Fördela ordet och begränsa samtalen

Jag undervisar nu återigen i en årskurs ett och alla vi som någon gång gjort det vet hur mycket barn i den åldern har att berätta och även visa för delen. Det finns mängder av saker att berätta och man skulle kunna lägga i princip hur mycket tid som helst på att lyssna på eleverna.

När jag var ny i yrket gjorde jag just det, ägnade mycket tid åt att låta alla berätta och jag hade svårt att avbryta eleverna. De blev ju så besvikna om de inte fick berätta! Jag tyckte också det var jobbigt när eleverna med tårar i ögonen kom fram och sa – Men varför tog du inte mig? Jag ville också berätta! Eller när de suckade djupt då jag sa att nu hinner vi inte fler så ta ner era händer.

Att lyssna, fördela ordet och låta alla elever komma till tals är en av lärarens uppgifter. Men att ta till vara på lektionstiden och hålla fokus på ämnet är också en lärares uppgift. På ett bra och respektfullt sätt gäller det att hitta en balans däremellan. Det är också ur en demokratisk synvinkel viktigt att vara medveten om vilka som alltid pratar och vilka som sällan gör det. Vad sägs? Och hur lyssnar man till varandra?
Jag har med åren kommit fram till olika sätt att fördela ordet och begränsa samtalen och tänkte här dela med mig av några av mina tillvägagångssätt.

På tavlan i klassrummet sitter två bilder som jag  använder mig av för att synliggöra vad som gäller. Det är ett frågetecken och en samtalsbild. De signalerar till eleverna vad som gäller för dagen. Om frågetecknet sitter uppe, vilket det alltid gör, betyder det att man får ställa frågor om dagens innehåll när vi gemensamt gått igenom dagens schema. I början av årskurs ett är det svårt att skilja på vad som är en fråga och vad som är att berätta något så man får träna i början och vara tillåtande till att det blir fel. Om samtalslappen sitter uppe får man berätta saker. Då väljer jag lite olika tillvägagångssätt för att fördela ordet.

I bland går vi laget runt. Då får alla chansen att säga något. De som inte vill har rätten att säga pass. Ibland släpper jag ordet fritt och de som vill berätta något räcker upp handen. För att inte nya händer ska räckas upp om och om igen brukar jag efter en stund säga att nu är det elev A, B och C kvar och sen avslutar vi pratstunden. Då vet eleverna vad som gäller och behöver inte bli besvikna över att inte få ordet fast man räckte upp. Annars är det ofta hänt att om ett skadat husdjur eller ett besök på lekland kommer på tal åker alla 25 händerna upp i luften igen och då tenderar pratstunden att äta upp lektionens tänkta innehåll.

Vid vissa samtalstillfällen låter jag eleverna först berätta för sin kompis bredvid. Då får de några minuter att berätta för varandra och sedan låter vi slumpen på något sätt avgöra några par som får dela med sig till klassen. Jag upplever att eleverna köper det eftersom de alla har fått berätta först och sedan väljer slumpen och det känns rättvist.

Ytterligare ett sätt är att låta några elever, som jag slumpvis valt ut, berätta.  När eleven som blev vald berättat kan man enkelt skapa delaktighet genom att fråga – Är det fler som sett den filmen som Lea berättade om? Räck upp handen om du också sett den! Är det någon som skulle vilja se den men inte gjort det än?  Om någon åsikt delats kan man be alla som håller med räcka upp handen och de som inte håller med räcka upp därefter. På så sätt blir många delaktiga men det blir inte ett evighetssamtal som ändå tenderar att sluta med besvikna elever som inte fick berätta allt de hade velat. Jag brukar också vara tydlig med att man gärna får berätta på raster och i matsalen om det var något annat man gärna ville berätta men som inte hanns med.

Till sist vill jag också ge tipset att vara konsekvent med att inte låta någon prata rakt ut och ta ordet från någon annan. Det kan tyckas självklart men även nu efter många år i yrket faller jag dit då och då. Det är så lätt hänt om någon elev på ett smidigt sätt inflikar kloka kommentarer och frågor som fördjupar eller ger skjuts åt något som sagts. Men enligt mig är det på bekostnad av någon annans talutrymme och det är inte att följa de regler som vi tillsammans satt upp i klassen. Därför försöker jag vara noga med att markera när någon pratar rakt ut.

Elevernas berättande är ett av alla inslag som behöver få ta tid i klassrummet. Men vad mer låter du ta tid? Jag har skrivit ett tidigare inlägg med rubriken Har du koll på tiden? Där skriver jag om att synliggöra och reflektera över tiden i klassrummet. Läs gärna mer där!

Att diskutera

  • Hur fördelar du ordet i ditt klassrum när många elever har mycket att berätta? Hur mycket tid låter du elevernas berättande ta?
Share Button

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *