En lärares bikt

Skolavslutningen är avklarad och eleverna har gått på sommarlov. Dags att utvärdera mig själv och min undervisning. När jag utvärderar mig själv har jag några principer jag försöker hålla i huvudet:

  1. Jag är orsaken till det som händer i min klass och på mina lektioner. Den dag jag börjar lägga ansvaret på faktorer runt omkring mig, ger jag upp min möjlighet att påverka och förändra.
  2. Fokus ska ligga på mina svagheter. Det är säkert bra att förädla det man är bra på också, men det är eleverna som får lida när jag är dålig. För dem kan det vara helt avgörande att jag får bukt med mina svagheter.
  3. Förändringsarbete är obehagligt. Det som gör ont att inse försöker vi ofta bortförklara eller skyla över. Därför krävs mod och elakhet. Ju elakare jag vågar vara mot mig själv, desto större är sannolikheten att jag verkligen kommer att få till stånd en förändring.

Den här bloggen handlar om lärare som lyfter fram det de är bra på. Saker de lyckats med och saker de gått i land med. Saker som andra skulle kunna ta efter. Gott så. Jag tycker själv det är inspirerande att läsa om undervisningsprojekt som fungerat bra och som skulle kunna utveckla även min undervisning. Men nu är det alltså dags att vända på steken och fokusera på det som inte lyckades.

Jag heter Joakim Nilsson och är förstelärare på Röda skolan. Här följer nu saker jag gjort riktigt dåligt under det gångna läsåret och som smärtar att behöva erkänna:

Synd nr 1: Jag har allt för ofta ägnat eftermiddagslektioner åt gemensamma moment som krävt en hög grad av uppmärksamhet och lyssnande från elevernas sida. Detta har varit alltför krävande för en del elever i årskurs 1. Alla har inte orkat, det har blivit rörigt och jag har blivit irriterad.

Varför detta tog emot att erkänna: Det tog inte emot så mycket. Felbedömningar på planeringsstadiet kan alla göra. Snarare känner jag mig lite duktig för att jag fick syn på det.

Vad jag tänker göra åt det: Lägga sådana moment på förmiddagen då eleverna är piggare. På eftermiddagarna kommer tonvikten att ligga på självständigt arbete.

 

Synd nr 2: Jag har prioriterat rutiner framför spännande projekt. I årskurs 1 är eleverna ovana vid skolsituationen och är därför hjälpta av rutiner och moment där de känner igen sig. I min iver att skapa sådana, blev skoldagarna väldigt lika varandra. Utrymmet för spännande och lustfyllda projekt som bröt mönstret var begränsat och det blev ofta träigt och enahanda. Eleverna kände säkert igen sig allt som oftast, vilket säkert bidrog till att skapa trygghet i klassrummet, men hur kul hade de?

Varför detta tog emot att erkänna: Tja, vem vill vara en tråkig stofil? Man vill väl hellre bli ihågkommen som en som skapade spännande och minnesvärda ögonblick och bjöd på överraskningar? Så tänkte jag åtminstone förr, men i takt med att åren gått har jag också förstått vikten av att skapa förutsägbarhet i klassrummet. Det är värdefullt för eleverna och särskilt för vissa, så jag kan inte säga att det var sådär våldsamt smärtsamt att behöva erkänna den här synden heller.

Vad jag tänker göra åt det: Hitta en bättre balans mellan det rutinartade och det intresseväckande och lustskapande. Jag kommer fortfarande att ha en rigorös struktur, men den ska inte få bli alltför begränsande. Spännande projekt måste det alltid finnas plats för och även dessa går driva inom ramen för den struktur som gäller i klassrummet.

Så ja. Så här långt har det inte varit särskilt ångestladdat. Det dåliga samvetet lyser än så länge med sin frånvaro. Nästa år kommer eleverna att få lugnare och mer harmoniska eftermiddagar och en mer varierad skolvardag där rutinerna varvas med mer spännande projekt. Gott så, men om jag ska åstadkomma större förändringar för dem, måste jag vara hårdare mot mig själv.

Synd nr 3: Jag har lagt tyngdpunkten på att gnugga isolerade färdigheter i stället för att skapa sammanhang. Det har varit fokus på smådelar i stället för på helheter. Inför det gångna läsåret sa jag att årskurs 1 till stor del handlar om att utrusta varje barn med en verktygslåda med välvässade verktyg. Därefter (från och med årskurs 2, antar jag) kan man börja använda verktygen till saker. I grova drag ligger det nog en del i det där, men jag har tagit det alldeles för bokstavligt. Jag har ofta låtit mina elever ägna sig åt isolerad färdighetsträning. Jag har varit mån om att använda tiden effektivt och att öka exempelvis läshastigheten hos alla. Men däremot har jag ägnat alldeles för lite tid till att visa vad de ska ha sin läshastighet till, hur fantastisk läsandets värld är! I matematiken har jag varit hypernoggrann. Där ligger nu varje verktyg redo att användas. Men vet eleverna vad de ska användas till? Jag har inte fokuserat på att skapa meningsfulla sammanhang och visa eleverna vilken nytta de kommer att ha av matematiken i vardagen.

Varför detta tog emot att erkänna: Det här får mig inte bara att känna mig träig, utan också dålig. ”Verkligheten kommer inte i smådelar” som jag läste att någon rektor sa. Om jag inte visar eleverna hur saker och ting hänger ihop, försvårar jag lärandet för dem. Om jag inte visar eleverna vad de kommer att ha för nytta av det jag lär dem, skapas kanske ingen motivation.

Vad jag tänker göra åt det: Nästa läsår kommer läsundervisningen att handla om att öppna portarna till böckernas magiska värld! Nästa läsår kommer matematikundervisningen att handla om att visa var matematiken finns, vad den kan användas till och hur olika delar av den hänger ihop. Nästa läsår skapar jag projekt som tar elevernas tankar ut ur klassrummet, ut i verkligheten. Färdighetsträning blir det förstås ändå, men det ska vara tydligt vad dessa färdigheter ska användas till.

 

Nu sved det lite. Det kändes nästan lite genant att lägga ut det här i offentligheten, men alltid kan det inspirera någon. Lyckas jag åtgärda detta, kommer mina elever att vara vinnare. Nå, nu börjar vi komma igång, men det här räcker inte. I inledningen talade jag om mod och elakhet och det måste jag ju leva upp till. Så nu är det dags att ta mig ner till nivåer där jag får skämmas.

 

Synd nr 4: Jag har stängt dörren om mig och inte tagit ansvar för helheten på skolan. Vi pratar ganska ofta om att på vår skola är alla elever allas elever. Det duger inte att säga ”det där är inte mina elever så det är inte mitt problem”. Nu har vi haft ett ganska tungt läsår och devisen ”alla elever är allas elever” har verkligen prövats. Och jag har inte stått pall. När det stormat för mycket har jag stängt in mig i mitt klassrum och nöjt mig med att ägna mig åt min klass. Jag har hela tiden vetat att detta var fel, men jag har hittat på ursäkter för att rättfärdiga mitt beteende: ”Mina arbetsuppgifter rör ju faktiskt den här klassen”, ”Jag kan inte vara överallt och lösa alla problem”, ”Soppan blir inte godare för att fler kockar ska fram och röra i den”, osv. Åter igen: fullt mänskligt, men inte bra. Jag har inte stöttat mina kollegor tillräckligt och inte hjälp deras elever i den utsträckning jag hade kunnat göra.

Varför detta tog emot att erkänna: För att det visar att jag varit feg och bekväm. Feg. Det svider. Och så rimmar det inte med min självbild. Det är inte den läraren jag vill vara. Jag vill vara en som tar ansvar för helheten, en som stöttar och hjälper till. En som ser alla.

Vad jag tänker göra åt det: Jag tänker hålla ögonen öppna och vara beslutsam. När jag ser en situation där jag behövs, ska jag kliva in i den utan att tveka! Det gäller att hitta ett tankesätt som gör att det här fungerar, att det blir verklighet. Att intala mig själv att sådana situationer inte stjäl energi, utan ger! Möte med elever är nästan alltid lärorika på något vis, även om de inte alltid är mysiga.

Det där var inte kul att skriva. Där fick jag skämmas lite. Men om jag tar ett kliv i den riktning jag beskrev, kommer det att gynna många. En synd kvar att bekänna och nu blir det smutsigt.

 

Synd nr 5: Jag behandlar inte eleverna lika, utan kategoriserar dem på ett sätt som tvingar in dem i olika roller och ibland gör att jag favoriserar vissa. Den här terminen har verkligen öppnat mina ögon på den här punkten. När jag ställer en fråga som kräver förhållandevis hög reflektionsförmåga, låter jag ofta samma elever svara på den. Vissa elever höjer jag rösten mot oftare, för att jag har någon slags uppfattning om att de tål det. Jag använder olika tonfall när jag tilltalar dem och besvarar frågor från vissa trots att de inte räckt upp handen, medan jag tillrättavisar andra när de gör samma sak. Med mera, med mera. Naturligtvis gör jag inte detta av elakhet. Jag har inte varit medveten om det tidigare, men fått syn på det nu. Jag tror egentligen att alla lärare gör sådana misstag. Hade vi filmat oss själva ofta, hade vi upptäckt det. Det är mänskligt, men det är inte bra. Jag har alltid tyckt att det var viktigt att behandla alla elever lika. Därför att det sänder ut signalen att de är lika mycket värda. Om en lärare behandlar sina elever olika, ger han eleverna mandat att göra detsamma. Det är livsfarligt.
Och pratet om att rättvisa inte innebär att alla ska behandlas likadant är jag ganska trött på. De få elever som verkligen har behov av ett särskilt bemötande eller särskilda åtgärder, får det och det är jag öppen med inför elevgruppen.

Varför detta tog emot att erkänna: När jag själv gick i skolan avskydde jag lärare som behandlade oss elever olika. De som hade favoriter eller hackkycklingar. Det hoppas jag verkligen att jag inte har, men blotta misstanken gör mig ordentligt obekväm.

Vad jag tänker göra åt det: Att ha blivit medveten om det innebär ett stort steg. Men att bryta invanda mönster är inte lätt. No hands up kan vara ett sätt att komma åt en del av problemet. I övrigt måste jag vara tuff mot mig själv och vakta mitt eget agerande. Alla elever har rätt att bli bemötta på samma sätt.

Utveckling kräver uppriktighet. Genom att vara tuff mot mig själv och våga se mina tillkortakommanden, kan jag komma tillrätta med dem och därmed förbättra vardagen för mina elever. Nu när jag gjort det, kan jag kosta på mig att vara lite snäll mot mig själv och börja fundera över vad jag lyckats med under läsåret. Det finns nog ett och annat sådant exempel också.

Trevlig sommar!

 

Att diskutera

  1. Vilka är dina svagheter?
  2. Vilka konsekvenser får detta för dina elever?
  3. Vad tänker du göra åt det?
Share Button

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *