Hur har vi det på nätet egentligen?

Under vårterminen har jag funderat mycket kring sociala medier och nätet. Precis som förra året märker vi på skolan en ökning av antalet konflikter och kränkningar på nätet under vårterminen i år 3.

I vissa fall märker vi pedagoger att det tisslas och tasslas ute i kapprum, i klassrum eller ute på raster. Det vi även observerat är att dessa konflikter och kränkningar, som oftast sker under elevernas fritid, följer med och fortsätter i skolan. I andra fall kontaktar föräldrar oss och berättar om händelser som skett utanför skoltid men som de förstår är bra om vi känner till. 

Att det är viktigt att reda ut vad som har hänt så att eleverna kan känna sig trygga i skolan och att de kan lägga fokus på det vi arbetar med känns självklart. Frågan är om det finns ett sätt att stötta barn och ungdomar som verkar mer förebyggande och inte är beroende av att vi vuxna råkar få veta vad som hänt? 

Efter att vi i kollegiet blivit uppmärksammade på hur antalet digitala konflikter och kränkningar ökat frågade jag mina elever i årskurs 3 hur de har det på nätet. Responsen var att de spelar, chattar och har kul. De har kontakt med familjen, kompisar, släktingar och då använder de bl a Snapchat, Instagram, Whatsup, Google Meet, Facetime och Roblox. Mycket av det är förknippat med roliga situationer. Men det visar sig också att hälften av eleverna har råkat ut för någon typ av kränkning  på nätet. I de flesta fall har kränkningen kommit från någon de känner. 

Klassens svar gör mig förstås lite nedstämd. Men jag blir också, måste jag erkänna, förvånad. Vi som har jobbat så mycket med beteende på nätet i både åk 1, 2 och 3. Varför blir det då ändå så här?

Jag frågar eleverna om vi kan jobba med det här på något annat sätt än vad vi hittills har gjort? Svaren som kommer är följande: 

  • Vi skulle kanske kunna göra så att alla vi i klassen tar med oss våra mobiltelefoner på fredagar. Då kan vi gå fram en och en och berätta vad vi har gjort och vilka sidor vi har varit på under veckan. 
  • Vi skulle kanske kunna ha några spellektioner med er vuxna så ni förstår hur det går till. 
  • Vi skulle kunna prata om ännu mer om det i skolan.

Ämnet kränkningar på nätet figurerar även flitigt i både media och litteratur samt i samhällsdiskussionen i stort. En del av mig känner spontant att “hade det inte varit bättre om vi hade väntat med att introducera nätet för eleverna tills de är äldre och kan hantera det bättre? I en podcast från Internetstiftelsen “Våra barn och nätet” reflekterar Elza Dunkels, docent i pedagogiskt arbete vid Umeå universitet, över just detta. Hennes slutsats är istället att det är viktigt att barnen kommer ut tidigt på nätet och då tillsammans med vuxna. På det sättet, menar hon, kan barnen utforska nätet i en trygg miljö. När barnen väl blir äldre vill de sitta själva vid datorn. Om vi inte haft samtalen tidigare, missar vi vuxna möjligheten att stötta och vägleda.

Vi på Roslättsskolan har även berört nätkränkningar I vårt SKA-arbetet när vi har arbetat med läroplanens riktlinje under normer och värden. Läraren ska:uppmärksamma och i samråd med övrig skolpersonal vidta nödvändiga åtgärder för att förebygga och motverka alla former av diskriminering och kränkande behandling” 

Källa: Skolverket

Som bas för detta arbete har vi haft en litteraturstudie kring Skolverkets bok “Främja, förebygga, upptäcka och åtgärda” – Hur skolan kan arbeta mot diskriminering och kränkande behandling. Boken handlar huvudsakligen om kränkningar i allmänhet, men tar även upp kränkningar på nätet.  I texten betonas att kränkningar på nätet har samma bakgrund som andra kränkningar och att de är svåra att upptäcka. En annan svårighet är att eleverna inte alltid litar på att vuxna klarar av att hantera utsatta situationer. De är rädda för att förbjudas att delta i det digitala relationsskapandet. Denna aspekt märktes även i diskussionen i min klass, då en av eleverna kommenterade: -Om jag får ett konstigt meddelande på ett spel vill jag inte berätta det för mina föräldrar. Då kommer de bara att plocka bort spelet. 

I samma bok diskuteras också skolans respektive hemmens ansvar för att arbeta mot kränkningar. Här poängteras att skolan har ansvar både för att arbeta aktivt förebyggande och för att vidta åtgärder när kränkningar sker. I det främjande arbetet ska skolan arbeta för ett positivt kommunikationsklimat. 

Samtidigt som man påpekar skolans ansvar understryks att skolpersonal inte kan ha krav på sig att “ligga före” eleverna i kunskaper och erfarenheter kring det digitala. Detta är istället ett område där skolpersonal kan lära av elever. Att på detta sätt bygga upp en tillitsfull relation kan motverka elevernas ovilja att berätta för vuxna vad som händer på nätet. Möjligen gör ett sådant förhållningssätt även att tröskeln för pedagoger att närma sig frågorna blir lägre. Eleven i min klass som sa följande har alltså ganska bra koll: 

Vi barn skulle kanske kunna ha några spellektioner med er vuxna så ni förstår hur det går till.

Ytterligare något som lyfts fram i boken är vikten av att det finns vuxna närvarande där det finns möjlighet för mer informella samtal och att eleverna känner att någon “bryr sig”. Att möta upp eleverna och småprata i matsalen, på rasterna och i omklädningsrummen kan vara avgörande för att lyckas skapa förtroende som i sin tur kan leda till att eleverna anförtror sig med något de oroar sig för.  

Så hur ska vi få till ett “mjukare Roslätt”? Hur kan vårt förebyggande arbete bli mer just förebyggande, på riktigt? Kanske vore det en idé att anamma elevens förslag i inledningen. Inte nödvändigtvis så att varje elev behöver redovisa sina nätaktiviteter. Men kanske skulle man kunna ha tid för att stämma av saker som hänt på nätet, både roliga och dåliga? Att sedan tillsammans, med dessa utbyten och erfarenheter som grund, bestämma hur vi vill vara på nätet, liksom att involvera föräldrarna i detta arbete. Kanske kan man ordna en kväll där pedagoger, föräldrar och elever möts kring både det roliga och det svåra?

Under det senaste läsåret har klassen arbetat med programmen om källkritik, “Hur vet du det” och “Surfarna” från UR. I “Lilla Aktuellt skola” har eleverna lärt sig och fått diskutera t ex fake news, falska bilder och kränkningar på nätet. I vår favoritserie “Vara vänner” har dilemma kring digitala frågor tagits upp. Vår skolbibliotekarie  har haft lektioner med eleverna i källkritik och bildretuschering. I samtliga dessa diskussioner har eleverna varit väldigt engagerade och haft kloka tankar. Skolverket menar att det är viktigt att söka kunskap om elevernas sociala relationer på nätet dels i den egna gruppen men också generella kunskaper om nätanvändande. Jag tror att vårt arbete i klassen kanske har fokuserat lite för mycket på generella kunskaper och för lite på den egna gruppen.  Att göra en noggrannare kartläggning och i större utsträckning utgå från elevernas erfarenheter tror jag skulle gynna vårt arbete. Jag läser om en lärare som  t ex tillsammans med klassen har arbetat fram “klassens regler på nätet”.  Det önskar jag att vi också hade gjort och det tar jag med mig till nästa klass.

En av Roslättsskolans “hjärteregler”

Två saker i vårt främjande arbete på skolan är redan med säkerhet bestämda. Den ena är att lägga till ytterligare en “hjärteregel”. Dessa är våra värdegrundsregler som alla klasser arbetar med under läsåret och speciellt intensivt under de två uppstartsveckorna. Formuleringen på den nya regeln är inte spikad, men innehållet lyder ungefär: “På nätet säger och skriver vi trevliga saker till varandra”.

Den andra saken är nästa läsårs systematiska kvalitetsarbete, där vi kommer att att fokusera på läroplanens riktlinje att:

“i arbetet med normer och värden uppmärksamma både möjligheter och risker som en ökande digitalisering medför”.

En bonus i sammanhanget är att projektet “Nätsmart” som den centrala barn- och elevhälsan i Svedala kommun håller i som från och med nästa läsår även kommer att inkludera yngre elever.  Projektet tar upp precis de frågor kring hur konflikter över nätet påverkar våra barn- och elever, även i tidigare åldrar, som vi funderat över på vår skola samt hur vi kan hjälpas åt att tänka kring både skärmtid och hantering av de svårigheter som barnen/ungdomarna kan hamna i på nätet. Projektet kommer alltså från och med nu att rikta sig till åk 2, åk 4 och åk 7 och blir därmed ett återkommande inslag under barnens tid i grundskolan.

Med ovanstående insatser tror jag att vi kan börja vårt arbete med att skapa en bra digital miljö för våra elever. Tyvärr är vi vuxna inte alltid så bra förebilder för barnen, och kränkningar på nätet är en stor samhällelig fråga. Senast efter fotbollsmatchen mot Spanien i EM nyligen fick Markus Berg utstå nätkränkningar för att han missat en målchans. Efter att denna incident polisanmälts sa han under en presskonferens:

-Det är för framtiden och för våra barn och ungdomar som måste lära sig och få ett bättre klimat och förstå vad som inte är acceptabelt. 

Ja, förhoppningsvis kan vi tillsammans ge våra barn verktyg så att ett bättre nätklimat kan skapas och att barnen som vuxna blir “nätsmartare” än vad vi är. 

Att fundera vidare på:

  • Hur fungerar det digitala livet i din klass?
  • Hur arbetar ni på skolan med att uppmärksamma både möjligheter och risker som en ökande digitalisering medför?

 

Share Button
Om författaren

Beskrivning

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *