Inkludering och involvering – några riktigt bra genomförda idéer

Tittar man snabbt in i ett klassrum idag, kan det te sig som för hundra år sedan. Det mesta är fyrkantigt: klassrummet, tavlan, bänkarna – okej, datorn är ny… men ändå fyrkantig. Läraren står, eleverna sitter. Att ögat luras av vad som verkligen pågår där inne, behöver jag inte berätta för er, mina eventuella läsare, för de flesta av er arbetar i dagens skola och vet hur annorlunda arbetsmetoderna i det moderna klassrummet är. När jag i början på 2000-talet arbetade på Malmö högskola använde vi oss bl.a. av boken ”I huvudet på en elev” (Per Malmberg m.fl.) I den står att det var ungefär på 1970-talet som tonvikten på lärarutbildningen övergick från ”Teaching” till ”Learning”. Mycket har hänt under åren och just nu är ”Inkludering” en högaktuell term. Inkludering kan ju verkligen vara nästan allt som välkomnar eleven och elevens behov av utbildning och tillhörighet?

Vad vill jag då skriva om?

Jo, idag vill jag ge er några riktigt goda exempel, tycker jag i alla fall, på såväl spontana som genomtänkta arbetsmetoder, som i allra högsta grad har gynnat dels enskilda individer, dels hela undervisningsgrupper. Klassrumsväggar ”rivs”, undervisningsgrupper sprängs och blandas, ordet elevstöd få en ny dimension och lärarna, mer i centrum än någonsin, får stå, som de superpedagoger de är, i skymundan till elevers förmån.

Det hade varit skönt att få skryta med några namn, men av integritetsskäl får det bli så här. Följ med!

På den mycket avlägsna planeten Sullet i landet Egirevs finns i den nordligaste delen den lilla staden Aladevs.  Aloksskolan, en av ortens nybyggda pärlor, har ett problem. Det finns en del elever som inte når målen, som inte blir färdiga med sina arbetsuppgifter, några som inte vill redovisa, ytterligare en del som inte vill samarbeta, några som är lite vilse… och så vidare.  Allt har prövats, så det måste till något annat. Aloksskolan är indelad i ”hus” och Middelhusets lärare Enasus kläcker den första av flera fina idéer när problemet diskuteras på tisdagskonferensen.

(Idén beskriver jag snart, vill bara berätta först att det sedan dess har rullat på och den ena pedagogiska finessen har följts av nästa. Idéerna har skapats efterhand som behoven har dykt upp, men när man väl har börjat tänka utanför boxen, är det ingenting som hindrar att man gör flera annorlunda saker samtidigt – bara lärarna har full kontroll. Man måste äga och vilja lyckas med sina åtgärder.)

Men nu tillbaka till Aloksskolan!

Idé 1: Mitterminsomdömen ska snart sättas. Flera elever, ganska många faktiskt, riskerar ”når inte målen” på grund av oavslutade arbetsuppgifter.
Enasus säger spontant: – Vi sitter ju här och har konferens i två timmar varje tisdag. Låt oss skapa en ”ta-igen-ö” här utanför så att de elever som vill kan få jobba för att bli färdiga med sina arbeten. Vi bjuder på en liten fika så de orkar och hjälper dem att bli klara och lämna in sina uppgifter.
Sagt och gjort. Elever som av egen kraft inte hade kommit igång sitter utanför konferenslokalen under full uppsikt, de har stöd av lärarna vid behov och efter några tisdagar är arbeten för exempelvis bild, slöjd, No eller So klara.
(Egirevs skolsystem är ganska likt Sveriges, om ni undrar.)
Den enes tid, den andres flit. Det blev ett lyckat resultat.
Så bra, tycker jag.

Idé 2 leder till ”två flugor i en smäll-resultat”. Yolto (namnalternativ i Egirevs för Pelle och Lisa i Sverige) har inte varit på många lektioner under en längre tid men vistas i skolan. Hur kan man fånga Yoltos intresse för undervisning och klassrumsatmosfär? Ja, inte genom att tvinga Yolto till ännu fler arbetsuppgifter som Yolto ju redan flyr ifrån. Utan vaddå då? Jo, genom superidén att erbjuda en lärarassistentvariant. Yolto har god kontakt med och förtroende för några lärare och accepterar att följa med in i ett klassrum där en yngre årskurs har, tja… matte till exempel. För enkelhetens skull tar vi Enasus igen och Yolto och Enasus bedriver nu matteundervisning ”tillsammans”. Givetvis leder läraren undervisningen men Yolto har fullt upp med att hjälpa eleverna och för första gången på länge känns det meningsfullt och roligt att vara i ett klassrum. Yolto frågar genast om det går bra att vara ”assistent” fler gånger. Eleverna i mattegruppen tycker att det är häftigt att kunna få hjälp av en äldre elev.  Ett viktigt steg har tagits för att återföra Yolto till undervisningen genom att visa den ur ett annat och för eleven självbejakande perspektiv.
Kanonbra, tycker jag!

Idé 3 faller ganska naturligt på plats nu. Två klasser med tämligen olika erfarenheter dels kring trygg självtillit, dels respektfullt arbetsklimat ska mötas för att berika varandra. Mål 1 för samarbetet är att den ena gruppen ska förmedla en modell för harmoni, medkänsla och positivt klimat i klassrummet, mål 2 är att hålla en muntlig redovisning. Tillsammans är de ca femtio personer, så utmaningen är given. Stegen för begreppet redovisning är implementerade enligt följande:
steg 1: att hålla redovisningen för sin lärare
steg 2: att hålla redovisningen för en självvald grupp man känner
steg 3: att hålla redovisningen inför sin klass
steg 4: att hålla redovisningen inför båda klasserna, alltså även för mer okända åhörare

Tillvägagångssättet är strålande: den ena gruppen bjuder in den andra. Ribban för respektfullt bemötande ligger inbakad i inbjudan. Det har lärarna tydliggjort, det råder ingen tvekan. Alla vet förutsättningarna. Här hade man kunnat välja ett stort klassrum med borttagen mellanvägg men valde att trycka in alla eleverna i ett normalt klassrum för att atmosfären skulle bli påtaglig och nära. En med omtanke vald elev håller ett  föredrag inför alla. Allt går enligt planen. Ett toppen föredrag, respektfulla applåder, lika respektfull återkoppling (a star & a wish). Budskapet har gått fram. En önskan om att också alltid ha god stämning och ett tillåtande klimat har fötts i den andra gruppen. Redovisningsarbetet är påbörjat. Man får redovisa i par. Några börjar med steg 1, andra 2, 3 eller till och med 4. Det som berör mig mest är att det bildas redovisningspar ihopsatta ur båda klasserna. Utan detta initiativ hade den konstellationen ju aldrig blivit av.
Underbart, tycker jag!

De här tre exemplen visar att Aloksskolan tycks ha goda förutsättningar att se nya möjligheter och våga satsa på dem. Innan jag slutar för denna gång, ska jag bara återvända till Svedala och Naverlönnskolan. För om vi tänker oss att ovanstående hade hänt hos oss, vore det ju inte så konstigt att följande två korta historier har fallit så väl ut.

Historia 1: Någonstans blev det fel med vikarieinstruktionerna. En klass väntade förgäves på sin vikarie. Snabba beslut ledde till detta:
Undervisande lärare i klassrummet bredvid uppfattar situationen, väljer snabbt med pedagogisk snilleblixt några elever i den egna klassen som är klara med sina uppgifter och dessutom framåt och hjälpsamma, lämnar resten av sin klass i den eminenta studiero som brukar finnas där och startar upp klassen som är utan vikarie. ”Assistenterna” stannar nu och hjälper till med uppgifterna och känner att de har ett riktigt och viktigt uppdrag. Sedan går läraren under återstoden av lektionstiden mellan klassrummen och jobbar hårt, visserligen, men också… njuter.
Finemang, tycker jag!

Historia 2: Sista nu, jag lovar. Okänd elev säger sig ha håltimme och frågar om det är okej att vara med på lektionen, har hört att det är kul och vill vara med, lovar att inte störa. Eleven får komma in (efter check att håltimmen är sann) är med som de andra, får frågor (anpassade naturligtvis) och är så nöjd efteråt att förfrågan om att få vara med fler gånger ställs. Vad gör man som lärare i en sådan situation? En sådan entusiasm bör väl premieras, eller?
Det kan ju bli en av frågorna att diskutera, om ni vill.

Jag har velat visa hur fantastiskt vanliga skoldagar ser ut med lika fantastiska pedagoger och elever och jag vill ge exempel på att begrepp som inkludering, samarbete, elevstöd och lärarledd lektion är öppna och flexibla begrepp som med ett öppet sinne kan innefatta alla möjliga lösningar. Aloksskolan och Naverlönnskolan har här visat några möjligheter och jag tror att alla skolor har sina goda förutsättningar att skapa variation. Om ni har svårt att sätta igång, kan ni ju använda de i det här inlägget beskrivna exemplen. Jag njuter i varje fall varje gång jag ser hur bra det ofta fungerar på de här två exempelskolorna.

Slutordet kommer från Dschuang Dsi, omkring 350 – 272 f. Kr, kinesisk, taoistisk filosof:

Om du vill planera ett år framåt, plantera ris.

Om du vill planera tio år framåt, plantera träd.

Om du vill planera hundra år framåt, utbilda människor.

Frågor att diskutera:

  1. Vad görs på din skola för att ”riva väggar” och ”spränga fasta grupperingar”?
  2. Vilka möjligheter ser du på din skola att involvera elever i elevers lärande?
  3. Beträffande fråga 1 och 2: vad kan du själv göra inom ramen för din egen undervisning om samarbetspartner saknas?
  4. Nämnt i texten: Skulle du släppa in en elev som på frivillig bas vill vara med på en lektion? Motivera ditt svar!
Share Button

En reaktion på “Inkludering och involvering – några riktigt bra genomförda idéer”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *