Kanske har du hört uttrycket ett antal gånger från elever som p.g.a. osäkerhet initialt hellre avstår från att genomföra en detalj/moment inom undervisningen än att göra ett försök. Genom att avstå ett försök elimineras ju risken att göra fel och då slipper man de konsekvenser det skulle kunna föra med sig. Denna blogg handlar om mina funderingar om elevens tänk och hur man som pedagog kan hjälpa eleverna komma runt rädslan att göra fel.
Man kan som elev vara rädd för att göra fel p.g.a. att det finns en klassrumsmiljö som inte tillåter felsteg. Kanske kompisarna skrattar åt mina misstag under eller efter lektionen. Detta tänker jag inte ta upp här. Istället tänker jag belysa problematiken när en elev egentligen ofta har en lösning/ett svar men inte vågar utföra momentet i ängslan att tidsmässigt hamna på efterkälken och uppleva den stress som det kan föra med sig.
Eleven som inte vågar jobba vidare i rädslan att göra fel känner givetvis oro för sin uppgift. Kanske finns det någonstans i bakhuvudet att man då ska behöva ”göra om” eller att man rent av kan ”förstöra redan gjort arbete” och då tvingas börja om från början igen. Framförallt handlar det då om praktiskt görande. Det kan vara erfarenheter som är skolrelaterade men det kan också vara händelser från hemmet, fritidsaktiviteter o.s.v.
Hur kan vi då förstå denna rädsla, osäkerhet, låsning, eller vad vi ska kalla det? Förmodligen kalkylerar inte eleven med hur alternativen ser ut. ”Vad skulle hända om jag trots allt skulle försöka?” ”Hur ser värsta-scenariot ut om jag fortsätter själv här”? Eleven har inte gjort någon riskanalys, alltså tar det stopp eftersom man inte kan överblicka konsekvenserna av ett eventuellt felbeslut.
Ofta kommer eleven vidare genom att få sin idé bekräftad hos läraren, men hur ska vi jobba för att få den där ängslige eleven att våga gå vidare utan att alltid först förankra hos läraren? Eleven som genom egen tankeverksamhet värderar olika alternativ för hur fortsättningen ska se ut. Hur får vi eleven att inse att ett felbeslut som leder till ett misstag kan blir en bättre lärdom än tusen förmaningar från en lärare om att göra si eller så.
Jag tror att vi pedagoger har lätt för att skämma bort våra små (och stora) adepter med färdiga svar. Särskilt gäller detta i stora grupper där många händer är i luften samtidigt och det är svårt att hinna hjälpa alla inom rimlig tid. Detta är ett stressmoment som måste hanteras men gör vi det alltid på rätt sätt? Om eleven vet att läraren är synonymt med facit och att facit alltid är tillgängligt, då kan jag som elev få den bekräftelse som jag behöver för att våga gå vidare utan att själv värdera olika alternativ för fortsatt arbete.
Men läraren som konsekvent jobbar mot att syna elevens kort först, se hur han/hon tänkt och kanske viktat olika förslag mot varandra, den läraren har ofta större chans att slippa att gå runt och ”bekräfta” elevernas tankar. Om man som elev vet att man inte får något färdigt lärarsvar utan att först ha tänkt efter själv, får man en vana i att tänka fram egna alternativ. Denna vana ger så småningom tillit till den egna förmågan att våga fatta (rätt) beslut vilket i sin tur gör att du oftare kommer vidare själv. Vilket i sin tur gör att du når högre mål. Vilket i sin tur…………. Förhoppningsvis kommer eleven in i en tilltro till sin egen förmåga som ger detta ”flow” där det ena ger det andra.
Elever kan måhända tycka att läraren är ”jobbig” som sitter på rätt svar men inte delar med sig utan förbehåll. Ibland frågar jag de högstadieelever som tillhör denna kategori vem de ska fråga om hjälp när de efter så9 inte går på Klågerupskolan längre. Det känns viktigt att eleven förstår varför jag som lärare inte svarar direkt på alla frågor. Att det gynnar deras fortsatta lärande.
Kan tänka mig att problemet visar sig i olika hög grad beroende på ämne. Som slöjdlärare har jag ständigt en elevgrupp som egentligen kan fortsätta till nästa moment själv men som inte litar tillräckligt på sin egen förmåga utan bekräftelse från mig. Jag har allteftersom försökt att inta ett konsekvent förhållningssätt om att eleven – för att få hjälp – först måste visa hur han/hon tänkt avseende arbetes kommande moment och hur eleven värderat olika alternativ om det finns mer än ett. Kunskapskraven i slöjd ger mig mandat att utmana mina elever att nå högre mål; ”Eleven kan pröva/pröva och ompröva/pröva systematiskt hur material och hantverkstekniker kan kombineras med hänsyn till föremålens form och funktion. Under arbetsprocessen bidrar eleven till/ formulerar och väljer handlingsalternativ som efter någon bearbetning leder framåt/ formulerar och väljer handlingsalternativ som leder framåt” (kunskapskrav så9 i slöjd)
Jag försöker ständigt avdramatisera tänkbara misstag. Hur farligt är det på en skala om träbiten spricker, om du borrar ett hål på fel ställe, skruvar ihop träbitar så resultatet blir snett eller om du skulle kapa en träbit 2 cm för kort? Kan vi åtgärda felet på en kvart? Eller tar det hela slöjdlektionen i anspråk att komma i fas? Eller är det kört helt och hållet? Taket ramlar in eller skolan försvinner ner i ett djupt slukhål?? Ibland överdramatiserar jag för att sätta ett tänkt misstag i rätt perspektiv. Jag vill också invagga eleverna i en trygghet där jag som lärare har möjligheter att snabbt kunna hjälpa eleven att återställa ett praktiskt felsteg med hjälp av mina maskiner.
Visst finns det moment inom slöjden som kan bli till fatala misstag. En elev som knäcker ett skaft på en slev som långsamt vuxit fram under idogt arbete innebär en i stort sett oreparabel skada. Likaså när man under momentet skålsvarvning gör botten så tunn att det blir hål. Kan åtgärdas men kräver mycket lärarjobb. Här är det givetvis en lärares plikt och ansvar att förebygga sådana oönskade händelser. Viktigt att tidigt peka på de få moment som verkligen är svåra att reparera och att varna för dessa ”minor” vid mer än ett tillfälle.
Men ingen regel utan undantag. När det gäller säkerheten i en slöjdsal avseende arbete med maskiner måste eleven alltid ha ett vetande om hur maskinen ska hanteras och hur riskmomenten ser ut. Där räcker det inte att tro eller att pröva sig fram – här måste eleven veta för att få ge sig i kast med maskinarbetet. Allt annat vore hasard.
Jag vet att detta låter befängt men jag kan ibland medvetet låta elever göra sina små misstag utan att ingripa. Detta handlingsmönster har jag endast om jag ser att konsekvenserna blir rimligt små, att misstaget/felbeslutet inte leder till någon längre försummelse. Hur kan jag då låta detta ske? Jo om resultatet mynnar i att eleven i sin ryggsäck får en självupplevd erfarenhet hur man inte ska göra, tror jag kanske att detta väger tyngre än om jag i ord skulle avstyrt handlingen. Då tror jag att erfarenheten eleven tillägnade sig varar över längre tid, kanske rentav livet ut?
Att diskutera:
- Hur jobbar du konkret med att – i en process – förmå dina elever till ett självständigt tänk framåt?
- Vilka knep finns det för att hantera de elever som alltid vill ha bekräftelse i sitt tänk?
