Från tråkiga krumelurer till historisk teater

Jag brukar försöka undvika att inleda lektioner med att säga “Idag ska vi läsa”. En bild, en utmanande frågeställning, ett provocerande påstående eller en kort aktivitet fungerar ofta bättre för att väcka elevernas intresse. Men förr eller senare blir det ändå min uppgift att meddela eleverna att “det här ska vi läsa vidare om nu” och det meddelandet möts ofta av tunga suckar. Varför tar det emot så att läsa? Och vad kan en lärare göra åt saken?

Först och främst: Det är inte alla som suckar. Det finns de som gillar att läsa och det finns de som inte har något emot det, men det är oroväckande många elever som visar motstånd mot själva aktiviteten läsning, alldeles oavsett innehåll. En rätt given förklaring är Youtube och de digitala skärmarnas intåg. För många elever är Youtube en stor och självklar del av varje dag och en sysselsättning som att läsa serietidningar har inte alls samma spridning idag som det hade när vi växte upp. Rörlig bild kräver mindre ansträngning än läsning och vi vuxna kan sucka och stöna över detta, men många av oss lockas också av det visuella.

En annan tänkbar förklaring är att det är skolan själv som, utan att vara medveten om det, tagit död på elevernas potentiella läsintresse. Med utformningen av kunskapskraven i Lgr 11, samt resultatfixeringen som följde i spåren av PISA-undersökningarna, har säkert medverkat till att skolan alltför mycket kommit att bli ett träningsläger i läshastighet. Det är svårt att se hur någon elev ska upptäcka glädjen och spänningen som en bra läsupplevelse kan innebära, genom att få höra: “Nu är det dags för lästräning”. Jag har själv aldrig hört talas om någon vuxen som sagt: “Nu ska jag sätta mig i soffan och få veckans lästräning avklarad”. Det är liksom inte därför vi läser.

 

Tråkiga krumelurer

För mig som älskar böcker är det ibland svårt att förstå elevernas motvilja, men nyckeln till förståelse kanske är att inse att texten för läsovilliga elever ännu inte är något annat än en text. För mig blir texten snabbt färgsprakande bilder, människor, tankar, känslor och drama. För vissa elever är det kanske bara ett vitt papper med en massa tråkiga svarta krumelurer på. Tänk dig att du fick ett papper framför dig med rad efter rad av siffror. Jag föreställer mig att texter kan te sig ungefär så för dessa elever.

 

Pedagogens roll

Då blir det tydligt vad som är min roll. Jag har ett rum, ett gäng elever och en text. Om jag bara säger “Varsågoda och läs” har jag

Fantasy Stories Fee Book Fairy Tales Magic

egentligen också sagt: “Här behövs inte jag”. Min roll som pedagog blir alltså att visa för alla i rummet hur texten kan förvandlas till färger, bilder, människor, tankar, känslor och drama. Det är min uppgift. Så hur gör jag?

 

Från tråkiga krumelurer till historisk teater

När vi läste om Medeltiden var det tydligt att en del elever tilltalades av historieämnet, medan andra inte gjorde det och det är ”de andra” vi vill åt här. Att högläsa en text om Hansan tillsammans gjorde inte att de ointresserade vaknade till. Men att högläsa en text om Hansan tillsammans och göra pauser i texten för att spela upp det vi läst blev succé! Så fort vi kom till ett stycke som skulle kunna dramatiseras pausade jag läsningen och plockade fram några elever till tavlan. Där fick de sina roller och så spelade de upp det vi just hade läst. De fick ingen tid att förbereda sig, utan det skedde ganska spontant. Första och möjligen andra lektionen fanns det elever som var nervösa eller ovilliga att spela teater inför klassen och några hade svårt att ta det på allvar, men vilket nytt pedagogiskt grepp fungerar perfekt första gången? Snart förstod alla både syfte och förväntningar och det hela utvecklade sig till ett mycket uppskattat inslag i undervisningen. Jag började nu inför lektionerna att läsa texterna med nya glasögon. Vilka delar av berättelsen kan vi dramatisera? Hur kan vi levandegöra och skapa tydlighet och mening här? Efter en lektion om Kalmarunionen eller om Stockholms blodbad där eleverna hade fått agera sig igenom texten, kunde ALLA återge innehållet och när jag dagen efter frågade klassen ”Vad lärde vi oss igår?” hade jag en skog av uppsträckta händer framför mig.

 

Fler sätt att levandegöra text

Det finns naturligtvis massor av sätt att förvandla texten till en upplevelse, till något levande och greppbart för eleverna. Man kan ha diskussioner, koppla texten till egna tankar och erfarenheter, stötta texten med tankeväckande bilder, låta eleverna göra bilder, ha kreativa skrivmoment kopplade till texten, osv. Allt som kan få de svarta krumelurerna att förvandlas till något meningsfullt i elevens huvud är bra! Huvudsaken är att eleven, när hen lämnar lektionen, inte tänker: ”Idag har vi läst” utan i stället: ”Idag har vi läst om DET HÄR!”

 

 

Att diskutera:

  1. Finns det en risk att fokus på färdighetsträning i undervisningen skymmer textens innehåll och budskap?
  2. Hur gör du för att skapa mening, förståelse och intresse kring texter ni läser?
  3. Kräver olika texttyper olika metoder?
Share Button
Om författaren

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *