Reflektioner från ett digitalt klassrum

Så kom då dagen då den digitala kompetensen på fullt allvar sattes på prov. Dagen då vi inte längre kunde förhala vårt arbete med och i digitala plattformar. Dagen då coronavirusets utbredning ledde till att gymnasie-, vuxen- och högskoleutbildningar stängde de fysiska dörrarna för eleverna, samtidigt som de digitala dörrarna öppnades på vid gavel.

Foto: Pixabay.se

Tisdagen 17:e mars stängde vi skolan klockan 12. Eleverna skickades hem och vi lärare hade eftermiddagen på oss att ställa om undervisningen från riktigt klassrum till digitalt klassrum. Undervisningen skulle vara igång igen på onsdagsmorgonen. I möjligaste mån. För att få tid att hitta fungerande digitala kanaler för undervisning, tilläts vi att nöja oss med att låta eleverna ägna sig åt självstudier på distans resten av veckan. Vi lärare skulle se till att de fick material och uppgifter att jobba med hemifrån. Från och med måndagen veckan därpå skulle vi vara igång med riktig undervisning via länk. Gissa om vi fick fart för att hitta fungerande kanaler!

Det kollegiala lärandet gällande digital kompetens sköt i höjden.

Överallt testades det olika varianter för att vi skulle komma fram till vilka kanaler som var mest pålitliga och användbara för att skapa digitala klassrum. Vi kom fram till att i huvudsak hålla oss till två kanaler. Dels Canvas, som är vår digitala lärplattform och dels de verktyg som tillhandahålls av Google. Canvas började vi använda för knappt ett år sedan och under hösten har kollegiet arbetat in sig på de olika finesserna som finns att tillgå i detta forum. I Canvas lägger vi ut uppgifter och planeringar, länkar och quizz med mera. Nu fick vi lära oss att det även går att genomföra videokonferenser i Canvas. En enklare variant för videokonferens är Google meet och en ännu enklare variant är Google hangouts. Det är i huvudsak dessa forum som används för den dagliga kontakten mellan elever och lärare på NFU. Själv använder jag Google meet för att kunna se och höra eleverna och i Canvas lägger jag ut material som eleverna ska ta del av. För mina elever blev det för tekniskt avancerat att ha konferenserna i Canvas. I meet skickas en länk direkt till deras email, vilket förenklar för eleverna.

De första dagarna gick ändå mycket tid till att få eleverna att hitta in i de digitala klassrummen. Det var väldigt utmanande att försöka vägleda dem via telefon för att de skulle lära sig hur de skulle göra. Majoriteten av mina elever är nyanlända och att endast kunna använda språket som vägledning utan att kunna visa är väldigt tidskrävande. Och tålamodsprövande. Men det gick till slut.

Vi bestämde att skolans schema skulle fortsätta att gälla precis som tidigare

När lektionen börjar ska eleverna sätta sig i kontakt med sin lärare via den kanal som man har kommit överens om. I mitt fall betyder det att jag startar ett möte i Google meet och bjuder in eleverna. De får då en inbjudan i sin e-mail. Denna ska de acceptera. Då kommer de in i videokonferensen. Härifrån är min ambition att lektionen i så stor utsträckning som det är möjligt, ska likna en vanlig lektion med mig. Vi hälsar och jag presenterar lektionen. Jag kollar av att de minns vad vi gjorde på förra lektionen och sen börjar jag min genomgång. Genomgången håller jag vid tavlan, som vanligt fast jag ställer datorn så att eleverna kan se vad som händer. Jag kör min genomgång och eleverna frågar och jag svarar. Sen låter jag eleverna jobba själva. Antingen med sina läroböcker eller med uppgifter i Canvas. Under tiden pågår videokonferensen, så att vi kan prata när det behövs. Ibland behöver jag visa eleverna hur de ska utföra något i datorn. Då speglar jag min egen skärm så att de ser den i stället för mig. Det funkar helt okej. Vi utgår från videokonferensen och Canvas men skiftar användningssätt efter behov under lektionens gång.

“Det är som att befinna sig i någon slags bubbla där vissa sinnen är bortplockade”

Vad som däremot är väldigt frustrerande är att hela det samspel som sker i ett riktigt klassrum totalt uteblir. Jag lyckas inte riktigt få nåt ös i lektionerna. Mina kollegor säger samma sak. Det är som att befinna sig i någon slags bubbla där vissa sinnen är bortplockade. I ett klassrum finns en dynamik som inte kan infinna sig i ett digitalt möte. När jag håller en lektion på detta sättet, måste eleverna stänga av sina mikrofoner när jag pratar, för alla ljud förstärks och konstiga ekoeffekter uppstår om allas mikrofoner är igång samtidigt. Därför startar de sina mikrofoner bara när de vill säga något eller om de får en fråga av mig. I övrigt är det bara min röst som hörs och detta känns jättemärkligt.

Det blir väldigt tydligt hur beroende jag är av att höra och se mina elever medan jag undervisar. Jag behöver läsa kroppsspråk, se blickar, höra harklingar, hostningar och viskningar för att få flyt i det jag vill få fram. Allt sånt försvinner när man undervisar på distans och det känns väldigt märkligt.

Men utifrån rådande omständigheter är detta det bästa vi kan komma på. Det är inte optimalt men det funkar. Även om jag träffar eleverna via videolänk varje lektion, så saknar jag dem. Jag vill ha dem i ett verkligt klassrum.

Att diskutera

  • Hur har ni tagit er an omställningen till distansundervisning?
  • Vad ser du för framgångs- respektive riskfaktorer i arbetet med distansundervisning?
Share Button
Om författaren
Förstelärare Nils Fredriksson Utbildning | bjorn.persson@svedala.se

Förstelärare i Svedala kommun på Nils Fredriksson Utbildning, kommunens gymnasieskola. Undervisar i SO och matematik på i huvudsak introduktionsprogrammen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *