Ett fall och en lösning

Att träna eleverna i att reflektera över sitt eget lärande har länge varit en viktig sak för mig. När de på egen hand kan bedöma sig själva, avgöra vad som varit svårt och vad som varit lätt, samt sätta ord på vad de lärt sig och vad de behöver träna mer på, har de också goda möjligheter att lyckas i sitt framtida lärande, tänker jag. Därför har jag från och till varit frustrerad över att jag (och därmed mina elever) ibland fastnar i gamla mönster när det ska reflekteras. Härom veckan hittade jag dock en ny väg som fungerade!

Självreflektion är ett sätt att aktivera eleverna till att äga sitt eget lärande, för att använda BFL-språk. Nyckelstrategi 5, om man så vill. Men att hitta metoder som verkligen ger effekt och hjälper eleverna att komma åt det jag vill komma åt, har varit en riktig utmaning för mig. Varje fredag låter jag eleverna skriva reflektionsbok (eller veckobok som vi kallar den). Då väljer jag ut några moment från veckan som gått och ger eleverna i uppgift att reflektera över dessa utifrån givna frågeställningar. Syftena har varit två: Dels vill jag få eleverna att fundera över hur de lär sig, vad de lärt sig, vad som varit lätt respektive svårt, samt vad de varit nöjda med, och dels vill jag att de ska ta hem boken över helgen så att deras föräldrar kan få läsa om vad de gjort i skolan och kanske inleda en diskussion med eleven om skolan och lärandet. Hur det gått med syfte nummer två har jag ingen större koll på, men med syfte nummer ett har det ärligt talat gått sådär. Jag fastnar lätt i standardfrågor som ”Vad har du lärt dig?” och ”Vad har varit svårt?” och som man frågar får man svar. I takt med att veckorna har gått, har eleverna lärt sig känna igen frågorna och uppfunnit slentrianmässiga, generella och intetsägande svar som ”Jag har lärt mig mer om…” och ”Inget har varit svårt” eller möjligen ”Det var lite svårt med samarbetet i min grupp”. Jag har försökt komma åt detta problem på en rad olika vis, bland annat genom att utnyttja andra nyckelstrategier: Jag har låtit eleverna skriva i reflektionsboken direkt efter den aktivitet de ska reflektera över, i stället för på fredag eftermiddag. Jag har låtit dem sitta i smågrupper och hjälpas åt med sina reflektioner (nyckelstrategi 4) och jag har låtit dem reflektera mot de mål eller kunskapskrav vi arbetat mot (nyckelstrategi 1). Inget av detta har dock resulterat i den kvalité jag är ute efter.  När jag härom veckan satt och läste igenom vad eleverna skrivit i sina veckoböcker, fick jag nog. Det blev tydligt för mig att om jag inte gör någon förändring, kommer denna aktivitet att helt tappa sin mening.

ReflektionsmallI samband med en diskussion i matematiklyftet fick jag så en idé. Vi har provat att dela in lektionerna i olika faser: återkopplingsfas, presentationsfas, idéfas, lösningsfas, redovisningsfas och reflektionsfas. Genom att skriva upp dessa olika faser och ge eleverna i uppgift att reflektera över vad som skedde i de olika faserna, skulle eleverna få en struktur som stöttade dem i deras tänkande. Jag hade en besvärande känsla av att det här med skrivandet stod i vägen för många elevers reflekterande. Det var ju tänkande jag ville åstadkomma, inte skrivande i första hand. Därför skapade jag ett reflektionsformulär där jag skrev ut de olika lektionsfaserna med en tom ruta efter varje (se bild). Sedan lät jag, direkt efter problemlösningslektionen, eleverna markera den fas där de förstod problemet med ett F (F som i Förstod). Plötsligt fick jag en massa händer i luften: ”Får man skriva F på mer än ett ställe?”, ”Får man skriva en kommentar också?”, ”Vad gör jag om jag fortfarande inte förstått?”. Jag hade med mycket små medel brutit slentrianskrivandet! Stärkt av detta gick jag vidare: ”Sedan kan ni skriva ett S i den fas där ni stötte på svårigheter”, föreslog jag. ”Får man skriva S på mer än en fas?”, ”Om man inte stötte på några svårigheter då?”, ”Får man sätta L där man tyckte det var lätt också?” blev reaktionerna. Nu hade vi plötsligt en givande diskussion om lärande! Givetvis lät jag eleverna sätta L där det varit lätt. Någonstans här slog det mig att det här inte bara skulle fungera som träning i reflektion, utan också som utvärdering av min undervisning. Nu skulle jag kunna få syn på var och när under lektionen som förståelsen skapades, vad som varit lätt (kanske för lätt?) och vad som varit svårt. Utifrån detta skulle jag kunna få syn på vad i mitt upplägg jag ska ta fasta på i fortsättningen och vad som bör förändras eller förtydligas. Av bara farten lät jag dem också skriva ut ett R för den fas som varit roligast och ett T för den som varit tråkigast (de allra flesta tyckte presentationsfasen var tråkigast – ännu ett skäl att inte ägna sig åt förmedlingspedagogik i onödan!).

Det här var en metod som gav mersmak. Den genererar tänkande och allt som genererar tänkande är bra. Jag kommer att fortsätta med den och kanske också försöka utveckla den (det skulle t.ex. vara intressant att se vad som händer om jag ber eleverna ge förslag på förändringar i lektionen). Med dess dubbla syften kommer den förmodligen att bli värdefull både för mig och mina elever.

Share Button
Om författaren

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *