Reflektion över läsåret som gått

Nu är terminen i stort sett slut och det är full aktivitet med betygssättning och kringarrangemang inför avslutningen. Det är nu jag rensar på skrivbordet och sorterar i alla högar som översvämmar mitt skrivbord. Var sak på sin rätta plats. Det är även nu som jag reflekterar och utvärderar mitt eget arbete ordentligt, för det är först nu jag kan se slutresultatet av läsårets undervisning. Elevernas resultat fungerar på så sätt som en spegling av mitt eget arbete. I vissa fall har jag lyckats väldigt väl, i andra fall inte.

Om jag jämför elevgruppens resultat, och då pratar jag inte bara summativt, om betyg, med tidigare års elevgrupper, så märker jag att den generella kunskapsökningen hos eleverna har varit större detta året. Jag tror att detta till stor del beror på att jag arbetat väldigt mycket språkutvecklande, med ord och begrepp.

Jag har även märkt att mitt arbete med Google Classroom har givit effekt. Det arbetet har lett till en mer påtaglig och lättföljd struktur för eleverna. Strukturen är densamma i alla de fyra SO-ämnena, när man tittar i Classroom. Detta gör att igenkänningsfaktorn är hög och det skapar trygghet hos eleverna. Förutom en till synes fastare struktur med hjälp av Classroom, har jag under slutet av vårterminen arbetat med fusklappar som minnesstöd för eleverna. Detta har också haft effekt på inlärningen och jag kommer definitivt att fortsätta jobba med detta under nästa läsår. Arbetet med fusklappar har förbättrat samtliga elevers studieteknik på ganska kort tid och jag tycker att det är ett väldigt effektivt redskap för eleverna på så sätt att de lär sig att strukturera upp sin egen inläsning. Dessutom aktiverar det fler sinnen, vilket i sig gynnar inlärningen.

Ytterligare en viktig faktor i det som varit framgångsrikt för mig och mina elever är att jag verkligen tagit fasta på att man som lärare ska ha höga förväntningar på eleverna. Jag har höjt tempot och varit väldigt noga med att allt kan förbättras. Jag har visat eleverna att man inte ska nöja sig med minsta möjliga, utan hela tiden sträva efter att vara bra. I detta har jag varit väldigt konsekvent och eleverna har till slut förstått att jag menar allvar. Inget löser sig av sig själv. Det är bara de själva som kan lösa det. För vissa elever tog det faktiskt hela hösten och början av våren innan de fattade. Det var som om jag talade för döva öron. De verkade tro att om de bara var i skolan så skulle det till slut lösa sig av sig själv utan att de behövde göra något. Men till slut vaknade även dessa elever och fick en himla fart för att hinna åstadkomma något som jag kunde bedöma. Med facit i hand kan jag bara konstatera att vi har gjort en fantastisk resa tillsammans under det gångna året.

I de fall där jag inte lyckats så väl, så måste jag såklart ställa mig frågan, varför? Vad kunde jag ha gjort annorlunda? Hur skulle jag arbeta för att nå elev x och y på ett bättre sätt? Det enkla är att slå ifrån sig och skylla på eleverna själva, men det känns inte som hela sanningen. Har jag verkligen lyckats skapa samma förutsättningar för alla att lyckas? Tydligen inte, för jag kommer att ha en del elever som är kvar hos mig nästa termin. I vissa fall vet jag att det beror på helt andra faktorer som jag inte kan påverka, men i vissa fall borde eleven ha lyckats bättre. Vad kan då detta bero på? Om jag rannsakar mig själv, så tror jag att det handlar om det här med att ta eget ansvar. Mina elever är mellan sexton och nitton år gamla. De står med andra ord med åtminstone ena benet i vuxenvärlden. Det innebär att jag, som lärare, förväntar mig ett visst mått av egenansvar av eleverna. Men, det är inte alltid eleverna är redo att ta det ansvaret. Då måste ju jag hjälpa dem att lära sig ta det ansvaret. Det är här jag känner att jag kanske har fallerat. Efter ett tag av jagande, påminnelser, fix och trix för elever som inte ens dyker upp när de ska, så tenderar jag att lämna över ansvaret på eleven själv och tänker att jag gör mer nytta bland de elever som faktiskt är där när de ska och som försöker komma vidare.

Men vad vet jag egentligen om hur rustade eleverna är att ta det ansvaret? Ger jag dem tillräckliga verktyg för att lyckas med det? Jag vet inte, men det ger mig dåligt samvete. Samtidigt vet jag inte vad lösningen är på problemet. Och som alltid när man arbetar med människor i grupp, så måste man kompromissa. Jag kan inte försämra för ett flertal för att förenkla för ett fåtal.

Det enda jag gör när jag framgångslöst provat min arsenal av fix och trix, är att lämna över ansvaret på eleven och visa att dörren alltid är öppen för den som behöver mig.

Men, i slutänden känner jag mig otillräcklig.

Att diskutera

  • Hur mycket ansvar kan/ska vi lärare förvänta oss att eleverna ska ta?
  • Om eleverna inte är kapabla att ta ansvaret, vad gör vi då?
  • Hur avgör vi skillnaden på att inte kunna och att inte vilja ta ansvar?
Share Button

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *