Minikyl är bättre än inget

Sammanfattning

En blogg om "ickebörjare" och hur jag arbetar för att få dem till bli "börjare".

Vi repeterar begrepp och fakta inför provet om livets utveckling. 70% har lämnat rätt svar, men vad svarade de som inte fick rätt? Jag klickar upp svaren som lämnats och vi tittar på dessa tillsammans. Vi valde denna gång att använda verktyget Quizlet live, men kunde lika väl valt något annat. Fördelen med detta är att det först kommer en rad begrepp med fyra val där man klickar på den rätta förklaringen, lite som en Kahoot, sedan kommer några frågor där man själv ska formulera svaren. Min enda regel är:  Ingen får lämna några frågor obesvarade eller skriva svar som “jag vet inte”. Kan man inte, får man chansa med ett begrepp som tillhör området. Helst det första som dyker upp i skallen. Vi scrollar i listan. Frågan löd; “Vilket begrepp passar på beskrivningen: Härma annan arts utseende eller beteende för att öka chansen till överlevnad.” Av de 30 % som inte visades som rätta svar fanns ett par felstavade varianter men också ord som evolution, hybrid, anpassning, mutation och så minikyl. Ett litet fniss hördes. Perfekt tillfälle till lärande. Vi sorterade bort de felstavade varianterna av begreppet mimikry. De skulle godkännas på provet och var därför ointressanta. Vilket av de övriga är mest rätt? frågade jag. För att komma fram till detta räckte elever upp handen, förklarade och motiverade. Vi fick fram många olika exempel. Någon tyckte exempelvis mutation, för det betydde ju en förändring i DNA som uppkommer hos en individ och första gången måste det väl vara så att en fluga föddes lite randig och därför togs för geting och överlevde ( jag har tidigare tagit exemplet för eleverna med blomsterflugan som är randig som en geting och därför undgår fiender). Någon annan hävdade att det var anpassning som var bäst. Detta i sig blev en repetition av alla de begrepp som kommit som felaktiga och begreppet mimikry jämfördes mot detta. 

Men hur var det med minikyl då? Jag hävdade att det var den bästa felskrivningen då den visade att man visste att ordet började på mi, innehöll i, k och y och var 7 bokstäver långt. 

Dessutom var det kopplat till rätt förklaring. Jag hävdade att personen var närmare att kunna begreppet än de som satsade på något av de andra. Personen hade säkert fått rätt om ordet kommit på första delen där man skulle trycka på rätt begrepp.  Kan man dela upp ordet i bitar för att nå sista biten till att kunna själv? Jag försöker hjälpa till med en minnesstrategi:  

Mimikry
mi-mi-kry → mig-mig-frisk


Här lyfte jag exemplet: Om jag ser ut som en geting då äter ingen mig, så

mig- mig -frisk = mimikry.

Eller något liknande? Vad som helst som ni kan komma på försökte jag. Som kan hjälpa er att komma ihåg. Hur gör ni för att komma ihåg alla begrepp? De svar som jag ofta får är övar eller läser. Vad jag undrar är nog egentligen: Hur övar du? Hur läser du? 

Den här gången hade jag bestämt mig för att alla var tvungna att börja öva. Jag försöker att bygga in repetition av det vi för tillfället läser i NO varje vecka, helst varje lektion. Jag använder mängder med olika verktyg och eleverna får ibland sitta tillsammans i grupper och göra tankekarta och försöka komma på allt som har med ett visst område att göra på stora blädderblockspapper, ibland genom olika digitala verktyg och ibland enskilt med papper och penna som en exit ticket. Det som jag ständigt brottas med är klicken elever som inte tillåter sig själv att sätta ord på det de redan kan. Om det så bara är att ordet börjar på E eller som exemplet vi tog ovan med minikylen. Jag vill få eleverna att förstå att det är viktigt att de försöker eller vågar säga sitt svar oavsett om de är osäkra på om det är rätt eller fel under kursens gång. Annars är risken att deras första försök också blir deras sista nämligen bedömningstillfället. Min erfarenhet säger att dessa elever missar utvecklingsmöjligheter när de tänker: Bättre vänta att svara tills jag har pluggat. Jag kallar denna elevtyp för “ickebörjaren”. De ska ju plugga, sen, till provet. De elever som däremot tillåter sig prova under de olika repetitionstillfällena blir snabbt säkrare och säkrare och utvecklas snabbt, vilket stressar ickebörjaren ännu mer. Hen kommer ju aldrig kunna lära sig allt det här. Vecka efter vecka sitter ickebörjaren inaktiv och låter de andra jobba när vi repeterar i grupp. Skriver “vet inte” eller lämnar tomt på raderna när vi repeterar enskilt. 

Sista veckan innan ett prov repeterar vi allt. Någonstans där kommer ickebörjaren förtvivlad/ledsen/stressad eller med ångest till mig och undrar: “Vad är det minsta man måste kunna till provet? Vad händer om man inte får godkänt? När är omprovet?” etc och tillägger: “Jag kommer aldrig kunna lära mig allt detta.” Och det förstår jag! Nu ska ju allt tryckas in på en vecka. Eller om ångesten verkligen sätter stopp sista kvällen efter ett rejält bråk där hemma. Vad är det som hindrar ickebörjaren från att bli en börjare? Hur kan jag göra det lättare för eleven? Detta är mitt personliga mål detta läsåret. Jag ska få alla att bli en börjare!

Ja, jag skrev alla! Jag veta att det kanske är någon som ännu slinker undan, men jag väljer att tänka alla för jag ska inte nöja mig förrän det är alla. Lite som nollvisionen i trafiken. Vi kan ju inte nöja oss med “lite svinn får man räkna med”- tanken. Och för er som fastnade på fnisset i klassrummet vid minikylens uppdykande på tavlan, kan jag berätta att det kom från hen som skrivit minikyl och inte alls haft en tanke på att det skulle tas upp på tavlan. Hen klarade dessutom begreppet på provet, vilket faktiskt hela klassen gjorde. Kanske just tack vare minikylen?

Vad jag använt för metoder för att få alla att bli börjare kommer jag beskriva mer i detalj i nästa blogg. 

Att diskutera:

  • Har du några ickebörjare i din undervisningsgrupp?
  • Vad har du för strategier för att undvika att dina elever svarar vet inte och lämnar obesvarade uppgifter?
Share Button
Om författaren

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *