När alla pratar och ingen lyssnar

I den läroplan vi har nu trycker man mycket på kommunikation Jag har skrivit om det tidigare i “vad säger man när man inte vet vad man ska säga” och det är något jag funderar mycket kring i planeringen av min undervisning. Hur ger jag eleverna förutsättningar att öva detta och hur bedömer man kvalitén i det. Om man funderar över ordets betydelse: gemensam, göra gemensamt tycker jag att man kommer en bra bit på väg. Detta är inget man kan lära sig ensam. Jag rekommenderar verkligen boken “Stärk språket stärk lärandet” av Pauline Gibbons om man är intresserad av att läsa om språkutveckling och hur vi kan arbeta med språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt i klassrummet. Den vänder sig visserligen enligt baksidestexten främst mot andraspråkselever, men jag som undervisar där vi har få andraspråkselever har  haft stor nytta av den.

Jag tror mycket på att ge eleverna modeller att härma som en ingång till att våga försöka själva. I kunskapskraven för skolår 3 står det:

“Eleven kan samtala om elevnära frågor och ämnen genom att ställa frågor, ge kommentarer och framföra egna åsikter. När eleven berättar om vardagliga händelser beskriver eleven dem så att innehållet tydligt framgår. Dessutom kan eleven ge och ta enkla muntliga instruktioner.”

Att berätta om vardagliga händelser så att innehållet tydligt framgår tycker jag att de flesta brukar ha lätt för när jag möter dem i fyran. Kanske finns det fler tillfällen att öva detta i vardagen? Jag har funderat över detta de senaste åren. Fanns det mer tid för samtal i vardagen för några år sedan än nu? När sitter vi och samtalar i hemmen och i skolan? Att vid matbordet berätta om vad man gjort under dagen måste ju inte bli ett samtal. Detta slog mig när jag arbetade med klassen jag tidigare skrivit om. Eftersom skolan inte har matsal äter eleverna i klassrummet. Klassrummet var möblerat med borden i rader vända fram mot tavlan, så satt eleverna också när de åt. Maten, salladen och mjölken hämtade eleverna i korridoren från en matvagn. Det tog tid innan alla var på plats med all “utrustning”. Läraren tog sist och satte sig vid olika bord varje dag. Det som slog mig ganska snabbt var att så fort jag satte mig hade eleverna ett stort behov av att få berätta saker. Den elev som började berätta höll en monolog till den blev avbruten av nästa som också ville hålla en monolog. De blev mycket störda och irriterade vid avbrott som frågor eller kommentarer och sa då ofta: “ Nu är det jag som pratar, man får inte avbryta”. Avbryta var just enda sättet att komma in på linjen, inga pauser gavs. Alla ville prata, ingen ville lyssna. Det blev inga samtal. Det var en av orsakerna till att jag valde att möblera om. 

Jag möblerade i grupper för att få naturligare samtal, men jag plockade också in maten på borden. Nu var alla på plats hela tiden. Det är lättare att delta i samtal när man är närvarande vid borden. Missuppfattningarna blev färre eftersom man inte missade bitar när man hämtade mer mat eller dryck. Det märktes också tydligt vilka som kunde turtagning i samtal och vi kunde hjälpas åt att hålla liv i samtalen. Samtal började ske mellan fler än två i taget och det blev mer pauser, med möjligheter för kommentarer och frågor. Den största skillnaden blev lyssnandet. När eleverna märkte att de blev lyssnade på av någon annan än läraren gjorde de sig större ansträngning att berätta intressant. Det blev inte längre ett återberättande från helgen utan de gick djupare ner i vissa bitar och förklarade mer. Ordet “sen” blev inte lika vanligt förkommande och man slutade säga: “jag var inte färdig”. Elever som kommit lite längre blev mycket skickliga  på att hjälpa dem som inte kommit lika långt. De ställde stödfrågor och bad om förtydligande när de inte förstod. För mig var detta till nytta i undervisningen. Jag fick koll på vilka som kunde och hade lättare att göra bra grupper när vi övade i undervisningen. Jag fick också koll på vad som saknades t ex att ställa frågor som höll sig till innehållet i samtalet, att kunna känna av när någon inte förstod och att då förklara på ett annat sätt inte bara ta om det redan sagda med högre och mer irriterad röst. Det vi övade på i samtalen från matsituationen kunde smitta av sig på ett positivt sätt när vi arbetade med ledtrådsmatte och problemlösning i grupp.

bild till blogg 8

Vart vill jag komma? Jo, vi måste ge eleverna tillfällen att öva själva för att de ska bli skickliga på att kommunicera. Öva för att senare kunna använda förmågan i en muntlig redogörelser för att i senare årskurser kunna överföra det till att kommunicera i skrift. I boken “ Stärk språket stärk lärandet” trycker man på vikten av tillfällen då eleverna själva får producera längre yttranden och menar att eleven går mer på djupet i språket när de använder det själv än när de enbart lyssnar. Självklart? men något att ha i bakhuvudet när vi planerar lektioner. Hur mycket möjligheter ger jag eleverna att öva på att samtala om, föra och följa resonemang, föra samtal och diskussioner framåt, fördjupa eller bredda dem. Så visst ska vi vara modeller för eleverna, men också våga ta ett steg tillbaka och låta dem få många möjligheter att öva själva, låta eleverna bli modeller för andra, inte bara bedöma dem. Något som jag inte alls nämnt här men som hela tiden återkommer när man läser om hur man skapar förutsättningar för god kommunikation är trygghet. Tryggheten är en förutsättning, men jag upplever att trygghet är så olika för olika männiniskor. En grund tycker jag dock är, att vara lyssnad på. Blir jag lyssnad på är förutsättningarna större att någon bryr sig. När någon bryr sig skapar det förutsättningar för trygghet. För det är så mycket roligare att prata när någon lyssnar.

Share Button
Om författaren

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *