#metoo, vikten av att se genus för att kunna främja jämställdhet

#Metoo, #Tystnadtagning, #Visjungerut, #Närmusikentystnar, #Medvilkenrätt, #Imaktenskorridorer, #Teknisktfel, #Vikokaröver, #Timeout, #Vardeljus, #Tystdansa, #Deadline, #Orosanmälan, #Räckupphanden, #Ickegodkänd, #Tystiklassen…

De sista uppropen kommer från olika aktörer i skolans värld. #Räckupphanden är ett initiativ från gymnasieelever och i #Tystiklassen uttalar sig elever i både grund- och gymnasieskola om de sexuella trakasserier de utsatts för, och som i många fall ignorerats och bagatelliserats av vuxenvärlden.

I Lärarnas tidning, 14/11-2017, beskriver Patrik Ask, rektor på Thoren Framtid i Falköping att skolan är en identitetsbyggande plats för elever och deras sociala träning och hur #metoo-kampanjen tydliggjort hur viktigt det är att alla vuxna i skolan är ”rusa till människor”, och inte ”titta bort människor” när det sker kränkningar. Att civilkurage i den här typen av situationer inte är valbart för den som arbetar med barn och ungdomar. Att skolans större uppgift är att göra det omöjligt att arbeta med barn och ungdomar och samtidigt vara en ”titta bort” människa.  #metoo-kampanjen är ett kvitto på att vi inte kan slå oss till ro i den här frågan.

En stor del av de berättelser vi tagit del av genom #metoo, kommer från vuxna eller ungdomar, men detta drabbar tyvärr yngre barn också. Det finns läromedel och material om genus och jämställdhet, som skolor erbjuds från olika organisationer. Dessa riktar sig ofta till äldre barn och ungdomar. Hur kan vi som arbetar med de yngsta barnen i skolan närma oss dem i dessa diskussioner då de mognadsmässigt inte alltid förstår? Utbudet på material för yngre barn är inte lika stort, men Rädda barnen har ett material som heter ”Stopp min kropp” som kan användas i undervisningen med eleverna. Utöver detta arbete, behöver vi som är lärare bli medvetna om vad det är som skapar strukturer och mönster mellan pojkar och flickor och som kan leda till att sexuella trakasserier och kränkningar sker.  Det händer att jag hör kolleger, inte alla och inte alltid, men ofta prata både till vuxna och barn, om  flickor eller pojkar som grupp och inte som individer.  Vad behöver och kan vi göra för att bryta normativa mönster så tidigt som möjligt?

Jag och mina kolleger i arbetslaget hamnade/hamnar då och då i diskussioner om våra didaktiska val, förhållningssätt och bemötande av barnen utifrån ett genusperspektiv. Diskussionerna kan handla om vårt förhållningssätt, kunskapsresultat, placering i klassrummet, talutrymme, läromedel, gruppsammansättningar, rastaktiviteter mm. För att ta reda på hur medvetna vi faktiskt var och för att bredda våra kunskaper om hur vi skulle utveckla våra didaktiska val, läste vi förra hösten, boken ”Lärande och jämställdhet i förskola och skola” av Mia Heikkilä.

Boken handlar om att skapa lika möjligheter till lärande och kunskapsutveckling för varje individ, oavsett om man är född pojke eller flicka och för att detta ska vara möjligt måste lärare bli medvetna om genus och utforska mönster och strukturer som finns i organisationen och i klassrummen då vi som arbetar med barn och unga, ofta omedvetet förstärker skillnader mellan pojkar och flickor. Boken tar också upp exempel på kränkningar och sexuella trakasserier liknande de berättelser som finns med i #tystiklassen och #Räckupphanden.

Författaren menar att arbetet om att medvetandegöra personal i förskolor och skolor, börjar med att ringa in problemet för att komma fram till om och hur en del könsnormer begränsar våra liv. Arbetet står på två ben. Det ena benet är organisation. Hur ser organisationen ut? Hur värderas olika arbetsuppgifter och vem ansvarar för vad. Hur är man? Vad gör man?

Det andra benet handlar om undervisningen och de didaktiska val läraren gör i klassrummet. Hur läraren ser på och vilka förväntningar hen har på sina elever – som kön eller individer?

Vidare kan man t ex läsa om vikten av att analysera könsuppdelad statistik om könsskillnader i skolprestationer, då det ger viss information om flickor och pojkar i skolan. I läroplanen står det att ”skolan har ett ansvar att motverka traditionella könsmönster”. Det betyder att undervisningen ska sträva efter att alla elever oavsett kön ska känna lika stor tillhörighet till ämnet och undervisningens form.

”Ibland särar lärare på flickor och pojkar för att det är bekvämt och för att man någonstans tänkt en tanke om att flickor och pojkar gärna vill delas upp. Det finns problem med det. Då utgår man måhända från en heteronormativ uppdelning av könen där alla flickor förutsätts identifiera sig med bara flickor. Detta fungerar likaledes för pojkarna.” (s.106)

”Eftersom inga forskningsresultat entydigt kunnat visa på intellektuella skillnader mellan pojkar och flickor så är skolans uppgift inte att skapa dessa skillnader genom att skilja pojkar och flickor åt. Flickor och pojkar kan utveckla samma typ av kunskaper i alla skolans ämnen.” (s.105)

”I läroplanen finns heller inget stöd att för att sära på pojkar och flickor.”(s.106)

Författaren menar också att arbetet behöver vara systematiskt och långsiktigt och att skolor i större utsträckning behöver inse att genus och jämställdhet är ett medel att nå målen ännu bättre och i boken visas en modell, ”husmodellen” med följande fem punkter för hur ett långsiktigt arbete kan planeras:

  • Kunskapsyn – Hur medveten är personal om kursplaner, genus och didaktiska val?
  • Ledningsstöd – Medveten ledning som tydligt visar att de står bakom arbetet.
  • Målformuleringar – Som ger all personal något att sträva efter.
  • Organisation – Vem gör vad? Hur ofta? Vem har mandat?
  • Utvecklingsklimat – Finns det öppenhet kring frågan om jämställdhet, genus, feminism, mansforskning?

Med #metoo-kampanjen har dörrar öppnats och diskussionstaket höjts. Det känns som om en förändring faktiskt kan ske. Med ökad medvetenhet och kunskaper om genus och jämställdhet, kan förskolor och skolor rikta in arbetet för att i tid bryta de traditionella könsmönster vi ibland bidrar till och utvecklar. Det som Patrik Ask skriver om att ingen som arbetar med barn och ungdomar ska kunna välja att vara en ”Titta bort-människa”, är kanske ett av de viktigaste utvecklingsarbete skolor har att göra just nu. Eftersom alla människor, oavsett kön, är lika mycket värda.

Att diskutera:

  • Har du reflekterat över om du har olika förväntningar på pojkar och flickor utifrån att de är just pojkar eller flickor?
  • Finns det skillnader i hur du bemöter och talar till pojkar eller flickor?
  • Reflekterar du över innehållet i olika läromedel utifrån ett genusperspektiv?
  • Hur ser arbetet om genus och jämställdhet ut på er arbetsplats?
Share Button

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *