Göteborgsresan

För ett par veckor sedan åkte jag med min elevgrupp till Göteborg. Detta var en resa som eleverna planerade tillsammans med vår elevkoordinator och vår rektor. Resan skulle vara en belöning för att elevgruppen lyckats vända en väldigt negativ beteendespiral till en ganska positiv sådan under våren. Resan hade två syften egentligen. Det ena var att de skulle lära sig om vår värld på Universeum och det andra var att de skulle ha roligt på Liseberg. Nu menar jag ju så klart inte att det skulle vara tråkigt att vara på Universeum men den delen av resan handlade om att kombinera nytta med nöje. Den andra delen var bara nöje.

Bägge delarna av resan blev väldigt lyckade. Eleverna skötte sig väldigt bra och visade prov på stort ansvarstagande. På Liseberg höll de ständigt kontakt via telefon, så att ingen lämnades ensam. Det var helt fantastiskt att se. Varje gång jag mötte ett elevgäng, så frågade de om jag sett de andra. Om det var någon man för tillfället inte hade koll på så togs det kontakt direkt. Jättekul! Ingen ska lämnas ensam.

Inte ens personalen skulle lämnas ensamma. Jag åkte massor av attraktioner tillsammans med eleverna och det var hela tiden de som bjöd in. Det gjorde mig glad.

Den stora vinsten med den här resan var dock någonting helt annat. Den stora vinsten var de processer som startade när vi klev ombord på bussen på morgonen. Eleverna satte sig som väntat i sina vanliga grupperingar. Men efter en stund började något att hända. Helt plötsligt satt elever som normalt sett aldrig pratar med varandra tillsammans på sätet och pratade och skrattade. Och detta var inget enstaka tillfälle. Det skedde i hela gruppen. Helt otroligt! Vi i personalen hade inte gjort någonting för att detta skulle ske. Det bara skedde. Helt spontant.

Att sitta på en buss några timmar, utan möjlighet att gå iväg eller hålla sig undan kan alltså göra underverk med det sociala spelet i en grupp. Alla fick nya vänner under den resan och det måste ju vara den största vinsten. Jag har sett liknande saker ske tidigare, fast då har det varit på det individuella planet. Jag har ibland tagit en elev som det har varit mycket problem kring och kört iväg med bilen. Den första stunden är det oftast knäpp tyst. Sen börjar nästan alltid eleven att prata av sig själv. Det är precis som om tystnaden och det faktum att man inte kan försvinna ur bilen, blir förlösande för själva samtalet. Det brukar bara bubbla ur dem. Jag behöver nästan aldrig säga någonting. Jag bara kör och låter eleven prata. Efter det har vi en helt annan relation och jag har fått så mycket bra information om eleven att jag kan anpassa undervisningen och klassrumssituationen på ett sätt som passar den eleven bättre.

Två tips som kan göra underverk för elever och undervisning. Åk iväg med eleverna i en buss under några timmar. Ta en ensam elev och kör iväg i en bil under några timmar. Enkelt och förlösande på många plan.

Share Button

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *