Lärarens professionalism

I mitt förra blogginlägg F…igen!? beskrev jag hur mina lektionsplaneringar och mitt agerande i klassrummet hade påverkat studieklimatet, så att två elever som riskerade att få betyget F nu har fått tillräckligt med självförtroende och studielust för att själva förmå arbeta sig till ett E eller högre. Mitt arbetssätt var bara ett av många och i detta blogginlägg ligger fokus inte på metoderna som jag använder utan på mitt, lärarens, sätt att skapa det professionella klassrummet. Hur det sker är mindre viktigt än att det sker. Jag har en lärarlegitimation som svart på vitt visar att jag är proffs på det jag gör. Om jag har kunskapen och makten att betygsätta andra människor, måste jag också kunna betygsätta mig själv.

Så klart strävar jag ju efter att ligga på A-nivå när det gäller min lärarinsats men hur många gånger gör jag det egentligen? Ofta tänker jag efter en lektion ”Oj, nu glömde jag ju att ge Pelle det…. och hjälpa Lisa med det… etc”. Men det handlar inte om att vid varje lektionstillfälle hamna på bästa möjliga prestationsnivå. Jag tänker i stället på min vilja och förmåga att i olika lägen utstråla den professionella läraren.

Kan jag då vara proffs som nyutexaminerad lärare? Zlatan fick ju lägga ner en och annan träningstimme innan han ”nådde målet”. Måste jag hålla 10.000 lektioner innan jag är proffs i klassrummet? Naturligtvis inte. Ser jag tillbaka på min yrkeskarriär har jag självfallet utvecklat och ändrat såväl mina metoder som min pedagogik, beroende på erfarenheter, läroplaner, nya rön och att jag som person har ändrat mig under årens lopp, men en professionell inställning har ingenting med det att göra. Som nyexaminerad lärare kan jag se en styrka i att t.ex. ha mina nyvunna erfarenheter från utbildningen med i bagaget, som erfaren mina utvärderingar och reflektioner. John Hattie nämner tre utvecklingsnyanser – novis, erfaren och expert – och jag anser att man kan vara professionell i alla skeden i sitt yrkesliv.

Att jag har en hög ambitionsnivå på mitt läraruppdrag gör att jobbet blir mycket roligare. Jag konkretiserar inför mig själv hur min metodisk-pedagogiska utbildning gör mig till proffs. Finslipning och utveckling pågår ständigt men jag har en examen och samhällets förtroende att forma andra människors kunnande.  Att vara lärare är ett av samhällets mest betydelsefulla yrken och jag inser vikten av mitt uppdrag. Varje elev ska varje gång vi ses, i klassrummet naturligtvis men även i andra situationer, t.ex. samtal, möten i rasthall eller korridor m.fl, uppfatta att jag är proffs och att:

  1. jag ”äger” situationen som vuxenauktoritet
    • känner ansvar för stämningen
    • fångar allas uppmärksamhet
    • utstrålar respekt, inte nonchalans
    • utstrålar pondus och vänlighet samtidigt
    • använder mina styrkor (jag vet bäst själv vilka de är)
  2. jag använder språket som adekvat verktyg för att eleven ska lyckas
    • mina ord har en seriös touch, är inte anklagande eller hånfulla
    • mitt kroppsspråk/ansiktsuttryck/mina ögon understryker orden
    • jag för samtal under proffsiga förhållanden – jag har kontroll över samtal genom att bygga upp dem (t.ex krissamtal eller utvecklingssamtal) efter någon modell som passar eller tilltalar mig, t.ex. GROW

John Hattie and his bookBen Furman och John Hattie är två namn som genomströmmar pedagogikens värld, som jag vill nämna idag. Dessa båda herrar lyfter lärarens roll i klassrummet till att vara den mest betydelsefulla faktorn för elevens lärande.
Jag lärde mig om Ben Furman, finländsk psykiatriker och känd för en massa saker bl.a. lösningsfokuserat arbetssätt, genom boken Lösningsinriktad pedagogik (Kerstin Måhlberg och Maud Sjöholm). Han berättar att han vid ett tillfälle höll ett föredrag om konstruktiv problemlösning på ett företag. Efteråt fick han av chefen höra att allt i princip var bra men att han nästa gång skulle vara mer begriplig genom att undvika sina kliniska exempel och ersätta dem med exempel från de anställdas arbetsliv. Furman blev sårad och ansåg först att det väl för tusan var åhörarens ansvar att anpassa en viss information till sitt eget sammanhang men ändrade sig sedan. Ansvaret att det som sägs tilltalar åhöraren ligger hos den som talar, inte hos den som lyssnar. Hans exempel är inte taget ur skolans värld men lätt överförningsbart. Det har ännu större giltighet i skolan, tycker jag, där de flesta av åhörarna är barn och ungdomar, mottagliga och känsliga för lärarnas professionalism.

Furmans Jag-kan-metod riktas egentligen mot barn med beteendeproblem och inlärningssvårigheter men mycket är naturligt mänskligt och kan ge inspiration i vilket klassrum som helst.

John Hattie! Professor i pedagogik och chef för Melbourne Education Research Institute på University of Melbourne i Australien sedan mars 2011. Hans namn figurerar titt som tätt även i Svedalas utbildningssystem. Hos vissa är hans ord lag. Jag tillhör nog den gruppen som inte slukar allt Hattie står för. Däremot finns det gott om guldkorn att vaska fram ur hans forskning. Jag gillar t.ex. att även han som absolut framgångsfaktor på en elevs utbildningsväg nämner läraren som kanske det starkaste kortet till lyckade studieresultat. Jag tycker om hans slogan ”Know thy Impact”

Nu är ju lärares förutsättningar för undervisning väldigt olika. T.ex. är jag tvåämneslärare, engelska och tyska, och sätter väl ca. 150 betyg varje termin. Jag har kollegor som sätter minst 300 betyg och sedan de som sätter inga alls. Således ser arbetsuppgifterna väldigt olika ut men arbetsbördan måste hållas hanterbar, den är också en del av min professionalism, och ska jag lägga min energi på främst klassrummets framgångsfaktorer såväl när det gäller för- och efterarbete som själva tiden i klassrummet, måste jag skapa förutsättningar bland mina undervisningsmetoder. Har jag t.ex. under många år själv rättat läxförhör är det kanske läge att välja självrättande programmöjligheter, t.ex. har vi hört talas om Flubaroo, inte sant, eller gemensam rättning i klassrummet m.m.

”Lärarens kompetens, förmåga och engagemang är de undervisningsrelaterade faktorerna som i högst grad påverkar elevers resultat. Om detta råder en hög grad av samstämmighet i både internationell och svensk forskning.” (citat på sid 7 ur Skolinspektionens rapport ”Framgång i undervisningen”)

Så låt oss lärare tillsammans bygga vidare på den, i mitt tycke, bästa skolan i världen. Den svenska skolans värdegrundsuppdrag saknar motstycke i de flesta länder och kunskapsnivån håller hög klass, annars hade Sverige inte kunnat synas i så många globala sammanhang. Vi lärare ska fortsätta vårt arbete för att till slut nå målet, nämligen att ”Alla ska lyckas”, undantagslöst.

Att diskutera:

  1. Hur kan vi lärare delge varandra av vår erfarenhet och berika varandras yrkesroller?
  2. Hur omsätter vi teorier kring lärandet i praktiken?
  3. Hur blir jag duktig på att använda just min lärarprofessionalism för att skapa ett tryggt klassrum?
Share Button

En reaktion på ”Lärarens professionalism”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *