Resultatmål på Marbäcksskolan – del 2

I mitt förra blogginlägg berättade jag om hur vi arbetar med resultatmål och resultatuppföljning på Marbäcksskolan. I mitt team såg vi att våra elever behöver utveckla sin förmåga att samtala. När vi satt vårt resultatmål bestämde vi oss för en plan som vi skulle arbeta utefter i alla ämnen för att med samlad kraft nå bättre resultat. 

Verktyg och nytt lärande

Vi inventerade vilka verktyg vi redan använde och vilka vi borde använda som vi av olika anledningar inte arbetade med just då.

Den väl inarbetade lyssnarpositionen behövde tränas och användas även i elevernas parsamtal. Att ge eleverna tid att tänka och vänta en stund efter ett påstående eller en fråga är också något vi bestämde oss för att vi behövde påminna oss själva om. 

“No hands up” är också ett verktyg vi använt i vissa ämnen och nu ville vi komma igång att använda det i alla ämnen. Att samtala i par hade vi arbetat mycket med, nu ville vi även få igång bikupor med två par. På det viset skapar vi mer talutrymme för eleverna och i kombination med “no hands up” så får vi lyssna till fler röster i klassrummet. Vi har lyft fram metoder som vi använt tidigare men vi behöver också ett nytt lärande för att öka kvaliteten i vår undervisning. Vi behöver träna eleverna på fler samarbetsstrategier för att få alla att delta i samtalen i bikuporna. Vi vill se att våra elever uppmuntrar varandra, ställer frågor till varandra och använder ett lämpligt röstläge beroende på om de samtalar i par, grupp eller helklass. 

Uppföljning och resultat

För att mäta resultaten och göra uppföljningar har vi använt Nottinghams fyrfältare som verktyg. Vi tittar på varje elevs prestation och progression i varje ämne för att se förflyttningar. För två månader sedan gjorde vi ett nuläge som vi nu kunde jämföra med och det var roligt att se att flera elever utvecklats och tagit stora kliv framåt. Jag vet också vilka elever jag ska stötta mer framöver. När vi jämför våra ämnen blir vi också medvetna om det är någon elev som istället presterar sämre och vi kan alla hjälpas åt att stötta eleven på det sätt som den behöver.

Efter två månader ser jag skillnad i klassrummet. När jag nu ber eleverna att prata med sin kompis kan jag direkt se vilka som vänder sig mot varandra i en lyssnarposition och börjar att samtala. Det har blivit tydligare för mig vilka elever jag behöver hjälpa att komma igång eftersom de tydligt visar med sitt kroppsspråk, till exempel genom att vända sig från varandra. Det är inte samma elever varje gång utan beror på frågan, ämnet, elevens dagsform eller elevernas relation till varandra. 

När eleverna efter parsamtal samlas i bikupor hinner jag oftast gå runt till alla bord och lyssna, vara nyfiken och ställa frågor. Jag har då också större möjlighet att stötta elever som ska berätta för klassen vad som avhandlats i bikupan. Jag slumpar fram namn genom att dra stickor och det händer att någon glömt vad de ska säga även om jag påmint om att alla ska vara beredda att svara. Jag ber då kompisen bredvid att påminna genom att viska och hjälpa kompisen som glömt. Ett alternativ är såklart att gruppen skriver ner sitt svar. 

Ibland vill några elever lägga till en kommentar efter att ha lyssnat till sina kamrater. Jag tycker det är svårt att då inte lyssna på dessa ivriga elever men när jag ger dem ordet kan jag ibland uppleva irritation hos de andra eleverna som också räckte upp handen och ville dela en liknande tanke. I Grundbok i kooperativt lärande (2017) beskrivs olika skolkulturer och precis det jag sett och nyss beskrivit i mitt klassrum, eleverna konkurrerar om uppmärksamheten och ställs mot varandra. 

Avslutande ord

De förändringar vi genomför är förenliga med vår undervisning och förändringar i struktur och metoder är sådana som vi vet fungerar men som vi av olika anledningar tappat på vägen. De vilar på en trygg vetenskaplig grund och ämnar hjälpa oss att spänna bågen mot högre måluppfyllelse genom att få igång våra elever att samtala i grupp och få större tilltro till sin språkliga förmåga. 

När vi undervisar stöter vi på olika problem och utmaningar, vilket gör att vi i våra uppföljningssamtal berör alla nivåer i praxistriangeln. Vi är ständigt närvarande i varandras undervisning och genom att reflektera och bearbeta våra erfarenheter tillsammans blir vi förhoppningsvis skickligare lärare och kan skapa den bästa undervisningen för våra elever.

Att diskutera:

  1. Vad gör du i undervisningen för att få dina elever aktiva i samtal?
  2. Hur gör ni för att komma på djupet i era samtal om undervisning?
Share Button
Om författaren
Förstelärare Marbäcksskolan | frida.celander@skola.svedala.se

Legitimerad lärare i svenska, matematik, NO och SO för förskoleklass och grundskolans tidiga år. En del av min tjänst är jag arbetslagsledare.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.