ta av sig ringen vid pelarborrmaskinen. Ska jag bara instruera att ringen är farlig i de här sammanhangen så ta av den. Eller ska jag med ett löst kvistborr mot en ring på fingern visa hur borret tar tag i ringen och låta eleverna tänka ut resten själv?  Eller kanske verbalt måla upp bilden med en lös finger med tillhörande senor från underarmen? Ska jag kanske t.o.m. informera om de bildexempel jag sett på denna typ av skador? Tydligheten går att variera åtskilligt.  Som sagt; anpassa inte bara till den årskurs du har framför dig utan också till den grupp du har. Hur tydlig ska du vara för att budskapet ska vara ”lagom”? Jag har någon/några gånger under årens lopp varit lite väl tydlig med någon detalj som blivit resultatet av ett uteblivet skyddstänk. Hur vet man att man varit övertydlig? Jo när det finns elever i åhörarskaran som börjar må illa eller som är på väg att svimma. Det har hänt ett par tre gånger och man klandrar sig själv för övertydligheten samtidigt som det får bli en lärdom till kommande skyddsgenomgångar. Det är en konst att förpacka instruktionen i ett ”lagom” paket så att alla förstår allvaret men ingen mår dåligt.

Nåväl, efter denna skyddsgenomgång – med tillhörande rundvandring i salen – börjar eleverna jobba med sina slöjdalster. Hur följer jag sedan upp detta? Jo vid nästa slöjdtillfälle (eller ytterligare senare) tar jag fram elevens personliga pappersdokument som utgör en sammanfattningslista (se bild). Vi går som hastigast igenom det vi tidigare pratat om (repetition är ju kunskapens moder sägs det). Jag låter eleverna läsa upp de olika punkterna. Efter det sätter dom sin signatur i en av rutorna sist i dokumentet. Det finns en ruta från för varje årskurs från fyran till nian. Ingen elev – som bryter mot reglerna – kan säga att  ”jag har inte hört….”  ”jag visste inte….”  ”jag var sjuk när du pratade om det…”  Har man skrivit på sitt papper duger inga bortförklaringar. Jo jag vet, dokumentet är inte juridiskt bindande om det trots allt skulle hända någon olycka, men för eleverna signalerar jag att detta med säkerhet är viktigt.

sakerhetspapper

Vad händer då om någon elev trots allt bryter mot någon säkerhetsregel? Här tycker jag att man måste avgöra från fall till fall. Är det av ren glömska, allmän virrighet eller att eleven råkar ha en dålig dag, ja då brukar jag påtala allvaret och sen nöja mig med det. Är det däremot en elev som brukar ha för bråttom, är allmänt slarvig, eller som jag misstänker inte har förstått digniteten av god säkerhet har jag vid flera tillfällen lagt ett ”maskinförbud” som upphävs efter kanske efter en månads tid. Allt för att markera hur viktigt säkerheten är.

Förekommer det aldrig några skador i mitt klassrum (slöjdsal) då? Jo i varje slöjdsal i hela vårt avlånga land händer småskador och undantagsvis även olyckor. Men det är min uppgift som lärare att begränsa både antalet olyckor och skador till ett minimum. Det måste råda en noll-vision. Plåster kommer till användning oftast mer än en gång i veckan. Pincett att dra ut spågor med lånar jag ut allt som oftast. Smärre brännskador med rodnad som följd händer ibland.  Ögonbad användes med jämna mellanrum, oftast p.g.a. obehagskänslan att man har fått putsspån i ögat när försökt blåsa rent utan att först blunda. Vid ett tillfälle hade en elev fått fragment av flussmedel (tillbehör vid lödning) i ögat vilket är allvarligt p.g.a. frätrisken. Ögonduschen blev räddningen här men det visar samtidigt vikten av både ett snabbt ingripande och att all skyddsutrustning finns på plats och är i fungerande skick.

Jag vill tro att ett strukturerat säkerhetsarbete med god personkännedom ger mig goda möjligheter att slöjda tryggt med mina elever. Men helt säker kan man aldrig vara.

Att diskutera:

  • På vilket vis utövar du ett systematiskt säkerhetsarbete i din slöjdsal, no-sal, idrottshall m.m.?
  • Vilket konkret säkerhetstänk har du med dina elever vid bussutflykt, arbetsplatsbesök, badutflykt, nöjesfält, lägerskola o.s.v?
  • Hur ser din beredskap ut för att kunna hantera en eventuell skada eller olycka?
Share Button

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *