Att starta efter en lång sommar utan att eleverna blir uppmanade att berätta om sitt sommarlov är inte det lättaste. Jag hade beslutat mig för att låta bli att fråga mina elever om deras sommar när läsåret drog igång i år. Min inspiration kom bland annat från min kollega Frida Celander och bloggen Ordklotet. Med en bild som utgångspunkt skrev hennes elever dikter. Jag ville också prova att starta i en bild som var sommar för mig. Några av frågorna jag ställde mig var; Kan bilden inspirera mina elever att utveckla sitt språk? Kan en bild inspirera eleverna att prata om sommaren eller något annat utan att någon känner sig utanför?

Jag visade bilden till dikten Små krokiga vägar. Vi började med att titta och diskutera vad vi såg. Jag upptäckte då att mina elever var duktiga på att se detaljer, speciellt några elever som vid andra tillfällen har svårt att se helheter.

Vad för fågel var det som mannen bar på? Det blev i en grupp en stor diskussion; var det en svan, en fiskmås eller kan det vara en anka. Tittar vi på helheten av bilden kunde några barn bestämma sig för vad de tyckte det föreställde, men andra hade svårigheter med det. Eleverna som såg att bilden verkade vara från landet och att det kan finns en bondgård där, använde helheten för att förstå, att det borde vara en anka, medan andra som inte såg helheten vidhöll att det mest liknade en fiskmås. Vi fortsatte med att försöka fånga ett ögonblick någonstans i bilden. Vi använde våra sinnen för att försöka förklara vad vi såg, hörde, luktade, kände och kanske smakade. När vi kom till hörseln började vi diskutera vad det heter när en ko, höna, häst och så vidare låter. Det var för många barn nya upptäckter av språket. Vi fortsatte med att diskutera hur vatten, skog och vind låter. Hur den lilla bäcken skulle benämnas var svårt för många elever, de hade inte orden som behövdes. Diskussionen kring olika ord och uttryck som mina elever inte var förtrogna med blev lång.

För att utveckla alla elevens språk och förståelse av uttryck behöver vi arbeta aktivt och låta det få ta tid för diskussioner. När vi sätter fokus på språket och hur vi kan använda olika ord och uttryck för att få olika inre bilder gör det eleverna uppmärksamma på hur språket kan utvecklas. Om vi säger det brusade vid vattnet eller om det porlade är det inte självklart för eleverna vilket som bör vara det största vattendraget med högst ljud. Diskussionerna blev långa och vi började få många ord som beskrev bilden. Nu var det elevernas tur att börja sortera upp dem i olika högar. Vi använde våra sinnen och eleverna grupperade orden efter dem.

Vi läste dikten Små krokiga vägar och diskuterade om bilden kunde passa med texten. Fanns det något de märkte när vi läste? Eleverna var snabba att vara detektiver, de hörde att början återkom i slutet och att vissa ord rimmade. Då kom vi automatiskt in på dikter och hur de kan vara uppbyggda. Nu hade mina elever ett bra utgångsläge för att själva sätta fart att skriva kring bilden och skriva en egen dikt. Tillsammans modellerade vi hur en diktvers kunde se ut. Vi kom gemensamt fram till några punkter som vi ansåg var bra om det kom med i den dikt som eleverna själva skulle skriva. Det som vi tillsammans beslöt var att det skulle börja och sluta med samma i detta fall Sommar är och det helst skulle vara ett rim med.

Jag undrade vi kan göra om skrivarparet kör fast och inte kommer vidare när de skriver, hur kan de få hjälp? Eleverna blev lite fundersamma. När vi skriver tillsammans två och två, kan man då ta hjälp av ännu fler? Är det inte fusk? Nej absolut inte hävdade vi pedagoger, men eleverna tyckte nog det i alla fall. Vi beslöt att vi fick pröva att hjälpa varandra genom ett nytt sätt. Först prata med skrivarkompisen därefter kalla på oss; vi stoppade arbetet i hela gruppen och de fick ställa sin fråga rakt ut till alla som satt i rummet för att få hjälp. Då skulle alla hjälpa till så gott de kunde.

Alla kom snabbt igång! Efter en stund körde en grupp fast, de kallade på mig och jag uppmärksammade de andra eleverna på att de behövde ha hjälp med vad man kan göra på sommaren. Alla de andra kompisarna hade massor med förslag och efter bara en liten stund var alla igång igen. Då blir det stopp på ett annat håll och hela gruppen hjälptes åt igen. Därefter blev det inga fler stopp, alla hade fått tillräckligt med tips av varandra. När det stoppade upp hos något skrivarpar kom eleverna på att de hört något från en annan kompis innan och tog hjälp av det utan att behöva ställa frågan till hela gruppen. På detta sätt tog alla elever i rummet enkelt hjälp av varandra på olika sätt och vid olika tillfällen.

När eleverna var klara fick de öva på att läsa sin dikt för någon annan för att därefter läsa den för hela gruppen. Jag introducerade och modellerade två stjärnor och en önskan för gruppen och vi beslöt att vi skulle prova att hitta stjärnor till alla. Vi pratade om vad som kunde vara stjärnor som vi kunde ge varandra och jag skrev upp förslag på tavlan. Så satte vi igång. Stjärnorna kom fram direkt och alla vågade läsa sin dikt för de ville så gärna höra om de kunde få några stjärnor av sina kamrater.

En elev hade otroligt svårt att skriva själv både med penna och på iPad. Jag gick då in och blev elevens sekreterare och eleven författade en fantastisk dikt som när hen sedan läste upp det fick spontana applåder och ett helt ”stjärnfall” av alla sina kamrater i gruppen.  En fantastisk upplevelse för alla var att se när eleven växte framför oss då hen själv läste upp sin dikt på fyra verser. Det visar på hur viktigt det är med självförtroendet i läs- och skrivutvecklingen.

Att modellera och arbeta tillsammans med andra, att känna att det är en självklarhet att få hjälp och att ge hjälp till andra är bra upplevelser i klassrummet. Karin Taube hävdar i Barn utvecklar sitt språk att när kraven är avpassade efter individens förmåga och inlärningstillfällena resulterar i upplevelser av ökad kompetens och framgång tycker eleverna sig ha inre kontroll. När de upplever det kan de gå vidare i sin utveckling. Då uppfattas nya krav som stimulerande utmaningar och eleverna vågar möta dem utan oro. Att få känna sig som en medlem i de i skrivande och läsandes förening kan vara det som gör att alla våra elever kommer framåt i sin läs- och skrivutveckling. Vår utmaning i skolan är att alla ska känna att de har kompetens för arbetsuppgifterna och känna sig delaktiga i det vi gör i klassrummet.

Att diskutera:

• På vilka sätt arbetar du för att öka dina elevers ordförråd?
• Hur arbetar du för att lyfta elevernas självförtroende vad gäller språket så att de vågar utveckla det och därmed kan känna sig mer delaktiga i undervisningen?

Referenser:

Bjar, L. & Liberg, C. (2010). Barn utvecklar sitt språk. Studentlitteratur: Lund