Ett dialogiskt och flerstämmigt klassrum eller läraren tillbaka till katedern?
Det ena behöver kanske inte utesluta det andra, men vi behöver ibland reflektera över hur det ser ut i våra klassrum och vad vi tror att barnen kommer att behöva i framtidens samhälle. Hur förbereder vi våra unga att bli goda talare, debattörer, konfliktlösare, ståuppkomiker, pedagoger, psykologer och alla andra områden där förmågan att formulera sig och kommunicera i tal och skrift är viktig? Jag tänker att vi behöver ge barnen utrymme och tid att praktiskt öva kommunikation under sina nio år i grundskolan.
Interaktionsmodellen EPA
Talutrymme
Förmågan att uttrycka sig i olika situationer blir allt viktigare. I skolans uppdrag står det att vi ska ge barnen rika möjligheter att samtala, så de får utveckla sina möjligheter att kommunicera och få tilltro till sin språkliga förmåga.
Av tradition är det läraren som oftast står för utflödet i klassrummet, men det är barnets språkliga utflöde som har avgörande betydelse för dess språkutveckling.
I mitt språkutvecklande klassrum råder en flerstämmig miljö, både muntligt och skriftligt. Jag försöker planera in kommunikation så ofta det går. Vid två tillfällen i veckan arbetar barnen i läsgrupper, där textsamtalet är en stor del av tiden. Vi pedagoger leder samtalet, men det är barnens taltid. När vi har parläsning är samtalet under och efter en förutsättning för fortsatt arbete. Vid problemlösning i matematik använder vi oss av – tänka enskilt, kommunicera matematik i par och därefter gemensam diskussion. När vi skriver på datorn gör vi det i skrivarpar (likt ASL) för att främja interaktion, där arbetsgången inledande är gemensam diskussion och muntlig planering. Min röst är bara en bland många. Det är inte jag som behöver öva på att tala och interagera, utan jag måste lämna över talutrymmet till barnen. Jag behöver släppa på den yttre kontrollen. Just det här att lämna över talutrymmet är kanske många lite rädda för eller osäkra inför.
”Det enklaste sättet att behålla kontrollen är att behålla ordet”, skriver Olga Dysthe i “Det flerstämmiga klassrummet”.
Vad kommer att hända? Det kommer kanske att bli stökigare ett tag. Ljudvolymen kommer att höjas, men det är ju också ett tecken på att fler får möjlighet att interagera och det är ju det jag vill. För att flera ska kunna samtala och ges talutrymme, krävs organisation och då är det bra att ha några modeller att hänga upp det på. På det sättet har du fortfarande en viss kontroll, alla är aktiva och du får rika möjligheter till bedömning.
I min undervisning försöker jag medvetet att fördela taltiden och kvaliteten i samtalet. “No hands” och “dra sticka” gör att alla barn måste vara aktiva, men de gör inte att alla får uttrycka sig och kommunicera stoffet. För att stötta barnen och få struktur på samtalen använder jag mig av tydliga interaktionsmodeller; några nya och några äldre.
Interaktionsmodeller
För att sätta in några av modellerna i en kontext, tar jag här vår livskunskapslektion som exempel.
Varje vecka har vi en lektion som vi kallar livskunskap. Man tänker ofta att värdegrund, demokratifrågor, konfliktlösningsstrategier mm arbetar vi ju dagligen med, men med en schemalagd lektion blir det tydligt för barnen och en markering att det är en stor och viktig del av vårt pedagogiska ansvar.
Vi ser bl a. på URs serie ”Vara vänner”. Det är korta avsnitt, som innehåller ett problem/en konflikt. Filmen slutar olyckligt och eftertexterna rullar. Det är dags för oss i klassen att rycka in och ge förslag på lösningar. Vi arbetar här med interaktionsmodellen EPA (enskilt, par, alla) och vi inleder alltid med enskilt kortskrivande. Till vår hjälp har alla sina små whiteboardtavlor. Jag ställer en fråga eller påstående och barnen skriver kort ner sina tankar och förslag. Därefter delar de med sig till sin parkamrat. Alla får då prova sina idéer i par och lyssna aktivt. Barnen kan komplettera, ändra och lära av varandra. Det skapar också en trygghet för de barn som är osäkra. Slutligen diskuterar vi alla tillsammans. Paren lyfter då en sak var. Ibland använder vi oss av löpelden efter kortskrivandet och då får barnen i ordning nämna något och jag sammanfattar på slutet. Vi sätter därefter på filmen igen och ett nytt slut spelas upp. Nu med lösningar på problemet. Oftast är det lösningar, som vi tillsammans också kommit fram till.
Dubbelcirkeln är en annan modell. Vi har en inre och en yttre ring. Barnen är vända mot varandra och har alltså en parkamrat mittemot sig. Inre ringen börjar att ex återberätta vad som hänt i filmen, diskutera en fråga eller sammanfatta lektionen. Den yttre ringen lyssnar. Ytterringen förflyttar sig därefter två steg och sen är det dags för ytterringen att återberätta vad de just hört. Därefter byter vi roller. Man kan hålla på så länge det råder meningsfull aktivitet, men efter tre-fyra rundor brukar jag bryta. Då har barnen fått lyssna och berätta/förklara/instruera/argumentera minst tre gånger var. De har bearbetat stoffet tillsammans och lärt av varandra. Att möta olika mottagare och anpassa sig efter dem är också viktigt att träna. Någon kan behöva att du talar långsammare, förklarar igen eller vidareutvecklar något. Vi använder ex TAKK (tecken som alternativ och kompletterande kommunikation) för att stötta kommunikationen i klassen.
Vi har också kompissamtal och då följer det en bestämd och för barnen välkänd samtalsstruktur. Det gör att det inte blir några överraskningar. Alla vet vilka frågor som kommer att ställas och alla deltar. Vi sitter i ringen på stolar, så att vi ser varandra bra. Jag leder bara samtalet och inleder varvet med en fråga. Barnen pratar och diskuterar i tur och ordning. Alla får komma till tals. Vill man kan man ha ett föremål, som skickas runt, för att markera vems tur det är. Det är ibland också skönt och avstressande för den som pratar att hålla i något som stöd.
Interaktionsmodellerna använder vi i alla ämnen. Dubbelcirkeln passar lika bra när man ska berätta för varandra om Klågerup förr i tiden, som när man beskriver geometriska objekt. I Pauline Gibbons bok “Stärk språket Stärk lärandet” kan ni läsa mer om språkutvecklande arbetssätt ex hem-och expertgrupper vid grupparbete. För att kommunikationen ska bli meningsfull bör det finnas en informationsklyfta. Det tar vi i ett annat inlägg eller läs boken!
En sista sak som är viktigt att tänka på är att ge barnen tid. Tid att samla sina tankar, tid att testa tankarna, omkasta, värdera innan man ska tala. Ibland är vi så snabba med fråga-svar. Vikten av det här blev jag varse under mina år med andraspråkselever, när man ska formulera sig på ett språk som inte är ens förstaspråk, men det gäller många. Modellerna leder till att barnens formuleringstid, taltid och delaktighet ökar. Barnen har en mottagare och är inte heller beroende av att jag ska hinna lyssna på alla varje gång. Det är en elevaktiv arbetsform, där fler vågar uttrycka sig och därigenom ökar förutsättningarna att utveckla de språkliga förmågorna.
Diskussionsfrågor
- Hur planerar du för att ge barnen rika tillfällen att kommunicera?
- Vilka fördelar/risker ser du med användandet av interaktionsmodeller?
- Hur ser du på citatet ”Det enklaste sättet att behålla kontrollen, är att behålla ordet”? Stämmer det och hur känner du inför det här?
Legitimerad lärare 1-7 i svenska, SO och bild, med behörighet i matematik och NO i åk 1-3.
6 reaktioner på ”Om talutrymme och att ge barnen interaktionsmodeller”