En resa till Förintelsens minnesplatser

Just hemkommen från Polen och en utbildningsresa i Historiografi, Förintelsens minnesplatser, sitter jag här i min soffa, alldeles uppfylld av det jag varit  med om, känt och därmed lärt mig. Det har varit fyra dagar fyllda av möten med olika människors livsöden på olika platser, platser som är minnesplatser, påminnelseplatser, begravningsplatser och brottsplatser:Treblinka, Warszawas getto med den judiska begravningsplatsen, Janusz Korczak barnhem och Umschlagplatz, Majdanek samt byarna Brok och Izbica.

Hur kan man genom dessa platser, där det moderna samhället gjort sitt intrång, där tomhet och ödslighet råder och där få artefakter finns, lära sig om och förstå offrens situation under Förintelsen? Under Förintelsen mördades mer än 6 miljoner judar. Bakom siffran, 6 miljoner, döljer sig människor med olika liv, erfarenheter, känslor, tankar och slutligen död. Hur kan man göra för att eleverna i undervisningen om Förintelsen, genom en exkursionsresa eller i klassrummet, får syn på dessa människor? Och….hur kan dessa platser få oss och eleverna att förstå vad som gjorde helt vanliga människor till bestialiska mördare?

Förintelsen var en medveten process i avhumanisering och genom att använda berättelser, bilder, musik, tankeexperiment och egna reflektioner  kan man väcka liv i delvis tomma platser och de människor som en gång beträdde dem. Heidi Fried, överlevande från Förintelsen, säger så här om undervisningen kring Förintelsen :”För att uppnå riktig förståelse med djup insikt måste undervisningen rikta sig till hjärtat. Vägen dit är att presentera makrohändelser genom mikrovärlden, utgå ifrån enstaka människoöden för att skildra epoken” (Frågor jag fått om Förintelsen, 2018, sid.133). Detta har Ola Flenngård, gymnasielärare och forskare vid Göteborgs universitet, tagit fasta på när han guidade oss i spåren av Förintelsen. Vi fick syn på det fruktansvärda lidande som Förintelsen innebar men även systemet som byggde upp det. Ett system där judarna var en officiellt sanktionerad grupp att förfölja och mörda, vilket är viktigt att se och förstå för att få en djupare förståelse för Förintelsen.

Dronka – ett av offren i Förintelsen.

På resan fick vi ta del av flera människoöden, däribland flickan Dronka och Dr Janusz Korczak. Bronka, en flicka med en funktionsvariation som bodde på det barnhem som Dr Janusz Korcak grundade, två personer som levde sina liv i Warszawas judiska kvarter (senare getto) och dog i Treblinka. Det som en gång var Warszawas judiska kvarter är idag bl a finanskvarter och det är svårt att föreställa sig livet här så som det tedde sig under tidigt 1900 tal  men fullt görbart genom berättelsens kraft. Här fick vi ta del i övningar som tog avstamp i vår egen berättelse i syfte att att förstå oss själv och därmed andra. På en plats i gettot berättade Ola om en plats som under hans uppväxt betydde mycket för honom och varför. Därefter fick vi själv skriva kring vår betydelsefulla plats under barndomen under rubriken: Där världen blev min. Syftet med denna uppgift var att skapa förståelse för hur plats och identitet är nära förknippat med varandra och hur de nazistiska strukturerna påverkade den enskilda personens identitet där och då men också människor som lever på platsen idag. En plats som för 80 år sedan präglades av  en levande jiddischkultur men som idag är nästintill utraderad. Det som inte finns blev synligt och visade konkret hur judiskheten krossades.

I gettot fick vi också jobba med olika tankeexperiment; Vad håller er kvar i gettot? Varför flyr ni inte? Frågor som syftar till att återigen ringa in de nazistiska strukturerna som möjliggjorde Förintelsen.

 

Ödetomt i de före detta judiska kvarteren i Warszawa.

Vid ett ödetomt, omgärdad av moderna kontorsbyggnader och lägenhetskomplex mitt i de fd judiska kvarteren, tog Ola oss tillbaka till 1900 talets början där vi fick ta del av den då så levande jiddischkulturen som präglade stadsdelen.  Därefter fick vi frågan: Varför har man inte byggt på denna plats? Ett svar på frågan visar sig vara att det har inte behövts. Polen och Warszawas befolkning sjönk så mycket under andra världskriget att man i princip inte hämtat sig förrän nu. Detta var ytterligare en uppgift där Ola, på en plats som inte tycktes kunna berätta något, konkret och utifrån det vi faktiskt kunde se idag, sa oss mycket och gav oss ytterligare förståelse för nazismens strukturer och vad de ledde till.

Den judiska begravningsplatsen i Brok som tydligt visar på en utdöd kultur.

På de judiska begravningsplatserna i Warszawa och I byn Brok fick vi återigen uppleva hur avsaknaden och tomheten kan tala sitt tydliga språk. I en levande kultur dör människor. Den judiska kulturen är inte levande i Europa längre, vilket begravningsplatserna i Warszawa och Brok fick symbolisera. Besöket på den tomma och öde begravningsplatsen i Brok talade också om för oss att de som skulle begravas aldrig föddes. Insikter förvärvade genom konkreta upplevelser som talar till hjärtat.

Den katolska kyrkogården i byn Brok som visar på en levande kultur.
Minnesmärke i Treblinka över den plats där järnvägsspåret en gång fanns.

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi besökte även Treblinka, ett dödsläger nordöst om Warszawa som helt utplånades av nazisterna 1943 när Operation Reinhard avslutades. På platsen röjde man marken och planterade skog. Idag finns flera minnesmonument och konstverk som symboliserar järnvägsrälsen och tågrampen. Ca 780 000 judar mördades här, bl a Bronka och Dr Janusz Korczak som vi först mötte i Warszawas getto. Vi fick följa dem i deras liv i gettot och fram till deras död i Treblinka. Berättelsen om dem gav liv åt den idag så ödsliga och tomma plats, som Treblinka är, och därmed en djupare förståelse för vad som faktiskt hände där.

Ett monument i sten som skall efterlikna en av de kremeringsgropar där liken brändes.

 

 

 

 

 

 

 

I byn Izbica fick vi möta några av förövarna i Förintelsen, reservpolisbataljon 101 som här mördade 4500 judar på den judiska begravningsplatsen. Nazisterna använde gravstenarna som byggmaterial och på så sätt utraderade man även här judiskheten. Tomheten talar än gång till oss.  Utifrån förövarnas egna vittnesmål ur Christopher Browning i boken Helt vanliga män:reservbataljon 101 och den slutliga lösningen i Polen, fick vi ta del av några faktorer som gjorde helt vanlig män till mördare. I utkanten av dagens Lublin, det som en gång var SS-huvudkvarter, mötte vi lägerkommendanten i Sobibor och Treblinka, Franz Strangl. Vi fick följa honom från barndomen och fram till sin död 1971, en berättelse som syftade till att visa på att Franz Strangl förutom att vara ansvarig för förintelse av 900 000 judar också var en helt vanlig man som älskade sin fru och sina barn.

På denna plats, i byn Izpica, mördades 4500 av reservpolisbataljon 101.

Att lyfta fram förövarperspektivet och humanisera förövarna är en viktig del för att förstå hur Förintelsen kunde ske. Att se vilka mänskliga faktorer och därtill samhälleliga strukturer som  möjliggör folkmord hjälper oss att se att förövarna inte var monster utan människor som vi. Att särskilja förövarna i Förintelsen från oss själva är mänskligt men det är ett misstag att betrakta dem som en mänsklig avart då det inte ger oss verktyg att hantera vår samtid och framtid. Detta är vad människor, under vissa omständigheter är kapabla till. Förintelsen av judarna började inte i lägren, den började i samhället, bland vanligt folk och i politiken.

Att samtala om:

  1. Vilka arbetsområden, centrala innehåll, kräver att undervisningen presenterar makrohändelser genom mikrovärlden, där man utgår ifrån enstaka människoöden?
  2. På vilka olika sätt kan undervisningen om Förintelsen formas så att eleverna får syn på de strukturer som möjliggjorde den?
  3. Hur kan man i undervisningen om Förintelsen göra för att urskilja och levandegöra offren som individer?

Källförteckning

Fried, Heidi, Frågor jag fått om Förintelsen, 2018, Stockholm, Natur och Kultur,

Lästips

Christopher R. Browning, Helt vanliga män : reservpolisbataljon 101 och den slutliga lösningen i Polen 

https://www.levandehistoria.se/sites/default/files/lararhandledning-fragor_jag_fatt_om_forintelsen.pdf

https://blogg.nykoping.se/toleransprojektet/

Share Button

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *