Motstånd och motivation

Karin Stenlund disputerade i våras med avhandlingen ”Läsutveckling i mellan- och högstadiet: En longitudinell studie av läsfärdigheter hos elever med och utan lässvårigheter. I augustinummret av Tidningen Alfa sammanfattas delar av avhandlingens innehåll och jag fastnar för rubriken ”Svårt att bli bättre läsare i högstadiet”. Det är lätt att som lärare se sig över axeln och i frustration fråga sig vad kollegorna på lägre stadier egentligen har sysslat med. ”Eleverna kan ju ingenting!?” Det är inte vackert att skylla ifrån sig sådär men visst har även jag suckat över dåliga förkunskaper och kunskapsluckor.

I sin avhandling kommer Stenlund fram till att det finns en föreställning i svensk skola att elevers läsförståelse ska vara färdigutvecklad när de kommer till mellanstadiet. Även om eleverna på mellanstadiet arbetar mycket med texter sker det utan djup konstaterar Stenlund. Hon menar att det som saknas är samtal om texter och hur man tolkar dem. Den färdighet eleverna faktiskt utvecklar under mellan- och högstadiet är läshastighet vilket till stor del enligt Stenlund beror på att eleverna prioriterar att läsa fort snarare än rätt. De elever som har lässvårigheter i början av mellanstadiet har oftast kvar dem i slutet av nian enligt avhandlingen. De elevenkäter om lärandestrategier som ingick i avhandlingen visade att elever som är skickliga läsare använder sig av sk övervakningsstrategier för att behålla sammanhanget i en text dvs man stannar upp och går tillbaka i texten om man stöter sådant man inte förstår. Elever med avkodningssvårigheter orkar sällan använda sig av dessa strategier och tappar då sammanhanget i texten. Istället använder dessa elever sk minnesstrategier. De försöker minnas vad de har läst utan att alltid ha förstått. I artikeln i Tidningen Alfa säger Karin Stenlund avslutningsvis ”Som lärare tar man många gånger för givet att elever klarar mer än vad det gör. Det är först när man börjar samtala om texter som man upptäcker hur svårt det kan vara för vissa elever.” och det är här vi landar i mitt klassrum den senaste veckan.

Jag arbetar just nu med vetenskapligt skrivande och utredande text i en gymnasietvåa. Jag har undervisat klassen sedan de gick i ettan på gymnasiet och jag vet att gruppen innehåller många elever med lässvårigheter och diagnoser som påverkar koncentrationsförmågan. Flera elever i gruppen är dessutom omotiverade när det gäller skolarbete rent generellt. Förutsättningarna är alltså inte de bästa och både de och jag är medvetna om att vi nu arbetar med något som är extra svårt. Jag har kört samma uppgift i andra grupper med liknande sammansättning där resultatet till slut blev över förväntan så jag var ändå hoppfull när vi körde igång. Tanken är att eleverna ska sammanfatta en debatt som pågick i Svenska dagbladet för några år sedan. De ska läsa tre debattartiklar om datorns vara eller inte vara i skolan och sammanfatta de olika skribenternas åsikter i en utredande text där de försöker besvara frågan om datorn är ett stöd eller ett hinder i undervisningen. Ämnet är fortfarande aktuellt och i högsta grad en del av elevernas vardag. Jag har arbetat enligt konstens alla regler. Vi börjar i förförståelse och talar om hur de själva använder sina datorer i skolan. De fick skriva en kort sammanställning av det som kom fram under diskussionen (vi använde mentimeter för att synliggöra elevernas svar). Eleverna har fått lyssna på en föreläsning om formellt och informellt språk och vi har läst en utredande text och talat om textens olika delar samt markerat genretypiska drag i texten så som referatmarkörer, källhänvisningar, nominaliseringar, varierade fundament och sambandsmarkörer. I detta arbete där undervisningen baseras på genrepedagogik och RT har flertalet av eleverna i klassen varit aktiva och delaktiga men inte alla. När vi nu närmar oss den faktiska skrivuppgiften måste vi börja läsa och förstå texterna och det är här det blir svårt på riktigt. Jag arbetar med högläsning och lässtopp med riktade frågor utifrån de olika läsförståelsestrategierna där tanken är att eleverna ska sammanfatta eller återberätta med egna ord vad vi just läste. Jag modellerar först på tavlan, läser högt stryker under centrala begrepp och kärnmeningar för att sedan kort sammanfatta innehållet i marginalen på texten som är projicerad på whiteboarden. När eleverna sedan ska försöka på egen hand tar de tvärstopp. De arbetar i par eller i grupper om tre för att kunna samtala om innehållet och gemensamt komma fram till vad som egentligen sägs i texten. Problemet är att de inte arbetar. De stirrar på mig och väntar på att jag ska säga vad de ska skriva eller förklara vad orden betyder. De saknar både strategier och motivation till att ta sig an uppgiften. Här kan jag inte heller stanna upp och sucka över vad tidigare lärare har pysslat med för tidigare lärare är jag. Jag är också tämligen säker på att min undervisning möter de krav på stöttning som bör finnas med tanke på elevgruppen. Ändå går det inte.

Självklar är det så att dessa elever har haft svårigheter redan på grundskolan men jag har undervisat dem hela deras första år på gymnasiet och borde rimligen ha lyckats lära dem hur man gör för att förstå svårare texter. Men det har jag uppenbarligen inte. Om vi återgår till den här textens inledning så slog Stenlunds avhandling fast att det är svårt att bli en bättre läsare på högstadiet. De elever som har problem i början av mellanstadiet har det oftast även i slutet av nian. Vad jag kan se är det svårt att bli en bättre läsare även på gymnasiet. De elever som har svårt med läsförståelsen i början av gymnasiet har det oftast i slutet av trean också. Vad kan vi då göra åt saken?

En väg kan vara att hjälpa eleverna att hitta en inre motivation. Tomas Jungert är docent i psykologi vid Linköpings universitet. I artikeln ”Inre motivation positiv för elevers utveckling och lärande” (liu.se 2017) redogör han bl.a. för tre grundläggande behov för att utveckla inre motivation. Elever bör ges möjlighet att utvecklas (kompetensbehovet), och skapa goda relationer till klasskamrater och lärare (samhörighetsbehovet). Slutligen nämner Jungert det han kallar autonomibehovet. Det innebär att elever bör få möjlighet att utveckla självbestämmande t.ex. hur en viss matteuppgift ska lösas eller vilken text som ska läsas först. Även om elever inte kan välja helt fritt bör det finnas utrymme för autonomi inom de ramar som ges menar Jungert. Om de tre grundläggande behoven för inre motivation inte tillgodoses ökar risken att eleven inte utför skoluppgifter på grund av intresse eller glädje utan för att de känner skuld eller på grund av externt tryck från lärare eller föräldrar vilket naturligtvis påverkar elevernas resultat och prestationer negativt. Så idag satsade jag på autonomibehovet och lät eleverna bestämma själva hur de ville arbeta vidare med uppgiften. Jag släppte kontrollen en aning och vi får väl se om det får någon effekt.

Att diskutera

  • Hur kan vi organisera undervisningen för att hjälpa elever hitta inre motivation?
  • Hur hanterar ni situationer där elever ”ger upp” eller saknar motivation för skolarbete?
  • Hur kan vi hjälpa elever med lässvårigheter att utvecklas som läsare även i de högre stadierna?
Share Button

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *