Ta några djupa andetag och räkna till tiotusen.
Den känslan uppstår ibland när en elev stör och/eller vägrar delta på lektionen och det känns som att jag utan framgång prövat allt.
På mitt senaste medarbetarsamtal lyfte jag frustrationen av att ibland inte nå fram till elever som vägrar delta i undervisningen eller pratar rakt ut och stör vid genomgången. Var går gränsen? Hur mycket och hur många gånger ska jag lugnt visa, berätta och förklara för en elev och till slut nonchalera innan jag ber eleven lämna klassrummet? Frustrationen en sådan situation väcker är enorm. Liknande frustration väcks i situation som exemplet nedan tar upp.
En elev arbetar utan protest med uppgiften, det kan vara en enskild uppgift såväl som en paruppgift. Eleven lämnar in uppgiften, men har bara hastat igenom den. Läraren ber eleven ta med uppgiften tillbaka till sin plats och slutföra den ordentligt, men eleven vägrar med hänvisningen ”det är ändå inget prov så det är inget viktigt”. När denne åter uppmanas slutföra uppgiften ordentligt svarar hen med oförskämdheter. Inte heller ges något svar på huruvida det är något eleven behöver hjälp med. Ett antal djupa andetag senare förklaras uppgiften lugnt, om än något ansträngd, och med mild röst åter igen men det faller för döva öron. Vad gör man då? Ska eleven få hem uppgiften som läxa med uppmaningen att den ska lämnas in dagen efter, eller bör läraren släppa det och i stället fokusera på de elever som faktiskt deltar i lektionen?
Jag upplever att många elever möter en större utmaning i svensk- och matematikämnet, några i ett, somliga i båda. Vad beror då det på?
Många elever tycker om att läsa, skriva och räkna men när det ställs krav på att det ska göras på ett specifikt sätt så ökar motståndet, exempelvis i texter som ska bearbetas och räkneuppgifter där beräkningar ska redovisas. Våra elever går i årskurs tre och kraven har ökat, texterna vi läser är längre, svårare och innehåller fler ämnesspecifika ord. Eleverna förväntas skriva mer och det ställs ökade krav på innehållet. I matematikämnet förväntas de läsa och förstå problemställningar som med tiden bara blir fler och klurigare. Även i SO- och No-ämnena, som tidigare till stor del varit förskonade från protester, har de nu ökat. Det beror på samma sak som i svenskämnet: längre och svårare texter att både läsa och skriva, samt krav på texternas utformning.
En framgångsfaktor vi ser här är när vi samarbetar mellan ämnena (framför allt SO, NO och svenska) och låter arbetet löpa parallellt. Då vet eleverna på vilket sätt de förväntas skriva, och även läsningen underlättas eftersom vi arbetar på samma sätt med begrepp och texter. En annan framgångsfaktor vi använder oss av i vårt team är att vi är tre ”klasslärare” och i de allra flesta fall når i utmanande situationen åtminstone en av oss fram till eleven. Oftast är det enklare att nå fram för de som inte håller i lektionen, då de inte i samma grad är kravställande som läraren som håller i lektionen.
Vi återgår till exemplen ovan. Jag ställer mig då frågan: Hur ser jag att jag når fram till eleven och att jag ger rätt förutsättningar för dem att visa sin förmåga?
Möjliga vägar framåt: Jag är extra noggrann och tydlig med vad uppgiften innebär och hur jag förväntar mig att eleverna ska lösa uppgiften. Ett sätt kan till exempel vara att en liten bit in i arbetets gång göra en paus så att eleverna kan reflektera tillsammans med läraren, båda parterna kan känna sig trygga i att de är på rätt bana. Ett annat sätt är att visa exempel på hur miniminivån på uppgiften kan se ut. Vid fortsatta hastverk skickas uppgifterna hem, så att eleven förstår att hem och skola jobbar mot samma mål.
En annan viktig del är att bygga en förtroendefull relation med eleven. Det kan och bör göras på såväl lektionerna som på rasten. En gemensam aktivitet kan vara en bra ingång. Eleven behöver känna tillit och vara trygg med att dess lärare vill den väl och att uppgifterna på lektionerna har ett relevant syfte.
Avslutningsvis bör sägas att glädjen det väcker när den lugna förklaringen når fram och bryter det negativa är stor hos såväl lärare som elev. Valet av innehåll i undervisningen och presentationen av detta gör skillnad. För att hitta vägen fram krävs det att läraren reflekterar över innehållet och upplägget av undervisningen både enskilt och tillsammans med eleverna.
Enligt Hattie, i intervju inför släppet av boken Visible Learning – The Sequel, handlar det om att förändra inlärningskulturen och se till att lärarna älskar att undervisa och eleverna älskar att lära:
”Det bästa en lärare kan göra är att ha höga förväntningar på alla elever, samt att se skillnader som möjligheter att lära ut på olika sätt. Men det gäller också att ge eleverna modet att utmana sig själva genom att sätta höga inlärningsmål” (Hattie)
När jag reflekterar över denna text sneglar jag på Alexander Skyttes Lektionen gick åt helvete – skyll på mig! Som rubriken anger handlar texten om Skyttes frustration och ansvar när en lektion inte fungerar. Den lyfter fram det på ett medmänskligt sätt, vilket jag tycker är viktigt. Det är mycket som känns igen och en hel del får medhåll.
Att diskutera
- Hur gör du för att säkerställa att du når fram till eleverna och att du ger rätt förutsättningar för att de ska kunna visa sina förmågor?
- Hur gör du för att ta del av elevernas reflektioner kring undervisningen?
