Hur stöttar vi elever med talrädsla?

Vi vet vem de är. Vi känner igen dem. De tysta eleverna. Vi vet att vi kommer att få jobba hårt för att få fram underlag som inte är skriftligt. Vi lockar, pockar, anpassar, misslyckas och försöker igen. Ibland går det fint och eleven står där till sist och håller sina anföranden eller redovisningar inför helklass, halvklass, liten grupp eller i ”värsta fall” bara för mig, läraren. Jag har haft så många samtal i mitt yrkesliv om det här med att prata inför grupp. Föräldrar som undrar varför vi inte kan ta hänsyn till att elever är olika – alla kan faktiskt inte prata inför grupp. Elever som ifrågasätter nyttan med att hålla tal inför klassen. Att motivera med framtida högtidstal funkar knappast. Jag har sett elever gråta. Jag har sett elever springa ut ur klassrummet. Jag har sett elever låsa in sig på toa och vägra komma ut. Det har smällts i dörrar. Ibland har jag också undrat. Varför gör vi det här egentligen? Det är plågsamt att se elever kämpa med talrädsla. Vad kan vi göra för att hjälpa?

Inför de nationella proven i år aktualiserades det här ämnet igen. En elev hävdade sin rätt att hålla tal inför liten grupp (dvs två vänner) som särskild anpassning då hen led av talrädsla och hade gjort så länge. Jag försökte i det längsta att få eleven att våga ta steget till en lite större grupp men det gick inte. Jag vet att enda sättet att bli kvitt sin talrädsla är att utsätta sig för den. Men vägen dit är ibland lång. I samtal med skolans specialpedagog löste vi situationen. Eleven höll sitt tal och alla var nöjda. Några dagar senare fick jag boken Talrädsla i skolan (2017) av Daniel Sandin, av nämnda specialpedagog. Sandin skriver att upp mot 20% av elever på högstadiet och gymnasiet kan lida av talrädsla. Det är även oftast i dessa stadier som talrädslan visar sig. Eleverna blir självmedvetna på ett nytt sätt i tonåren och talrädslan kan då bli ett faktum.

Sandin menar att många talrädda elever upplever att de inte får den hjälp och det stöd de behöver för sin talrädsla i skolan samtidigt som skollagen ger elever med talrädsla rätt att få adekvat hjälp. För att hjälpa talrädda elever krävs tre saker enligt Sandin. ”att eleven vill göra något åt problemet, att de har möjlighet att göra det och att det finns en kunskap på skolan för att göra det”. Talrädsla kan yttra sig på flera olika sätt. Ovilja att delta i klassrumsdiskussioner, tystlåtenhet, ångest inför muntliga redovisningar, undvikande av muntliga redovisningstillfällen. Det är alltså inte ett ämne som bara berör språkämnen utan alla ämnen där kunskaper förväntas kunna visas upp muntligt. Att påpeka för talrädda elever att de är tystlåtna och borde prata mer är enligt Sandin kontraproduktivt då det endast bekräftar elevens uppfattning om sig själv.

Ett vanligt misstag jag har gjort genom åren är att förringa elevernas rädsla genom att hurtigt förklara att det inte är så farligt ”När du väl är igång kommer det att kännas bra. Det är bara de första sekunderna som är jobbiga”. Sandin betonar att vi måste utgå från elevernas upplevda rädsla. Bägge av mina tidigare strategier – att anpassa bort gruppen så eleven talar endast inför mig eller att pressa eleven att hålla tal inför mindre grupp trots upplevd ångest avfärdas av Sandin även om han ser att dessa strategier används av välvilliga lärare. Att tala endast inför läraren befäster elevens tro att talrädsla inte går att göra något åt och att pressa eleven att tala trots rädsla kan förvärra problemen och bli ytterligare ett misslyckande att lägga till samlingen för eleven.

Vad ska man göra då? Enligt Sandin behöver dessa elever öva tillsammans med likasinnade och en kunnig lärare. Han jämför strategin med kognitiv beteendeterapi som i sig kan sägas vara en pedagogisk process där klienterna till en början får undervisning om sina problem för att sedan och befästa denna kunskap med hjälp av övningar som går ut på att successivt ändra tankemönster och beteende i vardagen. Sandin hänvisar även till Carol S. Dwecks teorier om mindset (Dweck 2015) och menar att det är viktigt att skolan hittar de elever som tror att deras talrädsla är en del av vem de är och att det inte går att förändra (fixed mindset). Dessa elever når man bäst genom att samarbeta med undervisande lärare som känner eleverna och kan utmana dem att våga förändra.

Sandin föreslår alltså en frivillig kurs för talrädda elever. Jag skulle verkligen vilja hålla en sådan kurs men de möjligheterna finns inte just nu. Istället har jag utifrån Sandins bok börjat fundera på hur jag kan förändra min svenskundervisning kommande år för att underlätta för talrädda elever. Steg ett är att hitta de talrädda eleverna så fort som möjligt. Sandins bok innehåller frågor för kartläggning som kan användas t.ex. vid kortskrivning eller enskilda samtal. Att tala om talrädsla med klassen för att ge alla elever kännedom om varför det uppstår och vad man kan göra åt det är även det viktigt. Ett tryggt klimat i klassrummet är mycket viktigt för att alla ska våga tala. Därför bör inte momenten tala inför grupp ligga först på terminen i en ny gymnasieetta. Sen måste gruppen få lång tid på sig att öva på muntligt framträdande. Sandins bok är full av bra övningar med grund i retoriken. Jag kommer i framtiden att vara mer lyhörd för de elever som uttrycker oro inför att tala inför grupp. En strategi jag vill prova är att sätta talrädda elever i samma grupp så de får öva och tala inför varandra. Jag vill kunna erbjuda dem möjlighet att utvecklas. I en gymnasiekurs i svenska är tiden knapp men det känns värt ett försök ändå.

Att lida av talängslan är inte bra ett skolproblem då eleven på grund av sin rädsla inte kan prestera efter förmåga utan i förlängningen även ett demokratiproblem. Om många människor har problem med att göra sin röst hörd, på arbetsplatsen och i samhället där denna förmåga är viktig för att få gehör för sina åsikter leder det till att en stor grupp i samhället förblir utan röst.

Att diskutera

  1. Vilka erfarenheter har du av talrädda och tystlåtna elever?
  2. Daniel Sandin menar att talrädsla bör betraktas som en funktionsnedsättning och därför ge rätt till extra anpassning och särskilt stöd. Vad anser du om det?
  3. Hur anpassar du din undervisning för att stötta dessa elever?
  4. Finns det möjlighet att arbeta mer förebyggande och övergripande för att stötta talrädda och tystlåtna elever på din arbetsplats?
Share Button

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *