Formativt förhållningssätt – stön? Nej, tips, råd och rön!

I mitt förra inlägg skrev jag om Anna Tebelius Bodins undersökningar om hur elevens hjärna fungerar i ett klassrum. Jag vill absolut skriva mer om hennes arbete men kommer den här gången att  ta fasta på en annan föreläsares syn på symbiosen lärare-elev. Kunskapsinhämtning sker med såväl hjärna som hjärta, och Bjarne Engström har ett och annat att säga om detta.

Den 21 november 2016 hade vi på Naverlönnskolan en kompetensutvecklingsdag huvudsakligen kring formativ bedömning. Märk väl skillnaden i formuleringarna ”formativt förhållningssätt” i rubriken och ”formativ bedömning”. Förstelärarna på vår skola ansvarar för de flesta KU-dagarna och innan vi börjar planera, pejlar vi läget vad som känns angeläget och aktuellt för kollegiet. Trots att formativ bedömning som term och företeelse har sjunkit in hos oss, finns det ändå behov av kollegialt utbyte och fördjupning. För att skapa bra förutsättningar för dagen hade två av våra fem förstelärare möjlighet att gå på en föreläsning, min kollega Rickard och jag och det är denna föreläsning jag vill skriva om idag.

Bjarne Engström är lärare i SO och svenska i Fagersta kommun och numera förstelärare i formativ bedömning. I sin första bild introducerar han dock kvällens tema som ”Formativt förhållningssätt – från planering till bedömning”. Jag reagerade på detta och fick snabbt bekräftat att Bjarne Engström i mångt och mycket tänker som jag. Han kan, och i mitt tycke bör, inte bortse ifrån kombinationen medmänsklighet och bedömning. Han inleder med några minnen från sin egen skoltid, berättar om ”klump i halsen”, ”rädsla att bli bedömd” m.m. Vad han är ute efter i sin föreläsning är hur man får en ängslig, orolig människa (elev) att våga tro på sig själv.

Innan jag fortsätter, får ni här samma fråga att besvara som vi fick. Såväl svaret som varför jag ställer den kommer lite senare.

Vem av följande statsministrar har suttit längst vid makten?

a) Tage Erlander
b) Per Albin Hansson
c) Olof Palme
d) Göran Persson

Bjarne började sin föreläsning med att skapa en ”Answergarden” (för dem som inte vet vad det är, är det ett kul och användbart program i vilket alla deltagare kan skriva sina svar och där de svaren som nämns av flest deltagare blir större i teckensnitt än andra svar på skärmen) där vi fick skriva in det ordet som vi ansåg mest relevant i samband med ”formativ bedömning”. Olika svar dök upp (helhetsbedömning, bekräftelse, tydliga mål, feedback m.fl) men det största ordet av dem alla var ”framåtsyftande”. Och det är väl lite pudelns kärna. Hur bedömer man så att eleven vet vad som måste bli bättre? Hur uttrycker man sig? När gör man detta? När arbetet är inlämnat eller innan? När och hur ofta ger man feedback? Hur? När det summativa betyget i slutet på terminen kommer, ska det formativa arbetet med eleven ha bäddat för elevens bästa möjligheter (ni vet Vygotskys proximala utvecklingszon).

Här kommer några Engström-tips:

Rättning av ett elevarbete – att bedöma:
1. Vad har eleven lyckats med?
2. Vad skulle den kunna utveckla?
3 Vad skulle man kunna planera för aktiviteter för att utveckla en elevs förmågor?

Feedback: Återkoppling efter elevens förmåga
Rubriker att hålla sig vid:
1. Utifrån vad som står i uppgiften har eleven lyckats med följande
2. Utifrån vad som står i uppgiften har eleven inte lyckats med följande
3. Eleven kan utveckla följande områden
4. Eleven kan lyckas med det genom….

Bjarne Engström lånar följande aforism av föreläsaren Bob Stake – jag gillar den:

”När kocken smakar av soppan, är det formativt.
När gästen smakar av soppan, är det summativt.”

Här kan ni med fördel titta på den lilla filmen om Austin’s Butterfly.

En hel del feedback, kamratstöd, goda råd och tappra försök ligger mellan den första och sista fjärilen. Tänk om Austin endast hade fått ett försök.

Engström är noga med att framhäva Läroplanens intentioner  gällande förståelse och medmänsklighet (Lgr11, sid 7). Åter aktiveras vi deltagare:

Vilka ledord är viktiga för oss? Vad behöver eleverna utveckla inför framtiden? Vad gör vi idag för att få eleverna att bli det som vi tycker är viktigt? Vad skulle vi kunna göra?

Här är orden just vår deltagargrupp under några minuter samlade på en tavla (mina och min kollega Rickard Hellstrands förslag är markerade med *), sen fick vi rangordna våra ledord med tre prioriteringar. Så här valde vi:

*empati, *vilja, *drivkraft, *eldsjäl, *ansträngning, *leva i nuet, *tålamod, *små steg, sakta farten, allmänbildad, kommunikativ, nyfiken, ödmjuk, tolerant, humoristisk, förändringsbar, flexibel

1. drivkraft
2. små steg
3. fånga dagen; leva i nuet

Bjarne Engström sammanfattar helt enligt min melodi:

”Formativt förhållningssätt går bortom bedömningen av kunskap, den letar sig in i elevens väsen och formar den till en bättre människa, inte bara en bättre elev.”

De ovanstående orden hade utgjort en fin avslutning, men en liten sak återstår ju, naturligtvis följd av en liten slutkläm. Statsministern?

Rätt svar: Tage Erlander (hela 23 år)

Svarade du rätt? Yippie! Men här kommer knorren:

”Vi älskar när vi har rätt.
Vi lär oss mer när vi har fel.”

Att diskutera:

  1. Är det skillnad mellan formativt förhållningssätt och formativ bedömning?
  2. Hur går det på din arbetsplats med såväl diskussionerna som det kollegiala stödet runt formativa arbetssätt?
  3. Vad är ditt första steg till att utveckla ditt formativa förhållningssätt (ytterligare)?
Share Button

En reaktion på “Formativt förhållningssätt – stön? Nej, tips, råd och rön!”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *