Min utmaning – Problemskapande beteende i skolan

Att framhäva läraryrket, dess roll och uppdrag är viktigt för mig. Det är ett för betydande yrke för att inte bli belyst, betraktat och förmedlat. Jag försöker vara en positiv kraft samtidigt som är jag otroligt ödmjuk inför dess utmaningar, besvikelser och sorger.

I detta inlägg kommer jag att belysa arbetet kring elever som utmanar skolan med problemskapande beteende. Inte mitt första, och heller inte mitt sista inlägg inom samma område. Det är dessutom ett led i min skolas SKA-arbete, att skapa lärmiljöer som möjliggör för alla. Likväl en stor drivkraft för mig personligen. En skola för alla våra elever oavsett om deras förutsättningar, förmåga och/eller behov kräver mer.

Jag utgår oftast ifrån det arbete som jag kan utföra i klassrummet,  tillsammans med mina elever. För det går att göra mycket, lärare och elev emellan.

Gör mer av det som funkar och mindre av det som inte funkar.

I mitt arbete  inspireras och leds jag av två otroliga krafter inom detta område. Ross W Greene och Bo Heljskov Elvén. Har ni inte läst deras böcker, gör det! Greene och Heljskov belyser ständigt vikten av att besitta kunskap kring dem du arbetar med. Vikten av att besitta kunskap kring elever med olika neuropsykiatriska varianter. För avsaknad av kunskap skapar brister i bemötandet.

Eleven har svårigheter, inte problem. Du är ägare av problemet.

I skolan fokuserar vi oftast på undervisningen och beteendeproblemen blir något som stör undervisningen. Problembeteenden som hindrar oss från att utföra vårt jobb och vi tycker kanske att någon annan borde ta hand om dem. Eleven själv – dess vårdnadshavare – rektor? Men att tänka så, hjälper tyvärr sällan. Enligt Heljskov ökar det snarare känslan av maktlöshet.

Vad gör vi istället? En lösning brukar vara att vi börjar att hantera dessa elever efter bästa förmåga, utan kunskap om hur man bör. Vi använder metoder som vi inte vet om de fungerar. Tänk, de kanske snarare försämrar och försvårar? Jag har gjort och gör ständigt misstag. Tar för snabba och ogenomtänkta beslut. Men att förändra ett synsätt, en kultur, ett invant mönster, sitt pedagogiska tänk är både svårt och utmanande. Så vad talar för att jag ska ta kampen, vad får mig att vilja och att göra? Jo, för att problemskapande beteende påverkar alla. Även de elever som är skötsamma, eller relativt skötsamma. Det påverkar mig som lärare, kollegiet.  Enligt Greene hoppar en stor andel lärare av yrket inom de första fyra åren. I flera fall med anledning av elever som utmanar med problemskapande beteende och/eller deras vårdnadshavare.

Barn med utmanade beteende är utmanande för att de saknar de färdigheter som krävs för att inte vara utmanade.

Men inga arbetsmodeller och pedagogiska teorier fungerar/visar effekt så länge jag inte är förmögen att utmana mitt förhållningssätt gentemot elever med problemskapande beteende. Att ha grunden klar, att ge alla våra elever rätt förutsättningar för att lyckas. Därmed finns det föreställningar, tankar, tillfällen som jag måste arbeta med för att förändra. Ett bråk kring en keps, dess vara eller icke vara, får inte vara början på en långtgående konflikt där en elev hamnar i affekt. Det är svårt och otroligt utmanade. Förändringsarbete sker dessutom oftast under lång tid och kräver styrka, mod och målmedvetenhet. Det kräver också en stark, insatt och målmedveten ledning.

Min skola är rustad till tänderna vad gäller ämnet svenska. Det finns inte på kartan att det skulle anställas en lärare utan behörighet för att undervisa i ämnet på vår skola. Vi har dessutom en kommungemensam läs- och skrivgrupp, mängder med screeningstest, oändliga erfarenheter, dagliga kollegiala samtal, kunskaper, metoder och lösningar, ämneslag osv. Men att anställa någon som inte har formell kunskap om beteendeproblem och hur en arbetar med och kring elever som utmanar med problemskapande beteende, det har vi oftast inga större svårigheter med.

Möt eleven utifrån dess behov, inte dess beteende.

Och här är ju Greene och Heljskov eniga. Vikten av att besitta kunskap kring dem du arbetar med. Elever med problemskapande beteende hjälps bäst då arbetet utvecklar elevens färdigheter, stärker relationen, bygger på samarbete och är proaktivt. Metoder utan bråk, misslyckanden och bestraffningar.

Eleven bråkar – ändra på det som utlöser bråken

Här måste vi börja. Vi måste vända på kanoten och sluta paddla mot strömmen. Sluta att fokusera för mycket på elevens beteende än på själva problemet. Identifierar vi inte problemen blir dem aldrig lösta.  Bestraffningar löser inga problem, belöningar likaså. De flyttar dem bara framåt.

Att diskutera:

  • Hur ser ert arbete kring elever med problemskapande beteende ut på er skola?
  • Hur skulle du vilja förändra ditt arbetssätt gentemot elever som utmanar skolan?
  • Vad skulle du kunna snabbt kunna förändra i ditt bemötande som skulle få effekt i arbetet kring elever med problemskapande beteende?

Referenser:

Elvén, B. H. (2014) Beteendeproblem i skolan. Stockholm: Natur och kultur.

Greene, R. W. (2008) Vilse i skolan – Hur vi kan hjälpa barn med beteendeproblem att hitta rätt. Stockholm: Cura bokförlag AB.

Greene, R. W. (2017) Hitta rätt – En lösningsfokuserad samarbetsmetod för skolan. Lund: Studentlitteratur.

 

 

Share Button

En reaktion på ”Min utmaning – Problemskapande beteende i skolan”

  1. Den här skriften är jag fullständigt överens med. Tyvärr satsar inte lärarutbildningen på just detta. Vad har jag för elever att undervisa? Jag har arbetat med att kartlägga elevens beteende genom åtgärdsprogram som innehåller rubriker.1 kognitiv utveckling. 2 social utveckling, 3 emotionell utveckling och 4 motorisk utveckling. En sammanfattning av elevens förmågor (det eleven är bra på och intresserad av). Ett sådant program kan läraren, om så behövs, anonymt få stöd att tolka av socialtjänst, polis, BUP, etc. att tolka.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *