Så fel det kan bli

IMG_0750

Jag har alltid en övergripande målsättning med min undervisning och det är att eleverna ska förstå vad det är de arbetar med. Någonstans bottnar denna strävan i en övertygelse om att förståelse leder till en känsla av meningsfullhet och att detta i sin tur väcker nyfikenhet på det vi ännu inte förstår. På så vis blir det en rundgång där redan förvärvad kunskap leder till nya frågor som väcker vår nyfikenhet. Nyfikenheten leder till ny kunskap som väcker nya frågor och så vidare.  Det finns väl inget värre än att känna sig dum och okunnig.

Nyfikenhet och vetgirighet är två kraftfulla delar av det vi kallar för inre motivation och detta är grunden för det livslånga lärandet. En annan drivkraft som också kan vara väldigt kraftfull är jakten på höga betyg. När jakten efter höga betyg blir viktigare än jakten på kunskap, drivs vi av yttre motivation. Tanken med betygen är att de ska spegla de kunskaper eleven besitter inom de områden som omfattas av skolans utbildningsuppdrag. Med andra ord ska de kunskaper som helst ska förvärvas med hjälp av inre motivation, bedömas enligt ett system som genererar yttre motivation och ibland bildas en välsignad symbios av dessa motivatorer. Då har vi elever som genom sin nyfikenhet lyckas få goda betyg, vilket kittlar deras egon till att sträva efter ännu mer kunskap.

Tyvärr finns det även en inbyggd konflikt i detta system. Det uppstår när där inte finns något samspel mellan den yttre och den inre motivationen och den yttre motivationen blir dominant. Då tenderar eleven att försöka hitta genvägar till det som ska bedömas. Fokus hamnar på att kunna visa specifika färdigheter genom att utföra vissa specifika handlingar. Det är då eleven frågar läraren:

–      Måste jag kunna det här?

Eller

–      Kommer det här på provet?

Tyvärr kommer ofta förståelsen på skam i dessa fall. Man kan utföra vissa operationer på ett korrekt sätt, men har kanske ingen aning om varför.

Man kan jämföra med en person som arbetade vid Fordfabrikens löpande band. Personen var förmodligen väldigt duktig på att utföra de moment som skulle utföras vid just den stationen – kanske montering av förarsäte – men personen i fråga kunde förmodligen ingenting om hur man bygger en bil.

Även som lärare är det ibland lätt att bli frestad att släppa förståelsen och endast lära ut fungerande metoder eller fokusera på vissa fakta som eleven måste känna till. Detta blir framförallt märkbart när tidspressen är stor och likaså pressen att få eleverna över målsnöret. Då är det lätt att förståelsen får stryka på foten till förmån för lösryckta fakta. För vi måste ju hinna med allt innan tiden är ute.

Jag fick en tankeställare om just detta av en elev i förra veckan. Denna elev är väldigt ambitiös och sliter hårt varje dag men ibland räcker det ändå inte riktigt ända fram. Eleven i fråga hade problem med att utföra vissa operationer och jag förstod på det sätt eleven frågade att det var en lång väg att vandra innan dessa operationer skulle falla sig naturligt. Jag tittade mig snabbt omkring i klassrummet och såg ett tiotal händer i luften. Många elever som behövde min hjälp. Hur skulle jag hinna hjälpa alla? Vad gör jag då? För att kunna komma vidare och undvika problemet, så visar jag eleven “metoden som alltid fungerar”. Om du bara gör så här och så här, så kommer du alltid att få fram det som efterfrågas.

Just detta svar är något som de flesta av mina elever skulle ge sin högra arm för att få av mig. Därför tänkte jag (om jag nu tänkte alls) att jag kom billigt undan. Vad händer då? Eleven som bad om min hjälp tittar förfärat på mig och säger:

–       Men Björn! Du har ju alltid sagt att jag måste förstå vad det är jag gör. Visst, jag kan göra som du visade mig, men jag fattar ju inte varför jag gör det. Då kan det ju lika gärna kvitta.

Om jag skämdes?

Som en hund!

Där stod jag framför en elev, vars drivkraft är något helt annat än en bokstav på ett betygsdokument. En elev som vill veta på riktigt. En elev som vill förstå sammanhanget. En elev som förtjänar bättre än att få genvägar presenterade för sig.

Det har tagit några raster i anspråk, men nu börjar eleven förstå hur det hänger ihop. Samtidigt undrar jag om det inte är jag som lärt mig mest av det här.

Share Button
Om författaren
Förstelärare Nils Fredriksson Utbildning | bjorn.persson@svedala.se

Förstelärare i Svedala kommun på Nils Fredriksson Utbildning, kommunens gymnasieskola. Undervisar i SO och matematik på i huvudsak introduktionsprogrammen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *