Läraren, betygen, makten och vanmakten!

Välkomna till 2016!
Jag fortsätter mitt fantastiskt meningsfulla och spännande arbete som språklärare på Naverlönnskolan i Svedala.

Nu har vi på våra konferenser avslutat fas 4 i vårt uppdrag att arbeta med Lärmoduler för kollegialt lärande och mitt arbetslag har bl.a. fokuserat på bedömning; formativ bedömning, summativ bedömning och inte minst möjligheterna till sambedömning. Syftet är förstås att lärarna som finns runt en elev dels ska öka sina möjligheter att gemensamt göra en så heltäckande och rättvis betygsbedömning som möjligt, dels att vi som kår genom diskussioner och reflektioner ska komma närmare en samstämmig tolkning av betygskriterierna. Dessutom diskuterar vi hur elevstressen ska kunna minska t. ex. genom att ett och samma elevarbete bedöms och betygsätts i flera ämnen. Mer om vårt uppdrag kan ni läsa på Svedalas Kvutis.

Alla diskussioner som vi har fört kring bedömning och betyg har fått mig att fundera. Det jag vill göra denna gång är att filosofera lite kring min lärarroll, min tolkning av betygskriterierna, makten jag förfogar över i min oantastliga rätt att sätta betyg och vanmakten såväl i min som i elevens värld när ett betyg ibland snarare är fiende än vän.

Några ord om lärarrollen

Först ett citat av Rainer Maria Rilke (1875 – 1926), en av de stora tysktalande poeterna och lyrikerna:

Alle Kraft, die wir fortgeben, kommt erfahren und verwandelt wieder über uns.
(All kraft, som vi ger bort, kommer erfaren och förvandlad åter till oss.)

Alltmer präglas jag av grundsynen att det är denna kraft inuti oss människor som genererar den slutgiltiga “perfekta läraren”. Slår man ihop komponenterna mycket goda ämneskunskaper, social kompetens och en filantropisk läggning är ju nog en fantastisk pedagog resultatet. Men jag vill lägga till en dimension, “pricken över i” skulle man kunna säga.

Betygen är det synliga och i samhället mätbara resultatet av allt det arbete som vi tillsammans lägger ner i skolan. De bestämmer också i hög grad vilken självbild eleven bär med sig in i nästa termin eller skola/utbildning. Jag är av övertygelsen att skolåren aldrig riktigt lämnar en. De är en del av ens barn- och ungdom. Jag skulle vilja att alla lärare som sätter betyg redan från dag ett ser varje elev med hjälp av den ovannämnda kraften, så att grundpelaren för allt samarbete mellan lärare och elev vilar på en outtalad välvilja och en orubblig järnvilja att eleven ska känna igen sig i sina betyg i slutet av terminen. Till och med ett F ska en elev kunna bära med sig och ändå ha en god självbild. Om så sker, är min erfarenhet att eleven är beredd att ta ansvar för sitt eget lärande och får tillräckligt med kraft för att jobba mot skolans och sina egna mål.

Om intresse finns eller om ni vill skapa er en ännu bättre förståelse för mina ord, se mitt inlägg Det klassrum som möter mig varje dag är en spegel av min egen attityd. 

Några ord om betygen

Jag får tämligen ofta höra att jag har en generös tolkning av betygskriterierna. En kollega uttryckte det nyligen med orden att jag har “en mycket tillåtande inställning till att sätta betyg”. Hm, så vad betyder det? Är det bra, är det dåligt? Ska jag ta det som en komplimang eller snarare kritik? Sätter jag kunskapsrelaterade, rättvisa betyg?

Efter mina inledande ord förstår ni att jag kommer fram till svaret: “Ja, min tolkning är rätt, rimlig och helt adekvat.” Låt mig förklara! Med all den erfarenhet jag har, har jag lärt mig att betygen ska vara ett verktyg för att eleven ska känna sig sedd och bedömd på ett för honom/henne rättvist sätt, oberoende om betyget är A, E eller, som redan nämnt, till och med F. Det vilar på mig att under terminens gång arbeta mot individens förmåga och insikt kring åstadkomna resultat.

Jag har genom åren sett och ser fortfarande alltför många elever som ser sin strävan efter kunskap som en enda jakt efter mätbara kunskaper i form av tester, prov, redovisningar och annat som ska vara klart till en viss vecka, en viss dag, ett visst tillfälle. I skrivande stund har jag tre kända exempel på individer som just nu håller på att stressa sig in i en hopplöshet och rent av depression. Tro mig, det finns många fler!

Missförstå mig inte! Visst kan och ska det ligga hårt arbete och flit bakom uppställda krav och uppnådda mål, men vi pratar och pratar om formativ bedömning, om helheten, om individens rätt till sammanlagda bedömningar, men alltför många av oss fortsätter att summativt lagra resultat på resultat i sin strävan att vara rättskaffens lärare i Lgr11s skola som systematiskt kryssar i det ena uppnådda kriteriet efter det andra i matriserna. Stopp! Var är eleven? Matriser är väl bra, men var är eleven?Jag arbetar på en 6-9 skola, alltså med unga människor, vars möjligheter att behärska läroplanens stora förmågor analys, kunna begrepp, hantera information, kommunikation och metakognition samt se sammanhang och reflektera fortfarande är begränsade, outvecklade och under träning.

Ta det lugnt! Låt oss repetera lite! Här är sex minuters repetition och inspiration med Christian Lundahl.

Och när jag nu ändå är igång med duktiga pedagogers exempel, vill jag föreslå att ni också tittar på ett exempel av Carol Dwecks tankeväckande studier. Som vanligt brukar jag säga att inte allt kan slukas med hull och hår, men många guldkorn kan plockas.

Så, hur sätter jag betyg? Med vem? Ja, inte ensam i alla fall. Min största samarbetspartner är dock inte kollegorna utan eleven själv. Under lektionernas, veckornas, terminens gång växer ett arbete fram med exempel av elevresultat som leder till det slutgiltiga betyget. Före betygssättningen sätter jag betyg för terminen och eleven gör likadant. Vi träffas till ett individuellt kort samtal, jämför, diskuterar och stämmer av. Detta brukar falla extremt väl ut. Förra terminen stämde två elevers omdömen om sig själva inte överens med min och då skilde ett betygssteg upp eller ner. Eleverna har en fantastisk förmåga att se realistiskt på sina förmågor och i och med att de deltar i processen från början till slut är de medägare till den slutliga bedömningen.

Några ord om makten

Att ha arbetat sig fram till ett A är naturligtvis givande och bekräftande för eleven, ett F är inte lika kul. Ändå vill jag poängtera att jag lägger mycket kraft och all min pedagogiska skicklighet i att eleven ska se sitt betyg som en källa till självinsikt, en realistisk bild av klarade insatser, en sann vän som visserligen är brutalt ärlig men som också bidrar till lusten att satsa vidare och som hjälper till med nästa termins strävan mot nya mål. Jag har inte makten att ge varje elev ett önskebetyg, men jag har makten att påverka mina elevers själsliga välbefinnande genom att skapa den rätta attityden gentemot den ganska tuffa realiteten att bedömas i en sexgradig skala. Självklart lyckas jag inte fullt ut men jag brukar vara nöjd med min betygssättning eftersom de flesta eleverna också är nöjda, inte på grund av att betyget dimper ner som en “present” utan för att eleven är ägare till det.

Så, egentligen har jag inte en generös tolkning av betygskriterierna och betygen. De tolkar jag nog ur ett kompetent ämnesperspektiv men vägen dit har förhoppningsvis varit generös.

Några ord om vanmakten

Under åren har jag träffat på elever som gråtit för att de har varit förtvivlade på grund av stress och press på mål, delmål och betyg som ska nås. Många har stannat hemma ibland för att bördan har blivit för stor, de har skakat och darrat på rösten när jag har talat med dem, tröstat dem. En flicka som jag kände för en del år sedan blev sjukskriven sista terminen i åk 9. Vägen tillbaka lyckades så småningom men var svår.

För att få slut på denna typ av olyckliga erfarenheter, tror jag att bollen ligger hos oss lärare. Jag vill att alla lärare strävar efter att vidga sitt ansvar och formar fram en undervisning med eleverna som är bekräftande och hanterbar för dem. Att vara lärare med den insikten är att vara privilegierad, då har man verkligen ett av världens bästa yrken. Skolåren är viktiga för en individs framtid och då tänker jag inte bara på framgångsfaktorer på arbetsmarknaden. Även själen får sin beskärda del av erfarenheter och det krävs inget geni för att fatta vad som skapar lyckliga skolminnen.

Att diskutera:

  1. Hur bedömer du formativt i just ditt/dina ämnen?
  2. Hur kan du minska stressen för just dina elever?
  3. Vad innebär egentligen för dig “den där kraften” Cornelia pratar om?
  4. Anser du att dina elever är delaktiga i betygsprocessen? Delge dina kollegor dina metoder.
Share Button

2 reaktioner på ”Läraren, betygen, makten och vanmakten!”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *