Låt eleverna tänka högt

En arbetsmetod som fungerat väldigt bra för mig, kallar jag för ”Jag vet inte-metoden”.  När jag var ny som lärare kände jag mig ofta väldigt osäker inför elevernas frågor, för det var så mycket som jag kände att jag inte hade tillräckliga kunskaper om och jag hade ännu inte skaffat mig ett skafferi fullt med svar på vanliga frågor. Jag saknade helt enkelt en FAQ gällande mina ämnen. Med tiden har jag blivit mer erfaren och skaffat mig bättre kunskaper om de ämnen jag undervisar i, vilket har lett till att jag numera har ett mentalt skafferi som är fullt med färdiga svar, tips och tricks. Dock försöker jag att hålla det skafferiet stängt i så stor utsträckning som möjligt. Rutinsvar är enligt min erfarenhet ofta mördande för kreativiteten.

Varje gång jag fick en fråga som jag inte visste svaret på, försökte jag ge ett sken av att jag faktiskt visste, men ändå valde att tillsammans med eleven ta reda på svaret. Det gjorde jag ofta genom att tänka högt och med hjälp av stickfrågor ta reda på vad eleven faktiskt redan visste gällande frågan och sen bygga därifrån. Tillsammans resonerade vi och sökte i böckerna eller på nätet tills vi faktiskt kunde svara på frågan. Både jag och eleverna lärde oss massor på detta sätt att arbeta.

Numera kan jag oftast svaren på elevernas frågor, men väljer ändå att arbeta med dem som om jag inte visste. Jag gör det för att jag har lärt mig av erfarenhet att denna metod involverar eleven i sitt kunskapssökande och sitt lärande, på ett helt annat sätt än om jag levererar de svar de söker. Dessutom är jag idag så pass säker i min lärarroll att jag inte försöker sticka under stol med att jag inte kan alla svar. Ibland får jag faktiskt frågor som jag inte kan svara på. Då är jag ärlig med det och eleverna verkar uppskatta att de ibland kommer med så kluriga frågor att inte ens läraren kan svara på dem. Oavsett vilket, så vill jag att eleven ska ha fått svar på sin fråga innan lektionen är slut. Ibland behöver jag vara med eleven genom hela processen, ibland räcker det att jag ger små knuffar i rätt riktning då och då.

Vad som är viktigt i processen är att få eleverna att tänka högt, på samma sätt som jag själv tänker högt när jag ska klargöra vad jag redan vet och försöka hitta samband som kan leda mig fram till svaret. Nu menar jag inte att alla elever ska sitta och babbla högt för sig själva under lektionen, men det finns en stor vinst med att sätt ord på tankarna. Ofta får man en struktur på kunskaperna genom att faktiskt sätta ord på dem i stället för att bara låta dem flyga fritt, huller om buller, i hjärnan.

Under denna process blir det ofta tydligt att det inte är själva svaret som är det viktiga. Det viktiga är oftast allt det där andra som slutligen ledde fram till svaret. Det är nämligen så att just det där svaret har man oftast bara glädje av en enda gång, nämligen i den stund som just den frågan ska besvaras. Allt det där andra, det där som ledde fram till själva svaret, kan däremot ofta återanvändas många gånger i många olika sammanhang.

Givetvis gäller inte detta för alla frågor. Vissa frågor kräver endast ett enkelt svar och då ska ju inte jag komplicera situationen för eleverna. Men vissa typer av frågor är mer komplexa och kräver mer förkunskaper och kringkunskaper och detta får man ofta genom dialog eller diskussion. Om eleven har förkunskaper, men saknar förståelse för hur dessa ska användas är den inre monologen eller förmågan att tänka högt bra redskap för att sortera och få ordning på dessa. Det gör det möjligt att komma vidare mot svaret. Att tänka högt hjälper en att veta vad man måste veta för att kunna nå svaret.

Share Button

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *