Genus och jämställdhet, tankar ur ett klassrumsperspektiv

Ibland låter jag mina elever granska elevarbeten från någon annan klass. Uppgiften är att eleverna ska försöka avgöra om det är en pojke eller flicka som utfört arbetet. Vilka markörer ska man som elev leta efter och hur säker kan man vara på att ha rätt svar?

Elevarbete så8. Tror du det är tillverkat av en pojke eller flicka? Varför tror du så? Rätt svar ges sist i bloggen. foto: Bengt Christensson

Syftet med övningen är att eleverna ska få syn på sina egna fördomar men att man också faktiskt kan hitta drag av ”killigt” och ”tjejigt”. Jag har ännu – efter 35 år i yrket -inte haft någon tjej som har velat tillverka delar till sin moped i metallslöjden och jag har ännu inte haft någon kille som haft rosa som bärande färg i sin ytbehandling av något slöjdföremål. Så visst finns det fortfarande skillnader i tänket. Ibland av rent fysiska skäl men även skillnader i det rent estetiska. De elever som blommar ut mest i fråga om att ”pynta” sitt slöjdföremål med olika applikationer, tillbehör, ytbehandlingar är oftast flickor. Pojkarna har ibland övertaget när det gäller att få till en konstruktion på sitt slöjdföremål som håller för de påfrestningar man kan räkna med. Finns det en rädsla för att använda maskiner är tjejer mer representerade än killar.

Läromedel i träslöjd 1902, foto: Bengt Christensson

Inledningsvis lite historik som underlag för mina tankar:  Otto A Salomon var för slöjdämnet en viktig person. Han var banbrytande med sin grundsyn på slöjdandet där fokus placerades på görandet och inte på slutresultatet. Det rimmar ju ganska väl med nutida tänk fastän mer än hundra år har passerat. Vad anbelangar genustänket så var han dock fast i den tidens anda. Så här skriver han i förordet till det stödmaterial som fanns i ämnet och som – förutom just förordet – uteslutande innehåller arbetsbeskrivningar och ritningar på olika slöjdföremål:

Förord ur ovanstående läromedel, foto: Bengt Christensson

”Föreliggande arbete är i första rummet avsett för gossarne i våra slöjdskolor” (ur Nääs modellserie för pedagogisk snickerislöjd, anno 1902)

Med andra ord; flickor gör er inte besvär – ni är mindre lämpliga för denna aktivitet. Med vårt sätt att tänka nu kan man fundera över dåtidens tankegångar. Tyckte man att flickorna inte hade den fysiska styrkan att bemästra verktyg och tekniker som kräver kraft? Eller tyckte man att det fanns en intellektuell skillnad som gjorde pojkar mer lämpliga för träarbete?  Det första argumentet borde snabbt falla då den tidens jordbrukssamhälle innebar många tunga jobb utförda av kvinnor. Medan husbonden skötte husen, hästen, redskapen och jakten utförde även kvinnorna tunga sysslor typ, djurhållning, mjölkning, vård av gamla och sjuka, m.m. Förmodligen resonerade man som så att männen var bättre lämpade att slöjda i sin egenskap av sitt intellekt. Vi ska inte glömma i detta sammanhang att allmän kvinnlig rösträtt infördes i Sverige först 1921!

foto: Bengt Christensson

Vad har då hänt sedan dess?  När jag själv gick på mellanstadiet i slutet av 60-talet var det fortfarande uppdelat mellan könen. Så när som på en termin när pojkarna för första gången skulle prova på textilslöjd och flickorna skulle ha träslöjd. Lgr62 eller möjligtvis Lgr69. Jag kommer ihåg detta som nydanande. Skulle vi killar verkligen klara av att ta oss an de textila materialen? Och hur skulle de stackars flickorna ro iland med uppgiften att tillverka en hylla? De som inte kunde någonting alls om trä…..!

Hur skulle egentligen detta avlöpa?  Jo, allt gick bra, jag kom hem med min badkilt (som alla killar då skulle göra – ingen valfrihet här inte) och flickorna lyckades bra med att tillverka en hylla med förutbestämda mått innan terminen tog slut. Jag märker nu – femtio år senare – hur formad jag då var av den tidens anda och de normer som gällde då. Inte anade jag då att jag skulle undervisa i slöjdämnet och att flickor och pojkar skulle jobba under precis samma förutsättningar och att flickorna generellt skulle prestera på en nivå minst lika hög som pojkarnas i träslöjd- metallslöjden.

Tillbaka till nutid. Hur formade är eleverna i sitt genustänk av sin hemmiljö och av sin omvärld. Vem är det som bygger en altan där hemma? Vem är det som syr i en knapp som är på väg att lossna?  Givetvis är inte svaret entydigt även om många gamla levnadsmönster lever kvar. Barriärerna bryts men det tar sin tid. För min del tycker jag att de yngre eleverna överlag är ganska ”openminded”. Jag kan där känna en elevattityd som går ut på att det är egalt om det är en kille eller tjej som ska utföra en viss uppgift, tillverka ett visst föremål, ta sig an ett tyngre jobb eller välja att göra en komplex uppgift med många utmaningar. Däremot kan jag skönja dragning åt det traditionella genustänket med tilltagande ålder.

foto: Bengt Christensson

En annan fråga är hur jämställt går det att få och hur könsneutralt vill vi ha det? Är målet och sinnebilden för vår strävan att ta bort alla markörer som indikerar manligt eller kvinnligt? Eller är vi nöjda med att vi erbjuder förutsättningar som är lika oavsett kön? Om detta sen leder till att killar väljer som killar traditionellt alltid gjort och tjejer likaså, är vi nöjda då? Hur mycket ska vi in och styra och hur stor frihet ska vi här ge åt våra elever?

 

Om vi tar exemplet att man väljer slöjdart i så9.  När man från så3 till så8 varit tvungna att ha lika mycket textilslöjd som träslöjd, är det då rimligt att man får välja i så9 även om det skulle resultera i en nästan ren tjejgrupp på textilslöjden och en lika ren killgrupp på träslöjden? Ska valfriheten gå före det faktum att flera års undervisning på samma villkor borde genererat ungefär lika många flickor som pojkar i de båda slöjdarterna?  Och hur tolkar jag i så fall detta val? Har jag misslyckats i min undervisning, eller är elever ”offer” för hur samhället i stort fungerar och som formar dessa elever till att välja traditionellt.

Eleverna på Klågerupskolan får i nuläget inte välja men vi försöker hitta former skulle kunna möjliggöra val i så9. Förutsatt att det bildas grupper som är könsmässigt jämbördiga. När vi jobbade efter Lpo94 och det var uttalat att eleven skulle få välja slöjdart mot slutet av sin skolgång hade jag några grupper med likvärdigt antal pojkar och flickor. De flesta grupper dominerades dock av pojkar med ett inslag av 2-3 flickor. Ett par gånger hade jag också rena killgrupper. Jag upplevde ofta att grupptrycket vägde tyngre än möjligheten att göra ett individuellt val byggt på eget intresse. Detta bekräftas av slöjdläraren Erik Sigurdsson som forskat som doktorerat i ämnet ”Slöjd ur ett genusperspektiv”. Han lyfter just denna problematik i sitt föredrag på slöjdbiennalen i Linköping: UR Samtiden Slöjdbiennalen 2014 Slöjd och genus

foto: Bengt Christensson

När han summerar sina forskningsresultat visar det sig att ju större valfrihet eleven får, desto lättare är det att falla tillbaka i traditionella könsmönster. Han ser kön som en viktig identitetsfråga inom ämnet. Han belyser också en paradox från nationella utvärderingen 2003: En övervägande del av lärarkåren tycker att slöjdämnet bidrar till ökad jämställdhet. Detta låter ju bra men utvärderingen visar också att eleverna – när möjlighet ges – gör könsbundna val. Dessa åsikter/val rimmar illa med varandra!

Läs också gärna om hur man jobbat på en skola i Falun under rubriken Utan val blir slöjden neutral.

Ibland hör man mammor till elever som nu går på skolan framhålla att de föredrog träslöjd under sin skoltid. Mera sällan hör man pappor säga samma sak. Vad är anledningen? Tas det som självklart att man som kille tyckte om träslöjden, så självklart att det inte behöver nämnas? Finns det på motsvarande sätt pappor som delger för textilläraren att man gillade textilslöjd bäst? Hur värderar föräldrar de båda slöjdarterna inför sina barn? Frågorna är många, svaren inte givna men intressanta att diskutera.

Hur agerar jag då själv som förebild för mina elever? Ambitionen är god men är jag på alltid på min vakt? När jag som lärare exempelvis visar hur man hanterar en skruvdragare för mina mellanstadieelever vill jag höra mig för vilka förkunskaper som finns. Att som lärare då formulera sig på ett könsneutralt sätt borde vara en lätt match. Ändå kan det – om man inte tänker sig för – vara det lätt att formulera sig fel.  Som när jag hör mig själv fråga klassen finns någon liknande skruvdragare hemma i pappas verktygslåda. Detta för att i samma ögonblick inse mitt misstag och vilka värderingar jag överför till mina elever genom att formulera mig fel.

Att föra en diskussion på ett högre plan sett till hur vi själva i egenskap av slöjdlärare lever som vi lär, ja då kan det bli svårt. Det finns idag år 2017 ytterst få textillärare. Någon handfull enligt uppgift. Däremot är det inte ovanligt med kvinnliga lärare i trä-metallslöjd. Redan på tidigt 80-tal när jag gick min utbildning fanns det kvinnligt inslag i flera av utbildningsgrupperna.

För att summera så tycker jag vi har kommit en bit på väg men det återstår mer att göra.

  • Det är viktigt att ha arbetsområden som inte missgynnar något kön. Sen måste det vara upp till varje elev att inom ramarna välja tillverkningsobjekt.
  • Vidare anser jag att det är ytterst viktigt hur du formulerar dig i din kontakt med din elevgrupp. Att som pedagog vara könsneutral i all elevkommunikation låter ju enkelt men kräver sin utövare.
  • Det är också viktigt att ha övningar där eleverna får syn på sina egna fördomar.
  • Sen är det ju aldrig fel att som pedagog vara en god förebild.

Med detta för ögonen äntrar jag slöjdsalen, tar mig an min elevgrupp och hoppas komma en bit till i jämställdhetsarbetet!

Till sist; Gissade du på bilden överst?  Det är en flicka som tillverkat svepasken med rutig botten!

Att diskutera:

  • Hur jobbar du för att flickor och pojkar ska få samma förutsättningar i klassrummet?
  • Vilka fallgropar finns det och hur gör man för att undvika dem?
Share Button

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *