En dag efter jobbet, då vi diskuterat elevernas resultat bland annat utifrån pojkar/flickor, trillade jag passande nog på den här krönikan av Fredrik Virtanen – Vem bryr sig om Tobias förutom hans mamma. Rubriken syftar till SVTs svarta humorserie om den ensamstående och socialt utstötta mamman Morran och hennes missanpassade son Tobias. Du känner säkert till den.

Fredrik Virtanen skriver om vilken tur han haft som mer eller mindre råkat välja rätt i livet, som inte blivit en Tobias. I krönikan drar han paralleller mellan Tobias och pojkarna som beskrivs i boken Fördel kvinna – den tysta utbildningsrevolutionen av Emma Leijsne (NoK 2017). Pojkar som blir unga män som springs förbi av andra andra i samhället medan de sitter med sin energidryck och spelar datorspel. Som tror att datorspel och sport är det som gör en stark i samhället medan högpresterande flickor flyttar dit utbildning och jobb finns. Det finns många synvinklar när det gäller jämställdhet i skolan men den här krönikan fick mig att vilja läsa Leijsnes bok och se på saken från detta perspektiv. Även om den egentligen inte känns som nyheter så är det tänkvärt och ständigt aktuellt. Kortfattat handlar den om hur klyfta mellan unga kvinnor och män i Sverige ökar, tjejer väljer universitet och högskola medan fler och fler killar inte lyckas bli gymnasiebehöriga. Vad händer då? Inte minst i glesbygd. Läsaren får följa olika svenska ungdomar och deras inställning till utbildning (och till livet, egentligen).

Innehållet är intressant både allmänt och inte minst ur ett skolperspektiv.  Hur jobbar vi i skola för att våra elever, oavsett könstillhörighet, ska få samma förutsättningar i skolan, få lika mycket hjälp och lektionstid och prestera så högt som är möjligt för var och en? I många klassrum är det nog fortfarande så att det är pojkar som hörs mest och flickor som presterar högst, eller?

Vad är det som gör att det på många håll finns könsskillnad i skolan, att pojkar släpar efter? Leijsne berättar att till internationella utvärderingar till exempel PISA visar att det inte är kön som avgör förmågan att tillgodogöra sig kunskap inom ett visst ämne. Inget kön är mer intelligent än ett annat även om pojkar generellt sett har aningen bättre spatial förmåga och bland flickor har färre läs- och skrivsvårigheter. Det finns dock biologiska förklaringar, mognad och utveckling som gör att pojkar i större utsträckning släpar efter i skolan. Koncentration, uppmärksamhet och språkligt mognad utvecklas tidigare hos flickor. Denna skillnad är dock liten och skiljer mer mellan individ än kön och är inte i paritet med de skillnader som svenska skolresultat visar mellan pojkar och flickor. Den sociala miljön spelar också roll och pojkar är mer känsliga för miljön i omgivningen. Till exempel ett stökigt klassrum eller lågpresterande kamrater. Flickor har också lättare att “sitta still” och arbeta självständigt utan omedelbar belöning.

2008 tillsatte den dåvarande regeringen en utredning om jämlikhet i skolan och kom bland annat fram till att förväntningar är en av anledningar till att det ser ut som det gör. Har man inte höga förväntningar på en viss grupp och lägger till ovanstående biologiska och sociala “sanningar” så får man nog det resultat man förväntat sig.

Det kommer inte att presenteras några svar i detta inlägg men kanske sätter det i gång eller aktualiserar tankar. Kanske är det just förväntningar, höga förväntningar, som vi behöver fortsätta arbeta med mest. Både våra egna förväntningar och elevernas. Att ha dem men också  att diskutera förväntningar med elever, från olika perspektiv. Jag pratar ofta med mina elever om självuppfyllande profetior och hur de påverkar vad vi gör och vad resultaten blir.

Att diskutera:

• Hur ser inställningen till studier ut i dina grupper? Finns det könsskillnader? Hur yttrar de sig i så fall?
• Anpassar du på något vis undervisning efter kön? Varför? Hur? Märks det skillnad?