Fullt fokus under varje sekund!

Utgångspunkten för den här texten är en lärares eviga frågeställning: Hur ska jag få ännu fler elever att lära sig ännu mer? Den frågan har förstås så många svar att det blir oöverblickbart och därför är det också en spännande fråga att arbeta utifrån. Om jag ska försöka samla ihop de faktorer som jag tror har störst betydelse så skulle det nog bli arbetsro, genomtänkt planering (där ämnesdidaktisk kompetens förstås är en förutsättning), anpassningar, samt time-on-task, dvs i hur stor utsträckning läraren kan få varje elev att ägna sig åt lärande under de lektionsminuter hen har till sitt förfogande. Det sistnämnda har jag skrivit om tidigare här och här, och detta ska också denna text handa om, men nu gäller det matematik i årskurs 1.

Maximal aktivitet

I årskurs 1 är matematiken fylld av detaljer. Det är nu grunden ska läggas och verktygen ges, så att eleven kan förstå och ta till sig matematikundervisningen under många år framöver. En del elever vet vid skolstarten inte hur en sjua ser ut så det gäller att börja från början. Samtidigt vill jag ju att vi ska kunna gå framåt i så snabb takt som möjligt. Som lärare har jag alla möjligheter att lyckas med detta. Det är jag som väljer material, upplägg, metod, osv. Vilka krafter har jag då emot mig? Ja allt som kan ta fokus från matematiken, skulle jag säga. Det kan vara allt ifrån en pratig bänkgranne eller något som händer utanför fönstret, till trytande ork och koncentration. För mig gäller det att hålla varje elev sysselsatt med matematik från sekunden lektionen startar tills den tar slut.

De moment som för eleven handlar om att träna sig i att utföra olika räkneoperationer eller i att använda begrepp eller liknande, fungerar oftast bra, dvs eleven sysslar med det jag vill att hen ska syssla med under de minuter jag avsatt till detta. Det kan handla om att göra uppgifter i matteboken, spela ett huvudräkningsspel med en klasskamrat, göra en muntlig paruppgift eller lösa ett matematiskt problem enskilt eller i par. Visst finns det elever som sätter i system att gå och vässa pennan eller gå på toaletten när bokräknandet blir för tråkigt, men det går att lösa, till exempel genom att bygga in belöningar i systemet: ”När du är klar med de uppgifter jag tilldelat dig kan du hämta din dator och välja ett mattespel där”.


Utmaningen

De delar som handlar om ny input, att skapa förståelse och demonstrera tillvägagångssätt, är däremot en större utmaning ur ett time-on-task-perspektiv. Det som fungerar allra sämst upplever jag är klassiska genomgångar på tavlan, där jag slänger ut korta frågor och eleverna får räcka upp handen för att svara. Under dessa moment är flera elever passiva, några förmodligen någon annanstans i tanken. Detta kan säkert bero på flera saker. Några spekulationer:

  • Några tycker det är tråkigt att bara sitta still och lyssna
  • Några tycker det är svårt och tänker då hellre på annat
  • Några lär sig mer eller mindre omedvetet att de inte är ”de som brukar räcka upp och svara på frågor i klassen”.

Det här är farligt. Moment som finns i min planering för att skapa förståelse, blir ineffektiva och går kanske vissa helt förbi. Om det stämmer att det har något att göra med känslan av att det är svårt, är det dessutom ”fel” elever som zoomar ut.

Varför finns då dessa moment i min undervisning? Ett enkelt svar skulle kunna vara att jag själv undervisats så i halva mitt liv och att det därför sitter i ryggmärgen. Så här kan det se ut: Jag skriver en uppgift på tavlan och säger: ”Om vi tänker oss att ni stöter på en sådan här uppgift, hur börjar ni då? Ca 6-7 av 25 elever räcker upp handen snabbt. Jag väntar några sekunder, men ger sedan frågan till en av de 6-7 som tror sig veta vad jag är ute efter. Därefter ger jag eleven respons på svaret och fortsätter.


Varför frågor egentligen?

Vad är egentligen mitt syfte med frågorna jag ställer till klassen? Det måste jag erkänna att jag inte är helt på det klara med. Jag skulle ju faktiskt kunna stryka dem och bara säga: ”Den här typen av uppgifter kommer ni att stöta på i matteboken om en stund. Nu ska jag visa er det ni behöver kunna för att lösa dem” eller kanske ”Den här typen av uppgifter kommer ni att stöta på idag. Nu vill jag att försöker lösa dem och gärna också ritar eller skriver hur ni löser dem, så diskuterar vi era lösningar om en stund”.

Båda alternativen är förmodligen bättre och mer effektiva än ursprungsscenariot med frågorna till klassen. Så varför ställer jag dessa frågor? Tja, kanske för att jag vill skapa mig en uppfattning av hur många som hänger med och förstår. 25 händer i luften innebär att jag kan gå vidare. 2 händer innebär att jag måste jobba hårt. Ett annat skäl kan vara att det ger mig en känsla av att jag och mina elever har en dialog kring ämnesinnehållet. Tyvärr är detta bara en illusion. Jag och mina elever har nämligen inte en dialog kring ämnesinnehållet. Jag har en monolog där jag ibland pausar och låter totalt sett en minoritet av klassen fylla i några ord och det är jag som väljer vilka. Under tiden sitter en majoritet av klassen passiv. Kanske lyssnar de, kanske inte. För några elever är det sannolikt bortkastad tid och detta ger mig ingen ro. Så har vi då äntligen kommit till den centrala frågan: Hur kan jag förändra min planering så att jag skapar en undervisning där alla elever riktar sig uppmärksamhet på matematik under samtliga lektionsminuter jag har till mitt förfogande?

Här är några metoder jag använt med framgång i min etta:

Genomgång med skrivtavlor

I stället för att bara låta eleverna sitta och lyssna på min genomgång, aktiverar jag dem genom att ställa frågor eller ge dem små uppgifter som de får besvara med hjälp av sin skrivtavla. Fördelar: Eleverna kan inte tänka på annat, utan ”tvingas” fokusera på matematik. De tycker dessutom det är roligt. Nackdelar: Det krävs en noggrann och metodisk introduktion för att få skrivtavlan att fungera som metod i en årskurs 1. När denna väl är avklarad och man varit enormt tydlig med hur man tänkt sig att eleven ska använda tavlan, är den ett utmärkt verktyg.

 

Gudrun Malmers räkneväskor  (och liknande konkret material)

Dessa kan förstås användas som hjälpmedel vid enskilt arbete också, men de fungerar utmärkt vid genomgångar. Jag visar steg för steg hur talsystemet är uppbyggt eller hur man kan ta sig an en viss typ av räkneoperationer och eleverna gör likadant med sitt material på bänken. Därefter lyfter jag undervisningen mot större abstraktion och utelämnar det visuella stödet på tavlan och nöjer mig med siffror. Eleverna använder fortfarande materialet för att lösa uppgifterna. På så sätt får jag snabbt en överblick över hur många som förstått och vilka som behöver stöd. Dessutom fungerar materialet som visuellt stöd för eleven och det gör matematiken mer begriplig för många.

 

”Pröva er fram så diskuterar vi sedan”

Denna metod har jag egentligen redan beskrivit. Eleverna får, enskilt eller i par, lösa en uppgift och gärna visa hur de gått tillväga, innan jag samlar ihop klassen igen och så diskuterar vi lösningar tillsammans. Här kan läraren med fördel gå runt och se hur eleverna arbetar för att sedan börja diskussionen med de som bara kommit en bit på vägen eller de som använt en fungerande men inte så effektiv metod, för att sedan ”bygga uppåt” med alltmer effektiva eller avancerande strategier. Viktigt att hela tiden visualisera elevernas lösningar på tavlan, så att det inte bara blir ett myller av ord och prat. (Just diskussionen är ju nämligen ett moment där det finns risk för att några elever börjar fokusera på annat).

 

Frågor som aktiverar alla

Om jag inte har tillgång till skrivtavlor eller genomgången är för kort för att det ska vara lönt att dela ut och samla in dem (samt tillhörande pennor och papperstussar förstås), kan jag ibland använda mig av andra sätt för att få svar från alla. En möjlighet är att t.ex. ställa en fråga och skriva fyra svarsalternativ på tavlan. Därefter får alla elever räcka upp det antal fingrar som motsvarar det svar de vill ge. Har man tillgång till datorer finns det gott om digitala verktyg för att aktivera alla. I moment som är tänkta att vara korta upplever jag dock att det sällan är värt att släpa fram datorerna. Eleverna är inte så vana än och det kan ta lång tid för en del elever att först hämta datorn, därefter logga in och hitta rätt verktyg. När alla väl hunnit dit finns risken att datorn erbjuder lite väl många möjligheter och att det då inte blir lika spännande att lyssna på vad det är läraren står där framme och babblar om. Jag tycker nog att datorn lämpar sig bättre för lite längre moment av enskilt arbete.

 

Genom att byta ut genomgångar på tavlan där elever får räcka upp handen och svara på relativt endimensionella frågor, mot ovanstående metoder har jag fått större aktivitet hos alla elever och förhoppningsvis leder det till att jag inte tappar några elever redan under deras första skolår. Matematiken är som sagt fylld av detaljer och för dem som missar några av dem blir uppförsbacken allt brantare.

 

Att diskutera

  1. Vid vilka moment i din undervisning riskerar elever att bli passiva?
  2. Vad kan du som lärare göra för att maximera elevernas time-on-task?
Share Button

One thought on “Fullt fokus under varje sekund!”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *