Lektionsdesign i cyberspace, del 2

Efter några veckors fjärrundervisning hade alla blivit vana vid “den nya skolan”. Vi kom snabbare igång, de nya rutinerna var inarbetade. Olika – om än inte särskilt många – arbetsmetoder var inövade och frågorna började avta efter genomgångar och missförstånden blev färre. Eleverna tog sig an sina arbetsuppgifter. Eftersom det i mitt fall rör sig om språkundervisning, låg läsförståelse, glosträning, skriftliga och muntliga övningar i fokus.


Frågorna fortsatte att poppa upp i mitt huvud. Här är de två jag ska skriva om idag:

Fjärrundervisning:

A. Går det att differentiera undervisningen?

B. Hur bedömer jag formativt?

“Lektionsdesign” (av: Helena Wallberg) lyfter differentiering framför individualisering. Jag håller verkligen med, förmodligen för att det passar mitt sätt att undervisa. Jag har under hela min yrkeskarriär arbetat för att skapa gemenskap och delaktighet (s.67). För mig betyder det att jobba för trygghet, för utan den tror jag inte många elever har energi över för att jobba mot de kraven vi specifikt ställer i våra ämnen.

A. Lätt att differentiera i fjärrundervisningen tyckte jag var:

    1. Tempo: alla kunde göra samma aktivitet/uppgift men förväntades inte hinna lika långt.
    2. Nivå: alla kunde t.ex. få samma text eller kanske glosor att läsa på, men textmassan kunde skifta och antal glosor också.

Svårare att differentiera var följande:

  1. Metod: i klassrummet står så många möjligheter till mitt förfogande som jag kan plocka fram snabbt efter behov och situation. Här pratar jag inte om planering utan spontana metodiska insatser när eleverna behöver hjälp. På distans saknade jag nästan allt jag normalt använder. Kvar var min röst, som kunde förklara, och så minimala men ändå tydliga instruktioner som möjligt för att eleverna skulle kunna klara sig själva.
  2. Intresse: det kändes osäkrare än i klassrummet att t.ex. erbjuda extra uppgifter eller fördjupningsuppgifter, eftersom jag inte fanns i närheten för att ge spontan assistans. Visserligen kunde eleverna fråga under lektionstid, men allt tog extra tid, fick ibland tas om och inte alla ställde sina frågor eller hann.                                       
    Till slut tyckte jag att differentiering och individualisering började flyta ihop, vilket ju i och för sig inte är något fel. Jag var noga med att betona uppgiftens möjligheter och inte peka på vilka elever som skulle göra vad och hur men det var svårt att hålla ihop gruppen med delaktighet och gemenskap som fundament. Vissa trivdes förträffligt med detta, jobbade som små maskiner och gjorde uppgift efter uppgift. Andra hade svårt att komma igång, tyckte att det var tråkigt i längden, gjorde minimalt och utvecklades inte. Med facit i hand tror jag att – med några få undantag – fjärrundervisning för tonårselever endast bör användas som ett komplement vid behov.                                                                                                                                                                                                    B.   Positivt för formativ bedömning: som språklärare anser jag att den formativa bedömningsmöjligheten inte behövde lida särskilt mycket. Tack vare t.ex. Flipgrid eller Break-out rooms, som jag nämnde tidigare, kunde mina elever alltid förklara, komplettera, redovisa muntligt och kommunicera med mig enskilt. De kunde arbeta i grupp eller individuellt, jag kunde ställa frågor eller hjälpa tills ett mål var nått.

Negativt: jag upplevde mer stress. Tiden räckte inte till lika mycket. Jag fick alltid en känsla av att extroverta elever tog den plats de behövde och att de introverta lättare än annars kunde “försvinna” och förbli tysta utan att bli upptäckta av mig. Ofta var jag ganska slut efter flera digitala pass i följd, det kändes mer intensivt och mer energikrävande att vara lärare digitalt än i klassrummet. Elevernas spontanitet, som annars ger flöde åt lektionen, försvann i etern, tyckte jag. Min energi fick ge kraft åt alla.

Avslutningsvis är jag helt klart mer sliten nu i slutet av terminen än i vanliga fall. Vi lever på grund av Covid-19 i speciella tider, vilket naturligtvis ökar anspänningen och kostar energi även på arbetsplatsen. Fjärr- och distansundervisning, som i vissa delar av världen är vanlig och etablerad, var ny för mig, vilket absolut bidrog till dräneringen av min energi. Men jag tror också att den har öppnat nya dörrar såväl pedagogiskt/didaktiskt som metodiskt. Vi går troligtvis mot en ny spännande utveckling inom utbildning. Distansundervisningen har säkert ramlat över oss för att stanna som ett komplement till traditionell undervisning,…..vid behov.

Att diskutera:

  • Hur har dina elever och deras resultat påverkats av fjärrundervisningen?
  • Vill du använda fjärrundervisning i framtiden? Motivera!
Share Button
Om författaren
Förstelärare Naverlönnskolan | cornelia.falkentoft@skola.svedala.se

Lärare i tyska och engelska på Naverlönnskolan.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.