Red light – green light, tålamod och turtagning

Står du någonsin mitt i klassrummet, omgiven av viftande händer, ropande, skuttande elever – alla runt dig pockar på din uppmärksamhet, alla runt dig vill ha hjälp och de vill ha den nu, nu, nu! Detta fenomen har, sakta men säkert, växt fram i en av mina grupper och plötsligt slog insikten mig med full kraft. Här finns nästan ingen som kan vänta på sin tur. Här vill många ha hjälp eller feedback direkt, utan någon form av väntetid och det är bara jaget som är i centrum, aldrig kollektivet, aldrig vi som grupp.

Under mina snart 14 år som lärare har jag sett att elever får allt svårare att vänta på sin tur, att ha tålamod. Vi lever i en värld där allting ska gå snabbt. Vill du nå någon är du ständigt uppkopplad, hela världen är vårt vardagsrum och vi vet saker i nästan i samma sekund som de sker. Du gör en mängd övningar på datorn där du får direkt feedback, du får snabba svar, du behöver aldrig vänta. Det slog mig att om vi, 20 individer i samma rum, ska kunna fungera tillsammans så måste vi börja om lite från början. Vi måste backa bandet och hitta en arbetsmetod där eleverna inte stjäl min eller sina klasskompisars tid i en stojig, bökig, rörig och ineffektiv lär- och arbetsmiljö.

Jag kände mig frustrerad och tog ett litet snack med hela gruppen. Först fick de, i slutet av en lektion, skriva av sig kring hur de själva tyckte att det fungerade och sen tog vi upp det i hela klassen nästkommande lektion. Det visade sig att vi var rörande överens om att arbetsron inte var den bästa och där även många elever kände sig frustrerade. Jag frågade först om det var någon som hade någon konstruktiv lösning på vårt dilemma och efter diverse förslag från eleverna om kvarsittning och inlåsning och avhysning till någonstans långt bort kom de överens om att de nog inte hade något hållbart förslag. Då ställde jag nästa fråga. Jag frågade om de litade på mig, om jag kunde få lov att – på riktigt denna gång – införa de röda och gröna korten. De svarade tack och lov ja. Eleverna i denna grupp har stött på de röda och gröna korten tidigare i min undervisning, men jag har inte varit konsekvent, det har kommit annat emellan, det har helt enkelt runnit ut i sanden. Men denna gång är jag inställd på att inte ge mig.

Vad är då röda och gröna kort? Ja, det är helt enkelt laminerade kort som på den ena sidan är röda och på den andra gröna. Jag kom i kontakt med dessa kort för första gången under en föreläsning av Dylan Wiliam i Borås i september 2010. Syftet med dessa kort är, kortfattat, att få eleverna att tänka efter före, men även att aktivera dem mer med hjälp av kamratinlärning.  Varje elev har ett eget kort och de signalerar med den gröna sidan att allt är under kontroll och med den röda sidan att de behöver hjälp.  Läraren cirkulerar i klassrummet i ett visst mönster, beroende på möbleringen, och eleven får vänta tills läraren kommer och har under väntetiden två alternativ: antingen att gå vidare eller att be en kompis om hjälp.

Syfte och målsättning med dessa kort står för mig helt klart. Jag vill naturligvis skapa ett lugnare klimat där det är en självklarhet att hjälpa varandra att lyckas, men även att lära elever att tänka efter själv först. Livet är inte svart eller vitt. Ibland måste vi bromsa upp och tänka efter och om vi inte någon gång fått träna på detta kan det vara svårt. Mitt mål är tydligt. Vi vill ha arbetsro och de bästa förutsättningar som finns för varje individ att utvecklas och nå sin fulla potential.

Så kom då dagen metoden röda/gröna kort skulle sjösättas. Jag mötte som vanligt eleverna i dörren, hälsade på var och en och gav dem varsitt kort. Vi inledde lektionen med att prata om hur detta skulle gå till och om syfte och målsättning. Jag frågade åter om de litade på mig, litade på att detta kunde fungera. Svaret var fortfarande ja.

Nu befinner vi oss mitt i projekt röda/gröna-kort. Eleverna är inte superentusiastiska. Det är jättejobbigt för dem att inte få hjälp direkt, att vara tvungna att vänta på sin tur, att vara tvungna att tänka efter själva först. Vissa är nästan lite arga på mig. Men, redan nu märker både de och jag en skillnad i klassrummet. Det är lugnare, de är bättre på att utnyttja varandra som lärresurser och de har blivit mycket bättre på att tänka efter före. Självklart passar metoden inte alla våra lektionspass, men vi använder den konsekvent när det går.

Med jämna mellanrum gör vi en liten utvärdering och vi är överens om att fortsätta. Både eleverna och jag ser ju att korten gör skillnad. Det går inte fort, men sakta men säkert förändrar vi tillsammans klassrumsklimatet. Den största utmaningen just nu är jag själv. Nu gäller det för mig att hålla ut, att inte tappa tålamodet, att inte låta allt rinna ut i sanden. Och förresten, när jag ställer frågan till eleverna är svaret fortfarande ja. Litar ni på mig?

 

Att diskutera:

  1. Hur involverar du eleverna för att få undervisningen att bli tidseffektiv och optimal?
  2. Hur får du alla elever att tänka efter innan de tar ”the easy way out”?
  3. Hur utmanar du dina elever att tänka själva?
Share Button

2 reaktioner på ”Red light – green light, tålamod och turtagning”

  1. Jag är slöjdlärare och känner igen situationen mycket väl. Jag får ofta kommentaren ”du hjälper aldrig mig” trots att jag konsekvent går från bord till bord. Detta med röda /gröna kort ska jag prova!
    Mvh
    Monica Wallander

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *