En lysande grupp

När man ramlar in i något som har en lång tradition av “så här gör vi”, och man själv inte besitter kunskaper på området, tycker jag det är klokt att bli observatör och bygga relationer. Ny på skolan hade jag som mellanstadielärare inte heller någon relation till högstadieeleverna. Jag gick i lära hos killarna i gruppen (för då bestod den bara av killar), ställde jobbiga frågor om varför de gjorde si eller så. Jag imponerades av deras tekniska kunskaper, men framför allt av hur kunskaper fördes vidare till de yngre.  Av de femmor och sexor jag då undervisade gick fyra med i gruppen, nu går de i åttan och nian och är experterna i gruppen och det är fantastiskt att se hur dessa elever har utvecklats.

Det här har jag aldrig provat tidigare så det klarar jag säkert😶. Lite så kändes det när jag blev ansvarig vuxen för Klågerupskolans ljud- och ljusgrupp. Klågerupskolans långa tradition där elever sätter upp musikaler och deltar i shower har Bengt Christenssons tidigare beskrivit här. Jag vill istället berätta om mötena och engagemanget i gruppen.

Tiden
Gruppen har inte möjligheter att träffas i skolans regi. All utrustning står i ett trångt förråd. Skolan är trångbodd så ingen sal finns där utrustningen kan få stå uppriggad. Elevens val fördelades om mellan stadierna och blev mentorstid för 6-9, så försvann den tid vi tidigare träffas på och nu får vi nöja oss med att träffas ett par gånger per termin inför shower på mentorstiden. Då släpas den nödvändigaste utrustningen fram ur förrådet ut i matsalen och sedan tillbaka med allt igen efter en halvtimme, men gruppen klagar inte, de lägger bara ner fler timmar efter skoltid. De stannar sent på eftermiddagen och kommer tidigt på morgonen när det är dags för shower fem ggr per år utan någon som helst kompensation, ja ibland förhandlar de till sig mellanmål från fritids.

Gruppen
Det är frivilligt att vara med i gruppen, men inte för vem som helst. Tekniskt intresse är ett måste, men kunnandet lär man sig genom de äldre. Alla måste vara beredda att göra även de tråkiga uppgifterna om det ska bli någon show. För innan vi kommer till de roliga uppgifterna har vi ett par timmars jobb av bärande på tung utrustning, krypande på smutsigt gymnastikgolv för att fästa ihop scenen, utplacering av stolar och mattor till 500 personer, hissande och tejpande av backdrops runt scenen.

Bara de verkligt intresserade håller ut och för dem kommer belöningen i form av att få prova enklare uppgifter efter instruktion av en äldre elev. Visar lärlingen initiativ och ansvar får hen mer och mer avancerade uppgifter tills hen visat sig klara skarpt läge och får en plats vid reglagen. Då lyser det nästan lika mycket i ögonen på lärlingen som på scenen.

För när väl det är show måste allt fungera och är det något som är säkert, så är det att, det kommer att strula!

Just nu har gruppen delat upp ansvarsfördelningen för att ingen kunskap ska gå förlorad när elever går ur nian:

Ljud: två killar åk 6 och 9
Ljus: fyra killar åk 6, 7 och 8
Bild och bakgrund: tre killar åk 6 med stöd av hedersmedlem
Film: två tjejer åk 6.
Scenbyggare/lärlingar tre tjejer och tre killar åk 4
Platschefen/ansvarig för helheten: kille åk 8
Hedersmedlem: kille år 1 på gymnasiet

Sakta men säkert närmar sig tjejerna reglagen.

Engagemanget
Trots att tiden i skolan inte finns, driver nyfikenheten och intresset hela tiden på för att lära mer. De utnyttjar raster, håltimmar och luncher till att ladda ner moving backgrounds, men även ta ansvar för materialvård och förrådsstädning efter shower.

När tiden ändå inte räcker engagerar dessa elever sina föräldrar till att transportera hem utrustning på loven och använder loven till att hitta lösningar på problem vi stött på. Hedersmedlem i gruppen är en före detta elev som fortfarande ställer upp och hjälper till när vi riggar för shower på kvällarna och letar upp nya lösningar vi kan ha nytta av.

Gruppen hjälper varandra över ansvarsområdena och stöttar varandra när tekniken strular. Härom veckan hände en incident där en yngre medlem hamnade i rejält trubbel och verkligen inte mådde bra. Ett par av de äldre sökte dagen efter upp mig och frågade om jag visste vad som hänt. Hur skulle de förhålla sig till det hen hade gjort?, Skulle de ta ett snack med hen? Jag menade att hen visste att hen gjort ett stort misstag och redan skämdes som det var, det bästa vi kunde göra var att vara bra förebilder. De tog uppdraget på fullaste allvar. De sökte upp och gav hen små uppdrag inför höstshowen vilket gav önska effekt. Att se denna nyss olyckliga elev sitta med de stora killarna och få känna sig sedd var fantastiskt.

En tisdagskväll för ett par veckor sedan fick jag ett sms från vår hedersmedlem som hittat ett begagnat mixerbord som han tyckte kunde passa oss, då förra musikalen växte ur det vi har.

Detta blev upptakten till en månads långt engagemang från gruppen i att jämföra priser, effekter och digitalt vs analogt. Efter det följde kampen med att övertala mig, musikläraren, men framför allt rektorn som skulle öppna plånboken, om nödvändigheten med bordet. För att verkligen göra det svårt för oss att säga nej löste de även transporten till skolan då undertecknads bil visade sig vara i minsta laget.

Jag är otroligt stolt över att få vara del av den här gruppen med sin blandning av personligheter och åldersgrupper som samarbetar, tar hand om varandra och på så sätt får möjlighet att visa sina “skills”och utveckla intressen.

Att diskutera:

  • Vilka möjligheter finns på er skola för möten över åldersgrupper
  • Kan den här typen av engagemang få positiva effekter i det ordinarie skolarbetet?
Share Button

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *